Filosofins dilemma och död

Med miljöetiken nyligen avklarad har jag snart läst in de 90 poäng filosofi som kräves för att undervisa i skiten. Jag har läst om hela filosofins historia, från försokraterna till Focault; jag har fördjupat mig i medvetandefilosofi och politisk filosofi och ett saligt knippe etikkurser; studerat viljans eventuella frihet och svurit över satslogik. I höst avslutar jag projektet med 15p Livets Mening på okänd sydeuropeisk ort.

Det man slutgiltligt kan påstå om filosofi är att det är en ganska fånig disciplin. Det är inte heller särskilt roligt; vid en första anblick kan det tyckas så, men det stämmer inte. Filosofin vill ställa sig lite vid sidan av och med näsan i vädret hävda att den minsann inte tar något för givet, såsom allsköns futtiga vetenskaper gör. Men samtidigt är det hart när omöjligt att praktisera filosofi utan att ta hänsyn till filosofins på förhand utarbetade språk och tämligen strama regelverk rörande både ditten och datten. Filosofins strävan är således ett både fåfängt, paradoxalt och omöjligt uppdrag. Det är att skåda världen fördomsfritt men sortera den efter givna mallar. Det är att fastslå regler om att man inte kan fastslå regler. Det är att "think outside the box" bara man håller sig inom lådan.