Konst är konst!

I helgen festade jag med en samisk konstnär som till råga på allt var klasskamrat med den famösa Anna Odell. Det är ju alltid av intresse för mig och min återkommande bloggföljetong att parasitera på dessa människors insikt i en värld jag själv står utanför, och därför försökte jag kräma denne (mycket sympatiske!) man på allt han hade att ge mig. Dessvärre var jag berusad - och som jag skrävlade! - gestikulerade hejvilt och brast ut i koleriska skrattattacker; blev plötsligt skenbart allvarlig och predikade uppsvullet om det ädla skaparvärvet; hasplade ur mig grötmyndiga analyser och drog förhastade slutsatser om konstens väsen; talte - med nästan obeskrivlig vördnad - om konstnärens ävlan; bytte sedan alla ståndpunkter i en handvändning, hånskrattade och drog burleska vitsar om konstvärldens arma dilettanter; släppte en brakskit och grep min bordsdam om livet i det att hon tjöt i förfäran att jag "helt visst var fullkomligt förryckt!", varvid en ofattbar melankoli kom över mig, och jag började gråta hejdlöst och komma med riktigt präktiga bortförklaringar och bannor för att urskulda mitt beteende; jämställde mig med blötdjur och idioterna på Eugeniahemmet; sturskade därpå upp mig igen, började svära helt oväntat och anklaga mina vänner för att sammansvärja sig mot mig; kastade ursinnigt en spritflaska i väggen och började pissa på golvet; blev sedan ohjälpligt deprimerad ånyo och försökte släta över mitt uppförande med självutplånande förebråelser; brast åter i tårar och skyllde allt på min eländiga barndom; flydde så slutligen scenen och låste in mig i enskildheten på mitt rum resterande delen av aftonen. Sedan kräktes jag i en liten, liten bunke.