Min hud är vit under mitt armbandsur

Jag köpte en klocka för en spottstyver på en marknad i Sarajevo förra sommaren. Det dröjde inte länge förrän klockan började haverera: ömsom gick den för fort, ömsom för långsamt och ibland frös den helt. Klockan gjorde helt enkelt myteri mot världsordningen; den ville själv bestämma över tiden.

Detta rebelliska uppförande passar ju inte alls en översvensk punktlighetsfascist som jag. I ett desperat försök att få klockan att rätta sig i ledet slog jag den hårt mot en tegelvägg på Ålidhem. Det ledde till att glaset sprack - och så vann till sist visarna sin frihet, de stretande små upprorsmakarna. Tidens fångna insekter.

Jag har dock valt att behålla klockan runt min handled utan vare sig glas eller visare. Berövad (befriad?) sitt ursprungliga ändamål fungerar den nu dels som attiralj, dels som en påminnelse om tidsbegreppets ynklighet. Min klocka gör det uppenbart att tid enbart är en konstruktion. Det är samma sak med tiden som med döden eller oändligheten; vi kan benämna den men inte greppa den eller förstå den.

"Kolla min klocka! Har du någonsin träffat någon som bär en sådan klocka?" brukar jag fråga människor och köra upp mitt slaktade tidur i deras ansikten. Så i själva verket har klockan även ett tredje användningsområde: att få sin bärare att framstå som excentrisk.