Ett effektivt sätt att lära sig hata en stad är att dela ut post i den. Efter bara några veckor uppstår en motvilja av blotta åsynen av stadens förbannade gator och hus. Man ser inte längre det vackra och anrika; man ser postnummer och övertid.
Därigenom älskar jag inte längre Uppsala. Jag hatar Uppsala med passion.
Har jobbat tio timmar plus hela den gångna veckan. Det finns en gräns som överstigs när människor jobbar länge, när allt är så tråkigt och jobbigt att man till sist skrattar åt det, man resignerar och upplever sig nästan lite lycklig. Det är förmodligen en farstu till galenskap. Inte undra på att brevbärare goes postal.
Jag har således jobbat min sista dag på postverket, och i morgon lämnar jag Jansons studentrumsgolv och med det staden Uppsala för att bege mig till - ja, var? Kontinenten kanske, he he! Jag har alla upptänkliga möjligheter. Jag har pengar på fickan och ett sätt att finnas till.
Som författaren Lars Gustafsson gör gällande kommer det, någon gång i den inte särskilt avlägsna framtiden, finnas en tid där jag inte finns till. "Jag" kommer att vara död, fast döden är ingen egenskap hos mig, eftersom "jag" när jag dött inte kan ha några egenskaper. Mitt liv är en egenskap hos världen; min död innebär att jag upphört att ingå i dess sammanhang.
Den framtida världen är en värld för andra, men för mig är den ett dödsrike. Om man kunnat ta en bild på 2070 och MMS:at den hit så är det en bild av dödsriket för mig. En värld som antagligen ser ut ungefär som nu, fast utan mitt deltagande. Men inte än. Inte än.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar