Hemligheter på vägen

Senaste Babel handlade om undergångsskildringar i litteraturen och målade bl. a. upp ett kontrafaktiskt villkorsscenario (kudos till professor Ringby för det uttrycket) där hela världen går under utom Tranströmers ungdomsverk 17 dikter, varvid programmakarna teoretiserade om framtidens människor skulle tolka rader såsom ”Vaken i mörkret hör man/ stjärnbilderna stampa i sina spiltor/ högt ovanför trädet” bokstavligt eller som bildspråkliga ornament.

Inspirerade av denna dystopi tänker Uffe och jag gräva ner en låda i marken den 2:a juni som skall överleva syndafloder och kärnvapenkrig tills dess att framtidsgenerationens arkeologer gräver upp den och blir varse om egenheterna hos den svunna kulturen. Jag har tagit på mig ansvaret att tillgodose Konstens fortlevnad i den nya världen genom att bifoga ett hophäftat kompendium kallat "Jag skänker Dig mina vackraste villaneller", i vilken jag handlar därefter.

Självfallet har jag också förfärdigat en skamlös beställningsdikt - en specialskriven villanelle med syfte att tillhandahålla framtidsmänniskorna sobra levnadsinstruktioner:

Först skall levas, sen skall dös
Men handlingar förblir egala
Tillvaron är meningslös

Vårt arv står över vår miljös
Väsentlighet på livets skala -
Först skall levas, sen skall dös

Ty vem alstrar den sol som lös
Om inga värden är centrala
Tillvaron är meningslös

Så människornas liv beströs
Med lovsånger om det normala:
Först skall levas, sen skall dös

Och ingen minns det hopp som frös
I märgen av vår vinterdvala
Tillvaron är meningslös

När världen tornar monstruös:
Håll tanken kring det triviala!
Ströva vägen vapenlös -
Först skall levas, sen skall dös.

(Jag tänkte också att det hade varit roligt att rimma på "Charles-Louis de Secondat Montesquieus" men det passade tyvärr inte in bland versfötterna).