Så får jag en chans att säga allt det jag aldrig sagt

Min lillebror var vid en period strandad i en fas, där han genom ett språkligt missförstånd gick runt i villfarelsen att man bad om förlåt genom att säga: "Jag förlåter dig" (där subjektet jag alltså är den skyldige till det imaginära övertrampet).

Denna högst beklagliga vanföreställning ledde till att han under några skälvande veckor gick runt och pajade grejer och - när hans moder avkrävde honom en ursäkt - högtidligt klargjorde: "Jag förlåter dig, mamma" - likt en oantastlig och självbelåten liten jesuscharlatan. Detta var måttligt enerverande för oss övriga familjemedlemmar men såhär i efterhand ändå ganska punk.