Natten gick hän och det grydde till dag, och de seglade ständigt

Nu går en epok i graven: i morse flyttade jag och Malena ut ur uppsalalägenheten och hon vidare till Strömstad. I vanliga fall hade jag vid denna höstliga tid återvänt till Umeå för studier, men så icke denna gången. Jag kunde liksom inte förmå mig att sätta mig på tåget. Jag stod fullpackad på perrongen men mina ben rörde sig inte. Min själ sade nej. Så i stället kvarstannar jag i Uppsala på Jansons studentrumsgolv för att fortsätta postislivet tills jag dör eller blir publicerad.

Men vilken sommar det varit! tänkte jag när jag trött och glåmig gick till jobbet. Från avskedsfesten i Umeås tidiga juni (när FGH tankade 20 bärs), till det uppsluppna partyt hos Johanna på Mosebacke (när jag och Joel dansade tåg till Real Wild Child), vidare till Per Junttis Uppsala Tour och Kosterfjordens salta demon och Barcelonas pisstinkande gränder och så sommarstudier och alla älskvärda besök och läsa beatromaner i skrivarlyan och hänga på Orvars Pub och kliva upp för att dela post bukowskibakis och komma hem till en kvinna som är levande och varm; inte som en början, en första gång, utan som ett led i en lång, god vana.

Jag tänkte tillbaka på sommaren, och jag insåg att jag hade varit lycklig, och att jag alltjämt var det. För att allt må bli fullbordat återstår det mig nu blott att önska att det kommer många åskådare till min begravning, och att de hälsar mig med hatfulla skrän.