Tvi vale! - insåg precis att i morgon är det minsann söndag igen. Söndagar, och hennes förbannade slöja av vemod. Jag har aldrig fått det här med söndagar att fungera. Min far var också deprimerad på söndagar, särskilt på morgonen - han sade att söndagar "uppenbarade intigheten". Han gillade generellt sett inte morgnar överlag, då han ansåg att yrvakenhet i kombination med stundande plikter - draperat i norrländskt vintermörker - gjorde att "livet känns så fåfängt".
Det är ju förstås inte helt otänkbart att alla dessa omskriverier endast var pretentiösa bortförklaringar till morgontrötthet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar