För herr Borsgårds broschyr

Såg filmen The Number 23 i kväll - eller "såg" är ett i sammanhanget missvisande ord - genomled är ett verb mer suitabelt för att beskriva den en och en halv timme långa korsfästelse det innebar att utsättas för detta så ut i fingerspetsarna debila sammelsurium av smaklöshet; detta hopplösa lapptäcke av infama uppslag - det ena mer obegripligt i sin uppvisning av en vulgärism bortom föreställningsförmågan än det andra - med kaviteter i intrigen stora nog att gömma mindre himlakroppar; med skådespelare som med sin bästa vilja inte överträffar klarsinnet hos en kretin, vars aura av idioti efterhand framstod som en ofrånkomlig del av deras fysionomi; denna skamlösa, morbida förolämpning av alla former av god smak och humanistiska värden, som med sin ofattbara och perversa amatörism tvingar varje varelse som kommer i kontakt med den att prompt ifrågasätta Guds godhet och existens ifall Denne förlänat sin avföda den fria viljan nödgad för att förfärdiga en styggelse så fullkomligt frånstötande och uppenbart undermålig från den första lilla gnistan i idéstadiet fram till fullständig produkt, och därtill ha fräckheten att skänka människan det övermod som krävs för att ha mage att - mot allt bättre vetande - offentliggöra detta allegoriska skithus, detta veritabla underverk av dåligt omdöme, för en internationell publik, trots att det förruttnade tändstickshuset av klåperi - framställt i bästa möjliga dager, framfört under optimala förhållanden för en utvilad och nyknullad tittarkrets - inte skulle imponera på den inavlade avkomman till ett tredje klassens klövdjur: "It takes the cake" som man säger på engelska, men det är en nivellering av sanningen, den tar inte bara kakan: det tar även kavlen som knådade kakdegen, mannen som höll i kavlen, huset som mannen som höll i kavlen bor i, och strängt taget hela det närområde där mannen-som-bor-i-huset-som-höll-i-kavlen-som-knådade-kakdegen bereddes. Sen var soundtracket jävligt dåligt också.