Det finns en man på mitt jobb. Ja, jag vet inte jag, men... jag tror jag älskar honom. Det finns någon oerhört sympatisk kvalitet över mannen som jag för mitt liv inte kan pinpointa men som gjort att jag högaktat honom förbehållslöst innan han ens öppnat munnen.
Hans intresse för min person kan som bäst beskrivas som svalt - och redan då har jag gjort mig skyldig till en eufemism. Han är inte rolig, smart eller underfundig. Han är inte ens särskilt vacker. Hans hår är oklippt, hans byxor sitter illa och han har "hakan i nervikt krage/ och början till en mage" som Erik Lindorm (1889-1941) fordom diktade.
Framför allt slås jag av hur omöjligen jag kan definiera vad det egentligen är jag gillar med karln. Attraktionen är lika besynnerlig som den är oförnekbar. Det har hänt mig en gång förut, då med en kvinna (http://kryddhyllan.blogspot.com/2010/02/du-vet-hon-har-skeva-framtander_01.html). Och man undrar ju - som den navelskådare man är - finns det någon människa som uppfattar en själv på detta viset?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar