Den tyskbrytande busschauffören håller - och detta säkerligen i all välmening - ett ganska tröttande föredrag om astrologi för två unga tjejer som sökt in till dansskola. Han är för övrigt den yngste av fem (!) bröder, varav två är tvillingar: "Skaffa aldrig tvillingar", förebrår den tyske levnadsgurun sina hålögda passagerare via bussens intercom. Bredvid mig sitter en mycket gammal och bedömt japanättad kvinna, och läser en deckare på svenska. På andra sidan mittgången sitter en gråsprängd och näst intill parodiskt hes herre som med all sannolikhet är grek; åtminstone har jag bestämt mig för att tro det. Han påminner mig på något vis om Theodor Kallifatides, vilket gör att jag tillskriver honom en litterär kvalitet som får honom att vinna mina oavkortade sympatier. Bakom honom sitter en ung, skäggig kristusgestalt i blå manchesterkavaj som dragit lite för många usla vitsar under bussresan för att jag skall kunna vurma för hans parti. Nu undrade den japanska kvinnan om jag var tvungen att sitta så nära henne. Det var jag inte.
Theodor Kallifatides stirrar med en eftertänksam blick rakt ut i tomma luften, och jag undrar, om han just nu ser någonting som ingen tidigare sett. Om hans diktarblick, i detta nu, registrerar någonting märkvärdigt och unikt. Diktare kan jag ju själv aldrig bli; jag har ju inga egna ögon. När jag åker längs Höga Kusten är det de Maupassants lantliga vidder som passerar revy utanför fönstret. Och när jag under helgen bevistade uppsalakrogarna kunde jag inte ens se suparna framför mig med egna ögon; jag såg dem med Strindbergs och mindes en sexa med strömming han åt på Stallmästargården i sin ungdom. Och just detta jag skriver nu är, i sin tur, en parafras på Hjalmar Söderberg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar