I dag var första dagen på mitt sommarjobb i Uppsala. Det var ett sånt där stereotypiskt säljkneg som jag kan utföra i sömnen - hängandes vid anklarna från taket - vid det här laget. Jag har liksom gjort det förr: jag har sålt strumpor, jag har sålt rakhyvlar, jag har sålt every motherfuckin' thang. Och jag trodde jag kunde göra det igen - men det kunde jag inte. Min själ sade nej. Så jag tackade för mig och cyklade därifrån.
Kände mig härlig och fri när jag cyklade hem, uppför backen mot Carolina Rediviva; inga pengar på fickan men rik på ideal; stark, pånyttfödd - Gustav Rediviva! Mindes episoden i Jack när romanens namne försöker stå ut med att jobba som vaktmästare på lasarettet (ja, de vet inte hur lyckligt lottade de var på 70-talet, som fick jobba som vaktmästare! Jag skulle kapa en arm för att vaktmästarjobb!) och för att uthärda ångesten åker upp på sjukhustaket och tittar ut över staden och försöker finna sig i nuet med ett slags mindfulness-mantra om här och nu, här och nu... men aldrig lyckas.
När jag kom hem kollade jag AMS. Depraverande läsning. Drack kranvatten. Skisserade budget. Snusade. Funderade på om det är onödigt dyrt att snusa. Kom inte fram till något. Stängde av datorn. Och såg för en stund verkligen fram emot när min utbildning är klar, och jag rakryggad kan söka ett jobb jag faktiskt tror på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar