Blir du lönsam, lille vän?

Såg Sherlock Holmes i går. Det var förstås en uppvisning i Robert Downey Jr. - Robert Downey Jr. "being Robert Downey Jr." - med andra ord precis vad jag betalade för. Jag undrar hur många filmer Robert Downey Jr. kan göra där han spelar Robert Downey Jr. Hittills fungerar det ju - det har rentav en egendomlig attraktionskraft - men vissa gånger skiner bortkommenheten igenom (oftast när dialogen är lite för jävla dålig) och då kan inte ens Robert Downey Jr. gömma tomheten, men han försöker tappert, med en mimik som skriker "ÄLSKVÄRD BUFFEL" (män vill vara honom och kvinnor vill förändra honom!) som oftast fungerar - och man kapitulerar för drummelgulligheten - men ibland, IBLAND, framstår även Robert Downey Jr. som ingenting annat än tröttsamma manér.

Lustigt med skådespelare som hela tiden tycks spela sig själva - eller kanske snarare bilden av sig själva - förr i tiden var det väl legio med alla Cary Grants och Gary Coopers eftersom att publiken (och producenterna!) ansåg det bekvämast (och lönsammast!) så. Jack Nicholson är ett modernare exempel som följt den enkla vägen de senaste tjugo åren (utom i spännande undantag som The Pledge och About Smith), likaså George Clooney, som Dr. Ross-småler sig genom varenda film han gör utom möjligtvis Syriana (som ingen har sett för att den är så tråkig) vilket gör att man inte kan koncentrera sig på dramatiken för man skiter i att motspelerskan nyss sade att hon har cancer för George Clooney småler och man vill knulla honom.

Johnny Depp är ju ett annat spännande exempel, men där är problematiken den diametralt motsatta: han tycks göra vad som helst för att INTE spela Johnny Depp, men i gröten av all kajal och kostym och Tim Burton-träd börjar det gå inflation på det också, och hans livslånga uppror förvandlas ömsom till konformitet, och man önskar för sitt liv att Johnny Depp vågade vara 21 jump street-söt igen (för där har vi den VERKLIGA revolten!) och göra en romantisk komedi där han småler och spelar George Clooney.