Arbetets lust och leda

Från Bibelns lära att människan till följd av syndafallet skall arbeta i sitt anletes svett, till liberalismens förhärligande av yrkesarbete som en form av självförverkligande - ja, alltjämt knegar vi. Jag ägnar numer dagarna åt att skära mig på skarpa kuvert och trampa snett i mindre nogräknade trapphus. Ibland blir det ju jävligt tradigt, men då brukar jag låtsas att jag är en femtioårig, bakfull Bukowski som suttit uppe och supit och skrivit dikter till fyra på natten. Det gör det hela lite roligare.

Som ni säkert känner till finns ett amerikanskt slanguttryck som lyder "go postal", vilket innebär att konvertera uppdämd frustration till våldsamma utspel, vars etymologiska bakgrund är ett gäng postisar i åttiotalets USA som gick bärsärk och sköt ihjäl medarbetare och oskyldiga bystanders. Och man kan förstås undra vad det är med brevbäraryrket som föder denna galenskap. Yrkets ofrånkomligt repetitiva natur? Men finns inte det i typ alla yrken? Vad gör att brevbärandet slår särskilt hårt åt fragila sinnen?

"Because the mail never stops coming in", menar Newman i Seinfeld. Men det gör ju inte läkarpatienter eller skolelever eller vadsomhelstannars heller. Jag tror att det är värmen. Det finns ett samband mellan stark hetta och galenskap. Minns väl Mersaults försvarstal i Camus' Främlingen när han med berått mod skjutit ihjäl två araber på en pittoresk strand: det var varmt och jag fick solen i ögonen.

Bukowski menar f.ö. att Camus talar om människans eländiga villkor med ett kontraproduktivt språk: Camus skriver enligt den förstnämnde så vackert och blomsterrikt att man får en känsla av att saker och ting inte berör vare sig honom eller vad han skriver. Mänskligheten kanske lider, men inte Camus. Vad Bukowski beträffar så föredrar han människor som skriker när de brinner.

Gott så - jag kan förstå invändningen mot diskrepansen språk/ämne (och är för tillfället ganska imponerad av saklig, avdramatiserad prosa i Hemingways skola) - men nog måtte Bukowski ha missat själva poängen med Camus i sin kritik: "Camus skrev som en man som just avslutat en middag bestående av biffstek och pommes frites, sallad, och som kronan på verket en flaska gott vin (...) Med andra ord lät han som om det mesta lika väl kunde vara ganska bra."

Och ja - det är väl just det Camus vill mena: att egentligen betyder det inte mycket huruvida vi upplever våra liv som eländiga eller ej. Det är en sak som saknar betydelse i en vänligt likgiltig värld.

Och det här inlägget blev ju verkligen en löst hopknuten säck av gallimatias. Jag skyller på värmen.