The teenagers who love you will wake up, yawn and kill you

Läste Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqvist. Jag är mycket förtjust i denne egensinnige spänningsförfattare; tycker att det brukar återfinnas något slags poetiskt djup i hans övermåttan populära böcker. Minns ett parti ur Människohamn då en av karaktärerna - en åldrad sjöbjörn - träffas av ett nedsinglande, vått eklöv i handen när han går på en stig i skogen. En ren tillfällighet, en bagatellartad händelse, som likväl får Sjöbjörnen att översvämmas av en sådan häftig kärlek till livet; att han kan gå under ett ekträd om hösten och fånga ett nedfallande löv i handen som ett yttersta bevis från naturen - Gud? - om att: "Du finns ju. Jag såg dig." Det var en mycket rörande passus som inte heller överdrevs eller tillskrevs oproportionerlig betydelse - det var bara så det var, och det var mycket vackert och smakfullt skrivet.

Men den här nya boken alltså, jag vet inte... Jag är inte på det klara med vad den vill säga. Och jag förstår väl att mötet mellan läsare och bok är unikt - men sett till mig själv är jag i så fall besviken. Det är liksom existentiell Fight Club-ångest all over again fast tio år senare och med desillusionerade tonårstjejer i huvudrollerna. En massa myspace och Idol och youtube och lunarstorm (!) vävs in för att få soppan att framstå kontemporär, men hur många gånger kan vi egentligen höra elegin om vårt samhälles hjärtlösa vinsttänk och medföljande moraliska förfall där allt ska vägas och mätas och bedömas och blablabla... Jojo, nog är det så allt - men det visste vi ju redan. Det har sagts förr. Man måste nog försöka hitta en ny ingång om man vill förnya den samhällskritiska litteraturen.

Sedan finns det en ansats i den här boken som jag är så hjärtligt trött på, troligtvis eftersom jag praktiserat den själv och det för mig framstår som klyschigare än det kanske egentligen är: men det är hela grejen med att identifiera sig med djur och att med ord försöka uttrycka hur "sinnesintrycken skärps och hon/han slutar känna och börjar förnimma i stället, och hon/han märker små detaljer i omgivningen som inte funnits där förut och slås bakut av den otroliga nyansskiftningen i vanligt kranvatten och uppfattar ljud som fordom varit förborgade, och..."

Ja, jag vet inte, men jag är utled på sådan smörja. Men jag hade rätt höga krav också. I övrigt får man väl tillstå att Ajvide fortfarande har tilltalande musikaliska referensramar i sina återkommande tematiska citat. Han har också en förmåga att göra varje karaktär till en människa man faktiskt kan acceptera som ett levande subjekt. Folk är genomgående ganska osympatiska och vinner ändå något slags sympati. Det kanske också är billiga knep, genvägar. Det kanske bara är att slänga in diverse tillkortakommanden: några tragikomiska ungdomsstreck och dävet porrsurfande, så förköttsligas orden per automatik till dystra öden.