Svenska hus ensligt belägna

En gång i tiden bodde jag ihop med en tjej. Vi var inhysta i en andrahands källarvåning Öst på stan med fönster som inte var större än titthål och en Lasse Åberg-tavla som tronade på vardagsrummets stora vägg. När hon flyttade bodde jag kvar i lägenheten, i det som mycket väl kan ha varit den värsta tiden i mitt liv. Det var juli tjugohundrasju och jag rökte för mycket. Jag bodde i en källarvåning med neddragna persienner och jag hade i stort sett helt slutat gå till jobbet. Jag bodde i en källarvåning med neddragna persienner och jag rökte för mycket och jag åt formfranska utan pålägg. Men det är en helt annan historia.

Det jag i efterhand fastnar för är den förbannade Lasse Åberg-tavlan: en sån där vedervärdig Musse Pigg-litografi som Stig-Helmer bedriver geschäft med. Den tillhörde alltså mannen som hyrde ut lägenheten, men jag kan inte för mitt liv begripa hur vi tillät den hänga där på väggen och representera OSS; kan inte förstå varför vi inte stuvade undan den i något ljusskyggt förrådshörn. Än oförklarligare är det att tänka sig att jag fortsatte låta den hänga som ett mörkt moln ovanför mitt huvud när jag låg ensam i den där vardagsrumssoffan och red ut suicidala stormar. Kanske var det en avancerad form av självplågeri. Eller också hade hon över huvud taget aldrig flyttat om vi undanröjt skiten.