Ett fullständigt normalt tillstånd där allt är trasigt

Jag stod i begrepp att tillgodogöra mig Hemingways A farewell to arms, men sedan läste jag hur DN gjorde sig lustiga över att detta är en bok som är alldeles typisk att läsa för människor kring 20-25. Det gjorde mig överraskande nedslagen, att inse hur förutsägbar jag är.

Jag vill inte att mitt liv skall vara en determinerad process i mängden, jag vill inte att någon på förhand skall kunna veta vad jag tycker om nu eller om tio år. Men DN gör tydligen anspråk på att förutspå mitt liv - och de lyckas, vilket både retar och desillusionerar mig. Jag följer utstakade mallar och folk jag inte ens känner kan pinpointa när jag läser Hemingway, skaffar barn eller gifter mig.

Okej, jag kanske överdriver. Men det känns jäävligt klaustrofobiskt hela grejen. Viljans frihet ter sig avlägsen. Maktlösheten är enorm. Godtyckligheten än större. Och det här upproret är sannolikt också tidstypiskt. Man kommer inte undan. Skall försöka skrälla med att läsa Berts dagbok eller nåt.