Din vän pessimisten

Det är ganska skönt att sträva efter att bete sig optimistiskt och vuxet. Befriande, på många sätt. Å andra sidan får det mig ibland att känna mig som en bedragare. Historiskt sett är jag en elak mobbare. Jag vet bara hur man är rolig på andras bekostnad. En ond pessimist. En trångsynt idiot. Men jag vill ju liksom inte vara det. Och kanske är jag det egentligen inte heller. Kanske är jag bara formad av mitt ursprung och klimat. Och det har varit - och är! - en ständigt pågående kamp att bryta sig loss från det (för alla ur mitt klimat, tror jag). Att liksom sluta dra ner. Att tala om saker, och att göra saker man brinner för, utan ett skyddande lager ironi. Det är en kamp att våga vara pretentiös. Att våga uttrycka sig konstnärligt och högtravande. Att våga visa att man skapar, och att man är stolt över vad man gör. Det är ingenting man sysslar med där jag kommer ifrån. Och det krävs ett enormt mod att stå för det. Men det börjar kännas alltmer angeläget. För det är så jävla destruktivt och energikrävande att hata och förakta allt och alla hela tiden.