I brist på bl. a. jobb ägnar jag dagarna åt att plöja svenska beatromaner i Sture Dahlströms och Stig Claessons skola. Det är skräddarsydda sommarböcker; korta, yviga romaner av och om ansvarsflyende karlar som förhärligar kvinnor och sprit; böcker som får en att vilja knulla och festa i efter eget tycke vald ordning.
Efterhand börjar man dock alltid ana åtskilliga tröttande mönster. Exempelvis har vi den ständigt följeslagande karaktären som jag väljer att benämna "Polaren", vars existens tycks vara legio i genren. "Polarens" uppgift är att vara ett slags vriden förlängning av huvudkaraktären - en något mer "crejsy" version av den regelmässigt dystre protagonisten - som också får en typ av comic relief-roll när han kläcker ur sig de allra råaste cynismerna som huvudkaraktären därmed slipper yttra; kanske för att det skall vara möjligt för oss som läsare att behålla sympati för vår hjälte?
Hur det nu än står till med detta, så finns det i alla dessa böcker en tämligen stereotyp "Polare": tänk Sal Paradise och hans Dean Moriarty i On the road, Jack och hans Bart eller Harald, dystergöken i Lejonet och hans Linus...
Men förutom att man ömsom ledsnar på "Polaren" så är själva pudelns kärna att ju mer man läser, desto mer lyser beatromanens inneboende tomhet igenom: i mångt och mycket motsvarar ytan innehållet. Abret med böcker skrivna av unga människor är ju att unga människor inte har så jävla mycket att säga.
Således dryftas det hejvilt om allsköns existentiella struntviktigheter; man förespråker antimaterialism och gör rödvinsmuntra, hobbybuddhistiska krumsprång - men i slutändan handlar livet mest om brudar och bärs. Vilket livet kanske gör.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar