Ingen soldat

Under denna råa och insomniaridna natt började jag fundera över min värnplikt. Vad fan handlade det om egentligen? Har det verkligen hänt? Vem var man då? Vad höll man på med?

Man var liksom ute - med vapen! - köldslagna, kolsvarta vinternätter och pulsade genom snön på jakt efter imaginära ryssar. Man lydde blint uppmaningar från befäl som bara var något år äldre än en själv men som man likväl var helt jävla livrädd för. Man lyssnade på rena rama blådårar till officerare när de kastade ur sig misogyn och rasistisk smörja, och man gjorde oförväget allt vad som sades.

Tanken på att placeras i en liknande situation i dag känns fullkomligt främmande. Sådär ser det ju heller inte ut längre, min årgång var väl Svea Rikes sista ofrivilliga, jag är vid tjugofem års ålder redan ett slags relik. Och som sagt: Vem var man i så fall då? Varför reflekterade man inte över saker och ting? Varför skrattade man inte rakt ut åt absurditeten i att Löjtnant Peniskomplex med gravallvar i rösten beordrade att kängorna skulle "skina som nyknullade ollon"?

Men det är klart: det faller sig nog naturligt att fortsätta lyda när man går från föräldrarna till skolan till det fiktiva krigets försorg. Det är att gå från lydnad till lydnad till lydnad: uniformerna byts ut, men inte lydnaden. Sen hamnar man på universitetet och får lära sig att ingenting är sant. Gud är död, kvinnor är också människor, och det heter faktiskt chokladbollar. Är det också en uniform?

Hursomhelst är relativismen, skepsisen, ifrågasättandet heller inte helt lätt att smälta. Det blir svårare att veta vem man skall rikta geväret mot. Så kanske var det en ynnest att spänna på sina Skygglappar 90 och jaga den där jävla ryssen.