Och aldrig ska hon med ångest i hjärtat ila över gatan om natten med ett brev till mig

I dag upphörde min svenskämnesutbildning med en avslutande uppsatsopponering. Det slog mig alldeles i slutet av lektionen att nu är det faktiskt förbi med kufiska kurser i språk och litteratur, och det kändes lite... vemodigt.

Det är också slut med Professor Ringby. I dag var sista dagen man fick lystra till bruset av hans invecklade haranger. Vid ett tillfälle under lektionen - när Ringby var mitt uppe i en utläggning om "kontrafaktiska villkorsscenarion inom Tolkiendiskursens ontologiska tolkningssfär" - så tittade jag upp och fångade som av en händelse Isaks blick på bänken mitt emot och vi log liksom i samförstånd och kanske var det bara inbillning eller också skimrade Isaks ärggröna ögon verkligen till av en oförlöst tår.

Sedan hastade jag därifrån för jag kan inte med att säga farväl.