Jag har väl sagt det förr (efter 1367 inlägg är det svårt att inte upprepa sig), men eftersom repetition är all kunskaps moder vill jag åter poängtera att det finns någonting väldigt, väldigt sorgligt över matlådor. Sällan är en människa så sårbar för omgivningens smädelser som när hon i valfritt lunchrum plockar fram sin lunchlåda. Jag blir alldeles hjärtnupen när jag föreställer mig en människa som mobbas av arbetskamrater för sin medhavda mat - i synnerhet om lunchlådan i fråga inte är mycket att skryta med.Därför tyckte jag i dag väldigt synd om mig själv, när lunchlådan såg ut som bilden ovanför. Ett stackars rött äpple och en dassig ostmacka med nattstånden sallad. Vill bara gråta när jag ponerar det kontrafaktiska villkorsscenariot att någon skulle sett min mat och skrattat åt den - ja, tänk er själva - där sitter jag mol allena i ett hörn och gnager på mitt röda lilla äpple som jag fått av mamma (nåja) alltmedan mina kolleger skrockar överlägset vid sina kotletter och slungar förminskade blickar. Det finns verkligen ett stort vemod över matlådor.
Men skit i det! - för nu är det fredag och arbetsveckan är över och jag och Janson och Mallan skall gå på restaurang (studenthak) och äta finmiddag (burgare) och dricka champagne (öl).
... Och här hävdar tidningarna att bloggare och twittrare dödat jantelagen och tröttnat på falsk blygsamhet och att den nya given är att skryta skryta skryta med sina fantastiska liv - jag gör tvärtom - men det är nog gott så, för all offentlig skrift är likafullt marknadsföring för jaget, fast med mer eller mindre uppenbara strategier.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar