För dom enda jag bryr mig om är dom tokiga

"Gustave Flauberts Madame Bovary är en praktiskt taget fulländad roman", påstod en gråtinnad rektor i Sopranos när jag och Martin iscensatte ett maraton av sagda serie härom dagen. Tja, jag vet inte jag - men bra är den ju.

Enligt uppgift var Gustave Flaubert en obotlig perfektionist som kunde ägna dagar åt att våndas över ett enda adjektiv. Det påminner en del om Grand i Camus Pesten, som försöker skriva en roman men aldrig kommer längre än till första meningen - "En vacker morgon i maj red en smärt amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulogne’s blommande alléer" - eftersom han inte kan bestämma sig för vilka adjektiv han skall välja (innan han lite-hemingwayskt-sådär beslutar sig för att stryka allihopa). En av Flauberts påstådda inspirationskällor, Honoré de Balzac, hade i sin tur ett relativt inkonsekvent skriftspråk som beredde honom en god portion ångest, och ledde till att han skrev om sina romaner i åtta, tio olika versioner innan han blev något så när nöjd med slutresultatet.

... Och hundra år senare skrev en amfetaminpåtänd Jack Kerouac sitt magnum opus On the road på en dassrulle under tre veckor. Så kanske hade Flauberts prosa gynnats av att lämna mammas lantställe och hänga med Kerouac och Neal Cassady ut på en bläcka.