Män som hatar lokala tungomål

I morgon tar jag tåget till Stockholm för att leta en svårfunnen Tolstojbok och träffa min gamle vän Solberg. Det blir sköj!

Tidningarna säger att det snart är dags för David Fincher att spela in den amerikanska versionen av Millenium-trilogin på plats i Stockholm. Det är väl ändå litet häftigt. Daniel Craigs förköttsligande av Mikael Blomqvist kommer alltså att sörpla kaffe på Folkungatan med en ännu-icke-castad Lisbeth Salander och tala amerikanska med periodvisa skurar av svenska egennamn.

Andra européer är väl härdade vid det här laget - tyskar och fransmän och ryssar har i åratal fått se amerikanska filmer utspela sig i deras hemland och skådat sina "landsmän" på bioskärmen tala engelska med flyende europeisk brytning. Skall Daniel Craig försöka bryta litet på svenska också, kanske? Sannolikt inte.

En försmak av detta kan man få om man kollar in de brittiska Wallanderproduktionerna med Kenneth Branagh i huvudrollen som dök upp för nåt år sen. Här talar den mest inavlade skånske bonde engelska med pikant, brittisk accent trots att han har hängselbyxor och heter "Johansson" (Joouw-häään-sen) i efternamn.

Märkbart är dock att dessa utomsocknes filmskapare stundom har en förmåga att se det vackra i Sverige som vi själva lätt tar för givet - sällan har Skånes bördiga slätter strålat så guldgult som hos Branaghs WÅÅÅL-ÄNN-DÖÖÖRRR. Fast vissa saker har utbölingar sämre koll på: i Branaghs Ystad sitter gemene alkis i källarvalvet på en bättre restaurang och sippar på en hela vodka. Medan deras verkliga ekvivalenter hänger på Vasaplan i Umeå och dricker rödsprit.