Vi är män utan kvinnor

I dag irrar jag bakfull runt i lägenheten och klagar över ålderdomssvaghet, tar illa vid mig av de obetydligaste vardagliga motgångar (filtret vek sig i kaffebryggaren och jag hoppade nästan från balkongen) och har för länge sedan slutat skratta emedan skörbjuggen berövat mig mina tänder. Livet har sannerligen gått utför sedan kärringen försvann.

Men sedan slog jag ihjäl en geting med kursboken i Miljöetik (som diskuterar huruvida alla levande varelser har lika värde) och då var jag faktiskt tvungen att fnissa tandlöst åt dådets inneboende galgkomik.