Jajaja, det känns ju uppenbart och klyschigt att kommentera den här stormen, men vilken prövning det ändå var att ta sig hem från skolan i går: uppgiven och andfådd, skylandes ansiktet från Höders granatsplitter, lutad som skrivstil för att stävja sig mot vinden - det kursiverade mig veterligen en liknelse signerad Björn Ranelid.Efter att ha sett densamme i Stjärnorna på slottet under några skälvande veckor är jag mer perplex än någonsin; det är verkligen en svårkategoriserad människa, främst eftersom hans odiskutabla bildning står i sådan relief till hans uppenbara självbekräftelsebehov och pojkaktiga blindhet; det är som ville han göra sig vän med alla, och anstränger sig till sitt yttersta för att strö komplimanger över människorna kring sig, men likväl bemöts som ett dörrknackande Jehovas Vittne så fort han öppnar munnen.
Joel sammanfattade kärnfullt känslorna i ett SMS: "Antar att du sett Ranelids program. Jag tyckte fan riktigt synd om honom, typ mobbad som fan hela sitt liv. Kommer du ihåg att han imponerade på oss båda, i alla händelser mig, när han först började florera i medierna, t.ex. när han täppte till truten på Schulman? (Reds. anm: http://kryddhyllan.blogspot.com/2008/11/en-sprkekvilibrist-av-rang.html) Borta är all den respekten sen man för länge sedan insett vilken oerhört repetitiv karaktär han är. Kvar är bara empati."
Haha, ja jävlar, han var hett stoff när det där inlägget skrevs, kändes längesen. Och när jag läste namnet Sven Stolpe var jag bara tvungen att kolla i bokhyllan och kontrollera - jajemen, han fanns där; "I dödens väntrum", en bok jag minns att jag hittat i nån sån där bortskänkeslåda vid något tillfälle. Måste ju läsas nu.
SvaraRaderaLet me know how that turns out
SvaraRadera