Medan giftet verkar

I dag infaller 00-talets och 2009 års sista dag. 2009 var ett bra år. Förra nyårsafton läste jag Nyår av Stig Larsson. Det var en bra bok. Läsningen lämnade mig skönt gymnasieexistentialistisk, så jag tog en eftertänksam promenad kring de brunna husen på Geografigränd och rökte mentolcigaretter. Förra årets nyårslöfte var att börja röka. Det misslyckades jag med, men i gengäld har jag kommit i gång bra med mitt snusande. Förra året avlade jag även ett löfte om att vara litet mindre av en gris. Det lyckades jag emellertid med.

I går såg jag Avatar i 3D - en mäktig visuell upplevelse. En ung man kastas in i en ny kultur och måste lära sig deras språk och sedvanor för att accepteras. Påminde mig litet om min sommarsemester på Balkan. Varför? Jo, sommaren var ju också i 3D.

The skype is the limit

Spännande dessa figurer och krumelurer man tecknar halvt omedvetet medan man talar i telefon, eller "skypar": denna futuristiska teknik som jag lärt mig bemästra, med en orolig farfars tålamod. Nåväl - har någon forskat i dessa telefonteckningar; ägnat sig åt att analysera bilderna; undersökt den kognitiva kausaliteten mellan munnens babblande, örats hörande och handens klottrande? Ja, det har med all säkerhet någon gjort. Så fort man har en bra jävla idé på gång visar det sig att någon idiot redan kläckte den år adertonhundratolv (fast då fanns det i och för sig inga telefoner, och enkannerligen icket Skype).

She sells sea shells on the sea shore

Nils Edvard Raab, a.k.a. Raaben, hette en polismästare i Uppsala som var verksam i slutet av 1800-talet. Han blev legendarisk för sina dråpliga uttryckssätt - "När ny snö fallit skall genast den gamla undanskaffas" löd exempelvis hans gatureglemente. En annan gång, efter en drunkningsolycka i Fyrisån, lär han ha utropat att: "Alla icke drunknade gossar behaga genast avlägsna sig från vaken!"

Men mest gillar jag en polisrapport från Raaben om en bråkmakare - en berusad student - som "påträffats hängande i kandelabern, utstötande de hemskaste skrän, dymedelst enligt egen uppgift firande sin födelsedag."

Dymedelst! Vilken fantastisk konjunktion! Och dessutom skriande bevis på att folk var roligare förr i tiden. Nu är alla typ sämst.

I mörkret är alla katter rätt jävla lika varann

Det känns som att varje gång jag återvänder till Boden så har vi en ny katt. Det är en jävla ruljans på de små djuren, eftersom att samtliga tycks ha en fallenhet för att gå genom isen, springa framför tåget eller utveckla cancer i de mörkaste vrårna av bukspottskörteln. Det var mycket, mycket längesedan jag kunde beröras av detta; upprepade dödsfall lämnar en avtrubbad och likgiltig inför livets grymhet. I veckan får vi alltjämt ännu en olyckligt lottad katt - och den kommer med alla sannolikhet också ha ett kortvarigt och ospännande liv - men visst tusan är den söt:

Vår nya lilla kissekatt, med omisskännlig dödsångest i blicken, nyfödd men redan tungsint kontemplerandes sitt trollsländeliv

Jag kunde nästan höra mig viska ditt namn

Nuförtiden är man ju rätt van vid att kändisbarn tilldelas excentriska egennamn såsom Texas och Stardust och Linblå Leo Månfarare. Men tydligen (enligt tidningen Språk) ägde en "boom" rum på 1850-talet i Sverige som excellerade i sådana påhittigheter, med namn såsom Sekunda, Bacillus, Conzaga, Fortunatus, Sexilia, Liverponn, Zergy, Önock och Nicotina.

Min egen lillebror heter faktiskt något så hippie-ish som "Lycka" i mellannamn, men detta faktum skyr han, med enträgenheten hos en överlöpt nazist. Kanske hade Bacillus passat den unge herrn bättre.

Sk

Under min mellanstadieperiod utvecklades ett särskilt slags jargong bland mina gelikar som innefattade uttrycket: "Nej, jag skojade bara." Detta uttalades till en början efter att man dragit en vits eller som för att ögonblickligen avdramatisera en dräpande kommentar.

Men sedan började man kväka ur sig det där oavsett vad man talade om. Genom språklig reduktion gick det från "Nej, jag skojade bara" vidare till "nej, ja skoja ba" vidare till "hsksomba" och slutligen även det minimalistiska "sk".

Det kan fortfarande vara svårt att skaka av sig det där "sk" ibland, men man kan uttala det lågt, som en liten viskning för sig själv, så framstår man inte så stollig.

Det Borsgårdska 2009 (nu i diagramform!!!)

God jul önskar Kryddhyllans redaktion

Årets jultomte är tidstypiskt nog en frispråkig transperson

Anteckningar från ett källarhål

"Överspänd" är ett roligt adjektiv som Dostojevskij brukar använda sig av (eller ja: snarare begagnar han väl den ryska ekvivalenten). Jag förmodar att det är tänkt att beskriva en människa som är nervöst lagd samtidigt som denne beter sig hetsigt och besitter stora planer och idéer som inte är särskilt väl förankrade i verkligheten. Dessa människor pratar ofta såhär: "Ja! Just så! Hähä! Det är bra, det är bra... Nej, vad säger jag... Jag snackar alltjämt smörja, ursäkta en simpel charlatan... Nämen! Haha! Ack, det må nu en gång vara hänt, det må vara hänt... Nå!" etc, etc. Och det får ju en att undra ifall verklighetens människor på riktigt talade sådär på 1800-talet. Det vore onekligen jävligt charmant om så var fallet. Jag skulle gärna se att 10-talet förde med sig litet mer av denna självutplånande hövlighet.

Den galopperande svensken

I dag var jag i Bodens nya galleria. Alla var där, vilket gjorde att det stundom kändes som att besöka en klassisk juldagsk hemvändarfest - nykter. Dessa rundor i Boden med sina krav på ärtigt chit-chat strösslat med välleverade kvickheter lockar tvivelsutan fram den sociala fobikern i mig, eller åtminstone den mindervärdige komikern, vilket (det förra) enligt Jungs personlighetstest också tillhör mina svagheter. Jag beundrar verkligen folk som utstrålar prestigelös bekvämlighet.

Överspändhet

Så såg jag slutligen 2012, och den var ju förstås på pricken så strömlinjeformad som man föreställt sig - men aldrig har jag upplevt att en film fått stående ovationer från en hel biopublik förut!!!

Å andra sidan var det bara jag och Johan i salongen - vilket gjorde att man tryggt kunde hänge sig åt sådana ironiska gester, och även kasta snus i taket och dylika grabbigheter.

Ain't nothing to it but to do it

I dag gjorde man väl comeback i Bodens kroppsbyggarkretsar. Bombade Step-In:s gym med Hansson och visade var skåpet skall stå; gjorde mitt bästa för att ignorera blickarna från alla fjuniga jävla räkor och missunnsamma "haters"; krossade de satans vikterna; pumpade det förbannade järnet och dunkade sedan i mig en till bredden fylld proteinshake. Lasse brukar beskriva mig som "en maskin" i gymmet, som om någonting mörkt kommer över mig så fort jag äntrar träningslokalen, jag blir en annan, okontakbar, och tycks bara ha ett enda mål i sikte: att lyfta det jävla stålet från backen och ställa ner det igen. Sedan lagade min mamma frukost åt jag.

Verb är sådant man kan göra, som att hoppa, se och tvesovla

Inser i efterhand att jag måhända framstod som onödigt frank när jag utmålade verb som en totalt överflödig ordklass här för några inlägg sedan. Det var dåligt omdöme; jag drogs med av mitt eget okritiska hyllande av adjektiven, och detta inlägg kan därför ses som ett slags rättelse. Det finns faktiskt en hel del bra verb också: Tvesovla, exempelvis (akten att applicera minst två sorters pålägg på en och samma smörgås). Ordet ligger inte bara rätt i mun, det gör påläggen också - just i kväll pepparsalami och brie.

Knowing? More like: Blowing!

I går såg jag filmen Knowing med Nicolas Cage. Den var verkligen hemsk - vilket är synd, eftersom att jag gärna vill gilla Nicolas Cage, men de senaste tio åren har han gjort det så förbannat svårt för mig. Jag kan egentligen inte begripa det lustmord Nicolas Cage utfört på sin egen karriär: en gång i tiden var han "a force to be reckoned with", en skön och excentrisk katt som blandade publikfriande action med tunga, oscarsvinnande alkoholistporträtt.

Nu tycks han mest vara excentrisk (jag läste en artikel om att hans diet grundar sig i om djuren har sex på ett värdigt sätt eller ej; en aversion inför kärlekslivets yttre manifestationer som osökt för tankarna till den psykologiskt tranparente sociopaten Doktor Glas) och ödslar sin talang och karisma på struntrullar som Bangkok Dangerous.

Varför, Nic, varför?? Kanske var det med Jerry Bruckheimer som fallet ändå startade. Kanske borde han gjort som DiCaprio och med näbbar och klor hängt sig fast vid en ekvivalent till Scorsese. Eller varför inte Scorsese själv: kanske hade han chansen med Bringing out the dead 1999 när Scorsese sökte en ny musa (?) innan DiCaprio norpade honom med Gangs of New York ett par år senare? Hade något kunnat göras annorlunda? Hade jag kunnat hjälpa till? Om det tvista de lärde.

... Vilka är - från det ena till det andra - egentligen dessa "lärde" som ideligen tvista och aldrig tycks komma ett endaste steg närmre konsensus? Jag tänker mig badhus, toga, yviga skägg. Och sedan en gnutta gammelgrekisk "man on man"-action i omklädningsrummet för att blåsa litet ånga ur oenigheterna.

Som telenäten drömmer om svalorna i vår

I natt har jag drömt om gamla bråk med gamla flickvänner. Vilken ynnest! - att få återuppleva forna dispyter; veva de mörka sagorna ett varv till och inte kunna lösa något den här gången heller. Upplyftande dock att få en litet drömsk vinkel på mankemanget (en av kvinnorna var exempelvis pygmé). Men samtidigt utomordentligt tröttsamt.

En gång när en tjej gjorde slut med mig vrålade hon att hon var "så in i helvete trött på din satans manipulativa retorik". Trots stundens allvar kunde jag inte undgå att känna mig litet smickrad.

Detta är inte dikt

Skrev i stort sett klart hela min uppsats i dag. Den blev naturligtvis fantastisk, ett alster värdigt det Moderna Museet, ett veritabelt konstverk i sin egen rätt. Störst förnöjelse har jag utav att jag dels fick in ordet "charlatan", och dels lyckades namedroppa Marcel Duchamp. Nu gäller det bara att klura ut vad fan man ska göra med resten av jullovet.

En elegi för 00-talet (sms)

Joel:
Jag vandrar genom ett snöhöljt Stockholm. Det ödesmättade "Projekt 2", liksom hela höstterminen 2009 på arkitekturskolan, KTH, Stockholm, ligger nu bakom mig - "ungefär som potatispuré, som man också passerar" (Jan Stenmark). Mina steg bär mot henne, som jag älskar - ja, älskar; i denna natt, i detta nu, i ett milt rus av alkohol, så älskar jag henne innerligt - och vad spelar det också för roll, om denna kärlek icke varar till morgondagen? Nuet, ögonblicket är mitt, mitt allena, och jag omfamnar det utmattad och lycklig, som en älskare efter en ljuv älskogsakt. I denna råkalla och mörka decembernatt lyfter jag en bägare, till bredden fylld av kärlek, till dig, O broder, och säger, sålunda: Skål, skål och gutår! Låt oss dricka oss rusiga av kärlek! Elegi för Stockholm; elegi för detta decennium. Lyckan väntar på oss också framgent, helt visst! Och åt Nådens År 2009 återstår nu blott att stämma upp i sång: "O gamla klang och jubeltid, ditt minne skall förbliva! Och än åt livets bistra strid ett rosigt skimmer giva."

Nu åker jag med Martin till Boden!

Illusionen av litteracitet

I går såg jag Fredrik Strage föreläsa på Pilgatans bokcafé. Han berättade bl.a. om hur han utvecklat en aversion inför sina gamla texter eftersom tilltalet var så pompöst och pretentiöst, och inte sällan inleddes med svulstiga Faustcitat. Med tiden, menade han, har han insett att skrivande inte handlar om att skriva mycket, utan om att skära bort mycket.

Åhå jaja, det träffade som en tegelsten, ety jag är ännu i den fas där man skriver "ety" och tycker det är spännande med svåra ord. Men, det är väl en fas som likt alla andra måste genomgås, och kanske står Hemingway och väntar med en hink kräftor någonstans i ljuset i slutet av tunneln.

Kvacksalvarmannens återkomst

Snart får jag träffa Kvacksalvarmannen igen. Det skall bli roligt!

Kvacksalvarmannen läxar upp mig om farorna med rökning, juni 09.

Den mörka kontinenten

Freud är rolig. Lusläste i en psykologkursbok i går och fann att han inte gör någon skillnad mellan kukar, foster och bajskorvar. Det alla människor helst av allt vill ha är en penis. Kvinnor plågas hela livet av att inte ha en - män går runt i ständig ångest över att förlora densamma.

Den största chocken i en mans liv är när han ser en naken kvinna för första gången och börjar fundera kring vem i helvete som har könsstympat den arme kraken. Eftersom att kvinnan inte har någon kuk försöker hon fylla det kroppsliga tomrummet med ett foster i stället. Och finns ingen möjlighet till det går det bra att kompensera med en ändtarm full med bajs, eftersom att det egentligen inte finns någon väsentlig olikhet mellan att föda och att skita.

Till Freuds försvar reserverade han sig dock i slutet av sin karriär med att erkänna att det var möjligt att han helt enkelt inte begrep sig på kvinnor. Enligt Freud är kvinnan "the dark continent" och där kan jag väl bara instämma. Välan - nu skall jag gå och "föda".

Min (skriv)k(r)amp

Den norske författaren Karl Ove Knausgård släpper en självbiografi - i sex delar som en annan Proust. Dessutom väljer han att kalla den för "Min kamp", vilket ju vidlåder en hel del tvivelaktiga associationer.

Inspirerad av detta tilltag planerar jag nu själv att skriva en självbiografi i trettio volymer. Titel? Den provokativa tankeanknytningen "Oraklet i Skara".

Du läser livet - lever det icket.

I fredags natt lyckades jag faktiskt skriva lite på min kammarpjäs. Två pripps var precis vad som behövdes för att bedöva skrivnojan; finna modet att möta tangentbordet. Har nu börjat spana efter lämpliga skådespelare att kontraktera för rollerna - lutar för tillfället mot att Johan Rabaeus och Anders Ekborg landar titelrollerna som Georg och Leopold Cambrant. Den brännande frågan är fortfarande vem som besitter den energiska ambivalens som krävs för att spela den misslyckade illusionisten John Ruben Anderson.

Men aldrig så ensam som när morgonen kom

Hehe. I går var väl FGBH (Fyllgubben Börshare) i farten - klackarna i taket! ess i rockärmen! alltid en ekivok anekdot på lut! - och utförde diverse dråpligheter. För det första glömde han sin överrock i garderoben när han lämnade krogen - hur fan nu något sådant går till. Natten tillbringades i ett slags kollektiv på Teg, och vid uppvaknandet lyckades han även med konststycket att applicera en annan människas linser i sina bakfyllefebriga ögon. Det känns ju ungefär som att av misstag iklä sig någons underkläder, och var i ärlighetens namn ganska penibelt. FGBH kommenterar incidenteten med att: "Nå - det må ju vara hänt, det må vara hänt - på min ära! Ja! Ha överseende med en skrävlare som jag, en simpel gammal skojare - Åh! Nej, vad säger jag... Förlåt en gammal dåre, av Bacchus förförd, hä hä! Ja! Gutår - för fan! Hä hä! Just så, just så! Nej - Åh... Jag talar smörja, helt visst..."

Ett alternativt julkort

Gustaf!

Vi i lapplandet önskar dig en god jul och ett gott nytt år. Må lyckan vara med dig!

We've got a feeling, that next year's gonna be a good year. That next year's gonna be a good, good year.

Puss på're.

Ändamålet helgar medleyn

Nu skall jag - småfull på ett par skafferiljumma pripps - göra något så okryddhyllskt som att kommentera kvällens Idolfinal:

Calle: typisk småfet och svettluktande tottotyp som gick estet på gymnasiet och dricker burköl i öppen carlingsskjorta med T-shirt under och alltid är den förste som plockar fram gitarren på efterfesten för att gagga fram nån mossig jävla zeppelinlåt.

Erik: extremt oknullad och referenslös 11-åring som stylar håret med Daxwax (den blåa burken) och som finalnummer bajsnödighetsylar Europes 'The Final Countdown' - världens kanske mest ocreddiga låt - därför att han helhjärtat anser att det är "en skön partydänga!"

Vem som vann? Oväsentligt naturligtvis, eftersom att de inom sex månader uppträder inför mellanstadiekids i en pimpad idrottshall utanför Norsjö - även fast det angränsar till en "pappakommentar" att spotta ur sig sådana malätna cynismer.

En skugga får liv

Min uppsats verkar - på sedvanligt manér - bryta sig ut ur datorskärmen till ett fullkomligt jävla episkt mördarmonster. Jag sitter vid skrivbordet och flämtar till av min egen genialitet. Det är ett ohyggligt brott mot mänskligheten, egentligen, att jag inte blir humanioraforskare.

Författare och sånt där må det ju vara som det är med: det kräver ju om inte annat originella idéer, livserfarenhet och andra svårligen förvärvbara kvaliteter. Men en forskare kan ju utgå ifrån något som redan är skrivet och förfärdiga en kvasi-litterär skugga av förlagan, med illa dolda författarambitioner mellan raderna.

Jag gissar att översättare vanligen drabbas av denna hybris: man interpreterar något insiktsfullt ur ett redan existerande verk - och lyckas i omvandlingsakten stråla sig själv i förlagans glans - och plötsligt får man låna rollen som Skapare i ett litet, litet ögonblick.

Sådana små tillfällen berusar, och måste ju vara the next best thing till att faktiskt förfärdiga ett eget alster av dignitet.

Pokerface (sms)

Gustaf:
Jag har handledarträff med min akademiskt insnöade professor. Han säger inte ens "funderingar", han säger "funderationer"
Joel:
Haha, är det han du battlar med i svåra ord? Skrattade gott åt ditt inlägg om hur hans blick mörknade när du slängde dig med någon särdeles krånglig habrovink, som kände han sig utmanad och plötsligt rädd av möjligheten att du skulle yppa något som han inte skulle förstå
Gustaf:
Jo precis, och därmed kände han sig manad att golva mig en gång för alla med ett artilleri av fullkomligt obegriplig facktermssvada. Tror banne mig han hittade på vissa av orden, men tordes inte syna
Joel:
Det vore ju mäktigt om du, när han uttalade ett dylikt ord, i din tur spände blicken i honom - eller ännu hellre tystnade ett slag, tittar honom lugnt i ögonen - varpå han helt märkbart darrar en smula i sin hållning, anstränger sig för att möta din blick - och du säger i neutral ton: "Det där ordet du nyss sa, det vet både du och jag inte finns."
Gustaf:
Haha. Jag befarar att något sådant skulle få universum att implodera

Världens bästa ordklass

... är tvivelsutan --- *trumvirvel* --- ADJEKTIV!!!

Emedan substantiv lätt kan bli lite tradiga och verb till sin natur är lankiga (se där! Tradig och lankig! Förtjusande adjektiv! Förtjusande! Ännu ett förträffligt adjektiv! Åhå - förträffligt!) så bibehåller adjektiven ständigt utrymme för kreativitet och fräschör.

Det svenska språket innehåller så otroligt många fantastiska adjektiv, men tyvärr är det med adjektiv och kompetent prosa i regel förnuftigt att agera efter parollen "less is more", eller - för att stjäla en Gustav Forsblomsk (Gustavforsblomsk! Vilket strålande adjektiv!) liknelse - alldeles som med bajssex: två separat njutbara ting som riskerar att bli högst smaklösa i kombination.

Känn dig rökt din jävla dagslända

Läser Filip & Fredriks skönlitterära debut Tårtgeneralen. Eller skönlitterär och skönlitterär - i mångt och mycket finns ingen betydande skillnad mellan denna roman och, par example, bokversionen av 100 höjdare. De kör vidare på sina småfräcka kvickheter om mer eller mindre kända "verkliga" människor, ofta gestaltat i form av fiktiva tankegångar hos personerna i fråga. Men roligt är det förstås! I dag fnissade jag bland annat åt passusen:

"Han svankade lite med ryggen för att maskera den bultande erektion som alltjämt hölls någorlunda i shack av hans y-front-kalsonger."

En touch av hemingwaysk isbergsmetodik hade rimligtvis skalat bort somt av de umbärliga adverbsornamenten och befriat satsen sin överarbetade klang (och det skall komma från mig!) men annars både lustigt och med viss igenkänningsfaktor - samt guldstjärna i kanten för stånd(hehe)smässigt bruk av det förtjusande "alltjämt"!

Dagens manifestation av ensamhet VII: Snuset

Ett enkelt sätt att skapa lite nerv i sin avmätta tillvaro är att med flit glömma snusdosan hemma när man åker till jobbet. Vad detta åstadkommer är nämligen ynnesten att längta, och så länge vi har någonting att längta efter existerar också något slags mening - eller i vart fall mål - med livet. För vad består varandet egentligen av än just längtan: längtan efter nästa ledighet, fest, kvinna, snus, Roland Emmerich-film eller spelkonsol?

Och detta är väl dessutom helt i sin ordning, eftersom att längtan och föreställning i nio fall av tio är överlägset det västgötaklimax som infaller vid dina drömmars infrielse, för hur djupt du än älskar din mystiska unga förälskelse - som helt visst måste vara svaret på gåtan som är du den här gången! - och hur många eftersträvansvärda egenskaper du än hällt i kärlet som är din utsedda frälsares dimhöljda kropp så kan ingen INGEN människa i hela världen någonsin leva upp till den bild du redan skapat i ditt huvud min missledda lilla älskling.

Man famnar en skugga och man älskar en dröm, som Hjalmar Söderberg skriver.

Så! - kvarglöm snusen och njut av att ha din ouppfyllda längtan i behåll. Med reservation alltså för den avgrundsdjupa tomhet som uppstår när snusen väl ligger under läppen, men det är legio.

Om doktorn är skuggan

Äntligen börjar jag få styrsel på min uppsats! På förmiddagen har jag haft en förnöjsam tête-à-tête med professor Ringby. Något som är så oerhört rart med Ringby är att han - trots uppnådd pensionsålder (?) och även fast han vistats vid universitetet sedan sena sextiotalet - fortfarande verkar tycka att det är lite "häftigt" med akademisk lingo. Och detta är absolut inte kritik: tvärtom njuter jag av att sällskapa med någon som delar min faiblesse för besvärliga synonymer.

Stundom fick jag nästan känslan av att vi satt och freestyle-battlade: en strid Ringby naturligtvis alltid vinner. I dag rev han av en skön tirad om "etiska komplikationer inom Ekmans meta-diskurs" vilket jag desperat försökte stävja med en ganska fånig ramsa om "narrativets nietzscheanska grubblerier" och då fick han något mörkt i blicken, spände professorsbröstet till bristningsgränsen, och avlossade med kristallklar stämma och flimrande blick en höglitterär harang som pågick i minst tjugo minuter alltmedan fönsterrutorna skallrade, papper flög omkring och gudarna (hänsovna medlemmar ur Svenska Akademien) stämde upp i kör för att understödja hans ordflöde med de vänaste av överjordiska sånger:

"Diiiskuuurs... Paa-raaa-diiigm... Chiii-määär...", sjöngo andarna.

Vad Ringby själv sade kan jag inte återge en bråkdel av ens om jag försökte, för jag kan inte stava till hälften av de franska lånorden. Jag resignerade, och strax var den sammankomsten förbi. Sannolikt lämnade vi bägge kontoret utan att ha en jävla aning om vad vi nyss pratat om.

Svält

Jag befinner mig ännu på resande fot - men nu i den fristad som i folkmun benämns Arlanda Sky City. Det finns många uteliggare här i Himmelstaden och jag är en av dem. Klockan är fem och natten har varit sömnlös till följd av otaliga tröttsamma transfers; tvivelsutan ett aber med Ryan-fuckin'-Air. Drabbades av en lätt motvilja då jag insåg att jag i väntan på flygbussen skulle tvingas tillbringa åtskilliga nattliga timmar ensammen i Stockholm City en måndag i december: skitig, skäggig - så skäggig jag nu kan bli - finnig och förkyld. Jag vet inte vad det är med flygplan och människor, men sett till vad luftfärderna gör med den mänskliga kroppen är hon förmodligen inte ämnad att lämna marken. I alla händelser slapp jag agera Hamsun i rännstenen eftersom att jag fann ett nattöppet kebabhak som förbarmade sig över min frusna lekamen. Och väl framkommen till Sky City har man fått sig en java också, he he!

Jag inser förstås redan på förhand att denna dag är tillspillogiven.

Romeo atervander ensam

Da var det hemresa fran Leeds: sitter pa en samre flygplats i London och surfar till hutlosa overpriser as we speak (hadanefter talar jag bara Dolph Lundgrensk guldbaggesvengelska) bredvid en suspekt figur i cylinderhatt och krusigt har.

Cylinderhattar och krusiga har paminner mig osokt om gitarrvirtuosen Slash, och Slash har ocksa fungerat som ett slags galjonsfigur for min vistelse - lagom till ankomsten hade Lasse namligen just avverkat dennes sjalvbiografi vari det framgar att Slash under den hardaste tiden med Guns N Roses forbrukade omkring tre liter vodka per dag. Vilket ocksa gjorde att allt som understeg denna konsumtion forefoll forlatligt.

Summa summarum var resan en spritstankt odysse genom Leeds bakgator med mycket skratt och lite broccoli. Lat oss nu avrunda skyndsamt innan jag svavar ut i barocka festatergivelser och lattsamma karleksforklaringar, ety sadant ar till for andra bloggar, men inte for Kryddhyllan.

Nå! - åker till Leeds över veckoslutet! Ja! Hej!

Eftersom Hannes är så söt så fick han bli en liten, liten blomma.

Here you come again

Fidde har varit borta så mycket på sistone att jag allvarligen hade börjat försona mig med tanken på att han inte bor här längre. Den första tiden var tomheten rent outhärdlig. Jag satt apatisk på en köksstol och stirrade in i väggen och jag svarade inte när telefonen ringde. Jag sade upp mina bekantskaper, slutade köpa mat och gick inte längre till jobbet. Jag drack hejdlöst och lurade hem kvinnor för att bedöva saknaden. Vissa av dem fann mig charmigt dekadent och stannade över natten, men när jag dagen efter försökte få dem att dela en återställare med mig så gick de ganska snabbt: de trodde sig gilla dekadensen, men när den visade sig vara autentisk försvann all eventuell charm från den, för när man lever med någon som dricker är allt en lögn, och det enda som betyder något är att fortsätta supa. Jag samtalade med ingen.

Men med tiden slutade jag beskylla Fidde för att han hade stuckit. Jag lärde mig se min egen del i uppbrottet. Jag började kartlägga mina egna tillkortakommanden, försökte förstå varför jag aldrig får mina relationer att fungera. Jag städade ur hans rum, plockade ned de gemensamma fotografierna. Jag slängde hans tandborste - det är de små sakerna. Jag brukade anse dem triviala, men ta mitt ord för det: ingenting är trivialt. Jag vande mig duka för en i stället för två. Jag försökte lära mig dansa hambo, men någon hambodansare blev jag aldrig. Men tiden gick och med varsamma kliv började jag bygga upp någonting eget igen. Små små steg och snart har ännu en dag passerat, det är inte lätt, men man överlever, för att man måste.

Men så, sent i går, återvände han. Antar jag - nån var det i alla fall som lufsade runt utanför min sovrumsdörr i natt.