Postverket

De senaste veckornas ihärdiga jobbsökande gav faktiskt resultat - bittida i morgon återupptar jag min slumrande karriär som postiljon. Ja, slumrande; för sju år sedan var jag en av Boden kommuns mest eftertraktade lantbrevbärare.

Det var arbetssamma dagar, ändock fyllda med något slags gemyt. På min runda bodde en mycket gammal tant - Karin - som inte kunde gå så bra, varvid man levererade posten ända till köksbordet. Dagligen fick man alltså chansen att slänga käft med Karin, och var fredag hade hon dukat upp en buffé av köpesfika och svagt kaffe för en halvtimmestätatät mitt under förmiddagsruschen.

Eftersom jag är så pass ovan vid - och i ärlighetens namn också fördomsfullt inställd till - gamla människor var jag från början lite skeptisk gentemot Karin. Mina ringa erfarenhet har gett mig intrycket av att det pågår ett jävla daltande med gamla människor.

Folk pratar med gamla som till barn eller idioter. Överslätande och förskönande; sondmatar dem färdigtuggade floskler och sympatiska solskenshistorier berövade verklighetsanknytning. Som ville man bara underlätta deras få år kvar i livet. När folk slutar tala sanning med en är man alltså på väg att dö.

Jag var också inledningsvis skärrad av Karins apparition; vill minnas att hon hade ett porslinsöga som jag fann lite svårsmält. Men efterhand insåg jag att gamla människor också är människor. Och med Karin kunde man faktiskt föra en konversation om annat än regnmängden. Även efter att jag sagt upp mig från Posten och slutat köra min runda besökte jag Karin. Det tycktes betyda något för henne - att jag även utan timlön hälsade på för att äta köpesfika och dricka svagt kaffe.

I dag har Karin sovit hän, men i mitt minne kvarlever hon som den enda gamla människa jag någonsin kallat polare.

... Denna sliskiga veckotidningsnovell helt oaktad ser jag fram emot brevbärargiget. Framför allt känns det mycket, mycket skönt att arbeta utan att aktivt behöva sälja någonting. Dessutom är det jävligt Bukowski.