Börsharen provar ordstäv Del 2: Livet på en pinne

Då har det blivit dags för den andra delen i min uppmärksammade följetong. I dag tänkte jag ålägga mig själv uppgiften att dissekera begreppet "Livet på en pinne". Att leva livet på en pinne innebär i folkmun att helt enkelt ha det jävligt ordnat för sig. Men hur ter sig det reella livet på en pinne om man går från teori till praktisk handling? Är metaforen meningsfull? Vi testar!

För att genomdriva mitt experiment behövde jag alltså först av allt en pinnjävel, vilken jag fann på väg hem från jobbet.

"Hurra! Jag har en pinne!" skrek jag så högt jag kunde.

Innan vi säger något annat: vad i helvete är det för fel på mina fötter? Varför är de så blå och ådriga? Åsynen av mina egna apostlahästar gjorde att veckans ordstävsundersökning hamnade lite i skymundan eftersom - för i helvete - sådär ska ju inte fötter se ut. Nå, nå, det är bra, det är bra... Var var jag... Jo! Jag ställde mig alltså på pinnen, ivrig att påbörja mitt nya liv "på en pinne". Men det som till min fasa inträffade var att pinnen krackelerade med en ljudlig smäll. Summa summarum är "livet på en pinne" inte genomförbart, och därmed inte meningsfullt att tala om. Och ifall det skulle gå att genomföra - med en, låt säga, "nättare" försöksperson - så betvivlar jag starkt att det är särskilt "gött". Av den korta tid jag faktiskt lyckades stå på pinnen upplevde jag inga lustkänslor, heller inga starka andliga sinnesrörelser. Det var långtråkigt och händelselöst och man kunde varken gå på muggen eller till kylskåpet. Sluta därför med ens använda uttrycket ifall ni inte vill blamera er i den vardagliga svängen. Tack för i dag!