Sådär nånting i den stilen just det ja

"Han drömde om en cirkus/
men hamnade på ett bemanningsföretag" - Moneybrother

Pajas på timlön

På grund av diverse tekniska malfunktioner får ni tills vidare nöja er med ovanstående montage för att få en bild av händelserna som tilldrog sig på Ica Ålidhem, 28:e november 2009.

Boys just wanna have fun

En av den gångna helgens mer charmanta små begivenheter var på festen i lördags då en snubbe komplimenterade min löst sittande skjorta under motiveringen att det var "skönt att se att inte alla muskulösa killar känner ett behov av att gå runt och spänna sig i ett tajt linne". Kanske ville han bara knulla, men detta kommer jag att leva på länge, länge.

Ja, jag vet att dom kallade oss pack

Jag lever ett stilla liv. Jag har varit raggare en gång i tiden va. Haft långt hår va, ner till ryggen va. Jag har haft skinnstövlar och läderbyxor och åkt raggarbil va. Jag har levt livet med raggarna va, jag har varit ihop med Peking Outlaws, ett motorcyklistgäng, tatuerade va. Jag känner grabbarna. Dom säger det: "vi fixar det, grabben, va", "vi ordnar det, va". Jag har varit med göteborgare och stockholmare, jag har varit med alla va. Jag menar, jag har åkt lite överallt va, de känner mig va, Peking Outlaws, motorcyklistgänget som kommer till Göteborg va. De vet: "vi fixar det, grabben, vi ordnar det, va". Jag har suttit i fängelse hos polisen en gång för fylla va. Ta lite bärs, lev livet, ha en flickvän va, du ska ha flickvän - så lever jag. Man ska ha en flicka, jag har haft 22 tjejer i mitt liv va. Jag lever ungkarl, jag lever ett fritt liv va, jag är fri, jag lever livet va, jag bara går: "hej svejs" va. Jag menar, jag har dansat på diskotek va, ungdomsgårdar, grekiska föreningen. Jag har varit i slagsmål, jag har varit lite överallt va, jag har fått törnar va. Du vet, man måste, man ska inte vara rädd i livet va, man ska tåla lite smällar va, asså det kommer man långt med va. Jag är ingen bråkstake, jag hette Putte som barn va. Asså jag var lite tuffare, lite tuff sa Anita va, man måste va tuff i livet och komma igång va. Är man hård, då skyggar dom va, är man snäll, säger nej - ja - då går det inte va. Man måste vara lite tuff va, man måste hålla igång med stockholmare och så va, raggare, modsen va, alla möjliga.

Studie i självförakt

"[...] jag tycks alltmer som en gråtande clown i varats fåfängeliga fars" bloggade jag för tolv dagar sedan, men att satsen innebar sådan bokstavlig och explicit foreshadowing anade jag aldrig; i alla händelser är ni välkomna att besöka Ica Ålidhem mellan 14 och 18 i dag ifall ni vill se en man som förbrukat sin sista viskning värdighet, kanske kan ni få en glass också.

Som Mersault i Främlingen säger:

"För att allt må bli fullbordat, för att jag skall känna mig mindre ensam, återstår det mig att önska att det kommer många åskådare till min avrättning, och att de hälsar mig med hatfulla skrän."

No time for us (sms)

Martin:
Skriver en ganska intressant läslogg där jag applicerar begrepp från boken på mig själv utifrån min roll i gamla gänget. Du omnämns som "han som kan ta skämt om sin döde far".
Gustaf:
Spännande, berätta mer
Martin:
Jag skriver om inkongruensen mellan mitt idealjag och mina faktiska upplevelser. Hur jag skapade en dålig stämning inom gruppen genom att hävda att man kunde skämta om allt. Hur det bästa som fanns var att kunna ta skämt. Att du och jag tog skämt om våra pappor som alibi. Att jag bedrog mig själv. Att det ledde till en infekterad stämning med neddragning och okamratskap. Att självreflexion gjort att jag nu kan erkänna att jag inte kan ta skämt om allt. Att jag försöker skapa bättre stämning men att jag som upphovsman till motsatsen gett dig rätt till ytterligare uttag på karmakontot, men att min självkännedom ändrats och att jag kan ta att saker gör ont utan att försöka starta krig. Men samtidigt att det råder inkongruens mellan mitt idealjag som tycker att man inte ska dra ner och mina faktiska upplevelser av att jag ändå gör det. Typ.
Gustaf:
Oj, det lät insiktsfullt och intressant. Det stämmer ju att vi historiskt sett satt löjligt mycket värde i att skämta om allt. Särskilt under silentiumtiden. Skriv om den. Hehe.
Martin:
Nja. Måste runda av. Ordbajsar lite på slutet. Om en vänskapskrets som går en ljus framtid till mötes. Jag vet ju att det är kört för oss.
Gustaf:
Alltid ska du dra ner.

Sagan slutar sällan lyckligt för folk förhastar om saker de ser

Steg upp i vargtimman, begov mig till jobbet. Ingen var ännu kommen så jag fick vackert slå läger i trapphuset. Man har extremt låg trovärdighet när man drönar i ett trapphus; folk tog omvägar runt mig som vore jag en smittsam farsot. Jag ville ställa mig upp och skrika att jag liksom dem brukade vara en hederlig man, som slutligen fallit på eget grepp, och nu straffades jag hårt för min påpasslighet. "Gå en mil i mina skor, era vällustingar!" ville jag gråta och räcka allmänhetens jury mina väderbitna loafers. Men det hade förmodligen avfärdats som vagabondens ömkliga klagosång.

... Och när jag äntligen får min upprättelse och höjer huvudet lagom stolt för att äntra arbetsplatsen så frågar chefen om jag kan tänka mig att klä ut mig till clown och dela ut glass och kortlekar på Ica Ålidhem. Så röjdes till sist alla tvivel om vad jag verkligen är värd.

Modernismens motreaktion

Georges Perec skrev en hel roman utan att använda sig av bokstaven E - sedan skrev han en hel roman där han bara använde sig av bokstaven E (utav vokalerna, reds. anm.). Under 1900-talet har det varit populärt för konsten att skadeskjuta sig själv och uppfinna nya språk i enlighet med diverse restriktioner. När vi ledsnat på oländighet och provokation bör konsten rimligtvis åter handla om någon form av mer "fotorealistisk" skönhetssträvan. Frågan är bara när - men kanske har uppviglingarna börjat bli lite trötta - "Kan dom inte ba' måla en tavla i stället?" suckar åtminstone gemene man när Anna Odell fejkar spasmer på Västerbron.

Personligen ser jag gärna en återgång till Thomas av Aquinos medeltida konstideal, där ändamålsenlighet värderas som en primär egenskap. Mona Lisa är med andra ord helt okej, men om den haft en mugghållare i nedre hörnet vore den fanimej ett underverk.

Manifest för en sexigare vetenskap

Det är något vanskligt med att universitetslärare skall beskriva forskningsprocessen med sin egen avhandling som modell. Alltför ofta blir det distraherande uppenbart hur kärt om hjärtat just denna rapport ligger för doktoranden, och lektionen kretsar snart kring putslustiga anekdoter om oknullade kvällar på biblioteket i stället för mer konkreta och praktiskt tillämpbara matnyttigheter.

Det är ungefär som att föra en generell diskussion om barn med sin egen dotter eller son som förlaga. Det är förmodligen svårt att inte bli blödig och erinra sig de där första skälvande stegen eller premiärbajskorven i toaletten. Men jag vill ju veta hur barn blir till! Det jag eftersträvar är en redogörande beskrivning av självaste samlagsakten - inte sentimentala sidospår om vad ungjävelns favoriträtt på dagis råkade vara.

Det kinesiska rummet

Jag läser medvetandefilosofi nu, det är ett nagelfarande av oväsentligheter, det känns ungefär lika relevant som att blåsa liv i den till döddagar ältade diskursen HETERE-PANNKAKER-ÄLLÄ-PLÄTTAR (se där, ännu en pannkaksblogg!) fast nu är jag förstås onödigt frank och orättvis, det medges, det kommer ju alltjämt vara en ständig källa till förundring hur vår mun kan säga VÄLKOMMEN medan hjärnan tänker DRA ÅT HELVETE, men huruvida tanken ligger i det immateriella mentala (själen??? OMG) eller i avsexualiserade synapser förblir naturligtvis en gåta obesvarad, men å andra sidan kommer vi aldrig få veta vad Bill Murray viskade till Scarlett Johansson heller ("is it called pancakes or spots?", månne) men det förhindrar inte att det finns nåt slags värde i att spekulera i skiten.

Liv är handling (pannkaksblogg)

Min kommande uppsats börjar sakteligen ta form: det tros bli en intertextuell studie mellan Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och Kerstin Ekmans Mordets Praktik. Spännande, sade räven, men också lite stressigt - nästa vecka skall jag besöka LasseJockeHannes i Leeds, när man egentligen borde jobba för fullt med denna rapport. Jag är för närvarande en man med många strängar på sin lyra, och nu krävs generösa mått geist för att få dem att klinga samstämt.

I mynningen på min tandkrämstub har det för övrigt bildats ett draklikt vidunder av stelnad tandkräm, snarlik de figurer som uppstår om man häller smält tenn i vatten. Jag borde naturligtvis städa bort äcklet, men det känns lite vemodigt nu när vi precis lärt känna varann. Särskilt som vi ändå inte har några husdjur och så.

Drömberättande och diktande doppelgangers

Hade en lucid dröm tidigare i morse om att Strindberg jobbade på humanistiska fakulteten vid Umeå universitet. Jag drabbades av en sån där "man-crush" som jag brukar ha gällande mina manliga universitetslärare ibland, och jag tänkte hur ball folk i framtiden kommer tycka det är att jag hann ha Strindberg som föreläsare. Men sedan fick jag en kall "Das Unheimliche"-föraning i ländryggen om att Strindberg rimligtvis borde ha kolat för omkring 100 år sedan. Och vem var då mannen vid katedern? Jag har läst att man kan avslöja klardrömmar genom att titta på klockan - en analog klocka saknar i drömmen oftast visare. Men innan jag hann göra det så vaknade jag.

Enligt Freudianska tolkningsramar innebär drömmen att jag vill äta mina egna testiklar.

En rytande automobil som verkar driven av en kulspruta är vackrare än Nike från Samothrake

Som lärare är jag reglerad av styrdokument som fastslår att jag skall förespråka demokrati. Och nu råkar jag ju gilla demokrati, så där är väl ingen skada skedd. Det kan dock, rent principiellt, ge mig en lätt klaustrofobisk känsla - att jag inte får utveckla en faiblesse för alternativa styrelseskick. Kanske kommer backlashen när jag vid sextiofem blommar ut till något slags fullblodsfascist och snöar in på den italienska futurismen.

Homeriskt skratt (eller motsatsen, snarare)

Jag har fan ett fult skratt. "Hhfhfhhfhfhhhffffhhfhh" låter det ungefär - det är ett skratt som kan skrämma livet ur små barn. Turligtvis ligger det inte i min natur att skratta; något som Gud varit noga med att poängtera genom att begåva mig med detta paradisormslika väsande.

Det jag i stället måste göra är att omgärda mig med folk som skrattar, ungefär som människor på världens mörka platser gynnas av ljusterapi. Lasse har exempelvis ett varmt och härligt skratt som han nyttjar hellre än bra, och det ser jag till att suga näring ur.

Mitt problempapper blev fantastiskt roligt

Jag har valt att ge min uppsats den underfundiga titeln "Ordets praktik" - dels som en ingång till att resonera kring vem som "äger" ordet när det handlar om fiktiva karaktärer, och dels som en putslustig ordvits på "Mordets praktik". Inledningen kallar jag "En skugga får liv" vilket även den har en förtjusande dubbelmening; det är både ett citat ur Ekmans bok samt ett slags föraning om hur mina egna ord omsätts från medvetandeströmmen till praktisk handling på papperet. Syftet kallar jag för "Den ideale läsaren" vilket är ett kapitelnamn från "Mordets praktik" tillika en symbol för mig, uppsatsskrivaren, som en ideal läsare (om det existerar en sådan?) med mitt analytiska artilleri av teorier och referensmaterial. "Att vilja är att kunna välja" skriver Söderberg i Doktor Glas och det är finurligt nog även namnet på min materialdel, där jag själv förtvivlat söker kratta en rak gång i den litterära blomjorden. Söderberg skriver också att "Liv är handling" vilket namnger min metoddel: nog snackat, nu sätter vi i gång! Självaste analysen får namnet "Den allvarsamma leken" - även det en passning till Söderberg - eftersom att fokus kommer att ligga på just huruvida konsten och skönlitteraturen är en fri och laglös skapandelek, eller om den har ett allvarsamt ansvar att förhålla sig till vissa moraliska riktlinjer eller ej. Sammanfattningen får namnet "Mig gick livet förbi" - några av romankaraktären Tyko Glas skälvande sista ord - tillika ett uttryck för uppsatsförfattarens känsla av tomhet och otillräcklighet när resonemangen är utlagda men alla världens stora frågor förblivit olösta. Möjligtvis också en allegori för det fryntliga adventsfirande som gick uppsatsförfattaren förlorat de sena kvällar han satt fördjupad i sin litteratur medan den bekymmerslösa pöbeln sjöng julens lov utanför hans studentlägenhetsfönster.

Informationsflödets undervattensström

Alltså det är ju trevligt med DN till morgonkaffet och så - men jävlar vad de bombarderar en med skiten. Både hall och middagsbord är nu fullkomligt översållade med dessa "smutsiga fjärilar" (som Tranströmer skulle uttryckt det) och de fortsätter droppa in i högre takt än jag förmår tillgodogöra mig dem. Det värsta är att jag tror jag förlorat Fidde någonstans i bråten.

Räddaren i mjöden

Jag och Per skall bevista en tocken däringa pubrunda under några skälvande aftonstimmar. Fylleblogg i kväll kanske???!?!??!?!??+++

"Nog fan kan man ta att sjutvåor smakar lite illa - det är ju fan så mycket mer yrsel i dom!" skrockar Campingpappan genom oset från flintasteken, släpper en brakskit, och spanar in grannens fru.

Ur din tro på att tron i sig själv räcker till

Jag har ju som bekant planer på att bli religiös. Detta företag är förstås lite besvärligt när man inte känner någon trängande gudstro.

MEN! - säger starets Zosima i Bröderna Karamazov - leta inte efter underverk som skall få dig att tro: börja i stället med att tro, så kommer underverken sen!

Detta förefaller rimligt. Jag menar, om man vill bli fotbollsproffs kan man ju inte förvänta sig att genom ett ödets nyck plötsligt förvandlas till nån jävla Cantona (mina referensramar rörande fotboll kringvärver tyvärr bara 90-talet) utan att först ha stått i hällregn på bakgår'n och jonkat med lädret i X antal år. Allt ska komma så jävla gratis för fildelargenerationen - vad hände med lidandet, dygden??

Men det är så jävla fegt att ge sig av

En känsla jag kan njuta av är att jag bara äger skit. Min TV är nästan parodiskt föråldrad, jag innehar i princip inga inredningsdetaljer och jag sover i samma säng sedan högstadiet. Jag är förvisso delägare i kollektivets Myrorna-inköpta möblemang, men det utgörs av skeva stolar och 70-talssoffor med urindoft och det skulle inte bekomma mig ifall allt en dag gick upp i rök (förutom att det vore lite jobbigt att sitta på golvet och äta).

Det finns en frihet i att bära äga skräp. Förmodligen något slags Kerouacsk - åhå, sicket konsonantkluster! - romantik om att närhelst man känner för det kunna bränna iväg längs huvudleden och lämna alla prylar och en eventuell hustru med barn bakom sig.

Men det är klart - min dator skulle jag nog sakna. Kerouac tog visserligen amfetamin, men han blev aldrig hooked on Facebook (Facehooked?).

Ett nytt land utanför mitt fönster

Under min svunna sommars semester i Sydeuropa hamnade jag vid ett tillfälle i enrum med en kroatisk gammal kvinna. Jag hade naturligtvis ingenting att säga - dels just för att jag inte hade någonting att säga, men givet att jag nu haft det vore jag ändå rent hantverksmässigt hämmad eftersom jag bara kan kommunicera ett fåtal fraser på kroatiska (varav merparten rör beställningen av öl).

Jag tyckte förstås att det blev ganska konstig stämning. Frågan som uppkommer när jag läser Theodor Kallifatides är huruvida kvinnan uppfattade stämningen som konstig. En lättvindig tanke, måhända: men precis som orden har ett språk, så har väl också tystnaden ett språk? Och precis som kroaternas ord för "hav" frammanar en annan bild med andra associationer än mitt svenska "hav" så betyder väl också tystnaden olika saker på olika språk?

Så den tystnad som för mig kunde översättas till: "eeeeh okeeej, konstig stämning" kanske för henne innebar: "se där, vi har visst ingenting att säga varann". Eller också tyckte hon - precis som jag - helt sonika att jag var en stel och lankig jävel.

2009 års bästa ordvits

... inföll när jag påstod att jag skulle skriva en uppföljare till Åsa Lindberborgs bok 'Mig äger ingen' som skulle heta 'Mig äger Inger' - en gripande studie av en livegen slavinna och hennes relation till sin godsherre (den bryska ståltanten Inger).

Jajaja you had to be there.

Dom kallar oss emos

Jag tjuvlyssnade på en tonåring på bussen häromdan: en riktig juvel i Marilyn Mansonesque klädstil med långt hår och nåt slags nitarmband i gummi. För en bredvidsittande kamrat listade han alla de människotyper han avskydde, vilket inkluderade:

* Så kallade modebögar, som var "det värsta han visste"
* Sångaren i Hammerfall, på grund av hans "bögiga röst"
* Hiphopare, eftersom att de var bögiga och hade "byxorna vid knäna"

När polaren frågade vad han själv representerade för etnisk folkgrupp tog han en konstpaus, vände en eftertänksam blick ut genom fönstret och svarade: "Dom kallar oss emos".

Något för Stefan Jarl att gräva vidare i, månne?

En stilla bön om lugn igen

... Och Jesus Kristus så hjärtligt trött jag är på dramatik (den reella dramatiken alltså - den dramatik som äger rum på kringdraperade scener kan jag fortfarande köpa) och känslan av att ha blivit typecastad i livets dystra teater; ni kan gott fortsätta mima er genom era method actor-manér och suffleras slitna repliker som man inte behöver manuskript till vid det här laget men jag tror faktiskt jag skall försöka byta roll i detta sorgespel för jag tycks alltmer som en gråtande clown i varats fåfängeliga fars.

Nu är det uppsatsskrivning i skolan igen, sånt är roligt. Förra december satt jag i mitt studentrum med golvet täckt av Tranströmsk lyrik på ett sätt som faktiskt inte var utstuderat men rätteligen kunde uppfattas så. Nu är emellertid lägenheten större och Tranströmer jääävligt 2008. Vad skall man nu förkovra sig i?

Mörkrets hjärta

Den senaste tidens imperialism-kritiska litteraturläsning i skolan (Robinson Crusoe för att nämna ett exempel) har väckt mitt intresse för 'ensammen på en öde ö'-sagor och alla dess allegoriska tolkningsmöjligheter. Såg om Cast Away i helgen och mindes att jag tidigare irriterats av det antiklimaktiska slut som följer av Tom Hanks återkomst till fastlandet. Ett decennium senare inser jag att slutet är helt i sin ordning; längtan bortåt, hoppet om att ramla över en frälsning; en enkel lösning; den blinda tron på någonting som gör att alla problem upplöses - något sådant existerar inte. I realiteten är det samma gamla rutiner och demoner som man måste möta vapenlös vare sig man är på en öde ö eller i Memphis (eller i Umeå). I stället handlar det, som Tom Hanks så förnumstigt påpekar, om att fortsätta andas - för vem vet vad tidvattnet för med sig?

Das Unheimliche

Freud hade en spännande teori om något som kallas "Das Unheimliche". Denna fras betecknar den känsla av skräck/obehag som infaller när man stöter på ett okänt element i något man tidigare uppfattat som familjärt, eller vice versa. Som exempel må nämnas åsynen av en naturtrogen docka eller skicklig dubbelgångare. Man kan ju också tänka sig ett mer jordnära exempel: låt säga känslan av främlingsskap mellan dig och din älskade när det framkommer att han/hon knullat bakom ryggen på dig. Teorin angränsar lite till den skräckroman om aparta föremål utanför sina naturliga miljöer som jag fick för mig att skriva för ett drygt år sedan men som tacksamt nog aborterades vid fosterstadiet. Men i alla händelser en spännande teori, förstås. Och nog är det alltjämt jävligt äckligt att föreställa sig en totempåle i vardagsrummet när man kommer hem och låser upp dörren till sin lägenhet på kvällen.

Men sedan blir Freud lite sådär barnslig och fnittrig och kommer in på att skräcken skall ha något med kastrationsångest att göra, och då tappar man liksom intresset.

Folk är idioter

Det är lustigt hur Jocke Berg säger sig vara så extremt trött på alla bredbenta gnälliga gamla gubbrockers samtidigt som han själv i stigande ålder alltmer kristalliseras som arketypen för samma typ av gubbgnäll. Fast det är klart - det kanske är mer förlåtande att hävda att det var bättre förr medelst trummaskiner än med fallosformade Fenders.

Och i mitt växthus är jag säker

Denna blogg har alltså en gång i tiden valt att kalla sig själv för Kryddhyllan. Det få nu levande människor vet om är att vi faktiskt också har en autentisk kryddhylla i lägenheten. Jo det är faktiskt sant!! Men det är inte självaste upphovsmannen till bloggen som besitter dessa gröna fingrar - I wish! - utan den nyinflyttade residenten Fidde. Vid vardagsrummets stora fönster återfinns kulinariska klassiker som Den Röda Paprikan, likväl som naturens eget afrodisiak: potentsmedlet basilika.

Fidde har dock varit lite slarvig med vattentillförseln på sistone, och paprikan liknar numera någon form av ankommen långvårdskuk. Eftersom att jag inte har möjlighet att fota den så bifogar jag i stället en bild på en rynkig gubbe, så får ni med fantasin hjälp föreställa er hur han hade sett ut i paprikaform:

Läsarmejl till Kryddhyllans redaktion

hej gustaf!

jag och mina kompisar brukar läsa din blogg och vi tycker den är jätte bra och rolig. vi brukar längta mycket tills du ska skriva igen och ibland så är vi hos jonas och så läser vi det du skriver och skrattar högt alla. ofta skriver du saker som man är med om själv ibland men kanske inte tänker på och då brukar vi skratta åt att du kunde komma på det. ibland är det inte så jätte bra när du skriver till exempel dikter som vi inte fattar för det är lite tjejigt eller när du skriver om gammla böcker för det är tråkigt för dom läser vi endå en massa i skolan så det vill man inte läsa när man inte är i skolan. det är inte heller så roligt när du försöker vara förfatare eller nåt sånt och skriver en massa saker med krångliga ord som bara är tråkigt att läsa. men det är roligt tycker vi ibland på helgen när du är full och skriver nåt konstigt på natten för en av mina kompisars pappa brukar okså vara full och då pratar han nästan som du skriver om massa konstiga saker. mamma säger att han är alkolist men det tror jag inte att du är för du är ju inte så gammal och du ser inte ut som min kompis pappa heller fast båda du och han tycker om den där lundelgubben ganska mycket säger jonas men det vet jag inte själv utan det har jonas sagt. men nu kanske du iallafall kan skriva fler av dom roliga bloggarna för vi har hört att du är singel igen och då brukar du ju festa jätte ofta och då brukar din blogg okså vara lite roligare.

snälla sluta inte skriv för det är roligt att läsa tycker jag och mina kompisar men skriv lite bättre och mera av det som är roligt.

/rikard

Monologue

Hamnade ensammen med chefen i matsalen på jobbet. Det var lite svettigt. Vad fan ska vi prata om, liksom? Turligtvis hade han sett Schackspelaren på Norrlandsoperan dagen innan, vilket gick att spinna på ganska länge. Jag försökte vinna tid genom osammanhängande och illa underbyggda oreranden om Pinter och Den nya dramatiken och återgav den dråpliga episod då jag utestängdes från Krister Henriksson-uppsättningen av Doktor Glas.

Men det var svårt att kräma tjugo minuter ur den bullen. Så mot slutet svalde jag min microvärmda bolognese i så glupska tuggor att jag befarar att jag fått brännskador i gommen.

There's always someone somewhere with a big nose who knows

Tydligen har kokboksförfattaren Bo Hagström (ovan) blivit utsatt för plagiat av matskribenten Caroline Hofberg, som ordagrant plankat hans texter om italiensk cuisine till sitt nysläppta alster.

"Jag höll på att spy" är Hagströms spontana kommentar angående upptäckten.

Och plagiat är ju elakt och så, men det är ändå ganska roligt att föreställa sig en nykräkt Bo Hagström med osmält cannoli i mustaschen. Eller menar han "Jag höll på att spy" som ett enkelt svar på frågan om vad han för stunden ägnade sig åt när han fick höra nyheten? I alla händelser kan det nog vara en god tanke för en kokboksförfattare att ligga lågt med sina kräkvanor (särskilt i dessa influensatider).

Förmiddagen på Håkan Nessersk prosa

I alla händelser vaknade jag klockan åtta. Det var grått ute, men jag steg i alla händelser upp. I alla händelser gick jag sedan ut i trapphuset. Jag rusade nerför spiraltrappan och tänkte i alla händelser att just detta, denna cirkulära rörelse nedåt - är inte det just vad livet handlar om? I alla händelser anlände jag senare vid jobbet. Jag hällde mig en kopp kaffe och slog mig i alla händelser ned ensammen med dagstidningen vid fönstret. Jag släppte ner en sockerbit i kaffet och rörde i alla händelser runt med skeden och det slog mig i alla händelser att just detta, denna svarta malström som slukade sockret - är inte det just vad döden handlar om? I alla händelser gick jag och satte mig till rätta vid datorn. Sedan inträffade lite mord och sånt. I alla händelser, alltså.

Det finns inga ord för det på det här jävla språket

Det finns ju ett särskilt slags man - jag vet att jag diskuterat saken med Joel bl. a. - som är födda på 50-talet eller i mer sällsynta fall i slutet av 40-talet, konstutövare i någon form, nedanstående Håkan Nesser är ett exempel, Lundell ett annat, Klas Östrogen ett tredje - ja även ex. Björn Ranelid och Plura kan räknas in under denna falang; de utövar alltså en eller flera förköttsliganden av konst, de är utpräglat oironiska och förespråkare av yviga storvulna gester; de är vad man ofta refererar till som "romantiker" och i regel antingen är de - eller har varit - suputer, och i princip alla är dessutom nostalgiska och tämligen samtidsföraktande vänstermänniskor som helst av allt vill att det ska bli 60-tal igen för då var de liksom i sitt esse, eller i vart fall uppfattade de att livet och tiden var i sitt esse då. Jaja, ni vet vad jag menar. Men vad finns det egentligen för bra samlingsnamn på dessa typer? Romantiker? 1900-talsmän? Stofiler?

("1900-talsmän" var f. ö. Babels försök till en benämning, men det föreföll i mina ögon som alltför generaliserande; det är ju inte så stor likhet mellan ex. Ulf Lundell och Johan Palm, trots att bägge strängt taget är födda på 1900-talet)

I alla händnesser (ja, den var hemsk)

I går började jag läsa Nessers nya. Den verkar lovande; intressanta teorier kring skapandets villkor, etc etc. Men det jag främst lade märke till på min jungfrufärd med romanen var att Nesser använde uttrycket "i alla händelser" trehundrafemtio gånger på de första femton sidorna. Nåväl - det är ju i alla händelser långt snyggare än det bonniga "i alla fall".

Fars dag ('På Vift i Vännäs'-repris från 07)

Min pappa sket en gång en blötfis så omfattande att den skapade en mörk fläck rakt IGENOM JEANSEN. Det har jag aldrig varit med om varken innan eller efter. Han hade överhuvudtaget ett distinkt ljud när han fes, kraftigt rungande med god resonans, som om han satt naken grensle över en badkarskant. Ibland kan jag känna igen det ljudet i mig själv, det gör mig alltid lite stolt. Annars uppskattade han god litteratur och luktade tobaksrök. Han brukade suga i sig minst ett paket cigaretter per dag. Mina bröder motsatte sig det där och slutade köpa cigaretter åt honom när han inte kunde göra det själv. Jag langade som aldrig förr; jag tror på människans fria vilja. Pappa tyckte nog att fars dag var lite av ett jippo, främst avsett för handelsmännens djupa fickor. Men trots det önskar jag honom en trevlig dag och hoppas på att greenerna tinar tidigt i vår.

Dagens manifestation av ensamhet VI: Sången

I dag inträffade en katastrof. Strövade runt i lägenheten och nynnade med till Kents nya skiva och råkade vid ett tillfälle sjunga "ressigera" i stället för det adekvata "regissera". Jag började omedelbarligen rodna och spände genast min cilice två pinnhål tätare kring låret. Tur som fan var ingen hemma och kunde uppfatta min språkliga blunder.

Att se tiden an

Lasses pappa var här i dag och drack lite kaffe, och när han avvek från tillställningen uppmanade han mig i en särdeles ömsint typ av avskedshälsning att "Se tiden an."

Vad innebär det att se tiden an? Är det lite som "Live long and prosper", typ? Lite Spock sådär? Är Lasses pappa trekkie??

Ett helt hav normala människor sjunger med

Ja - lördag morgon, vad skall man säga om den egentligen? På vems axlars ok faller denna betvingande uppgift? Vem har någonsin, på ett rättmätigt sätt, beskrivit lördag morgons väsen? Sartre har behandlat söndagen likväl som tisdag klockan 15.00 (en egendomlig stund på eftermiddagen; världens mest intetsägande tid; för tidigt eller för sent för allt man vill göra), men vem fan tar hand om lördagsmorgonen?

En gång i tiden beskrev jag lördagmorgnar dylikt: "Det är nog min favoritstund på hela veckan, lördagarna hos Uffe. Jag är överhuvudtaget väldigt tacksam över att jag hittat en vän som har samma förnamn som Ulf Lundell. Men just den där stunden mellan 13 och 18... In-between partying. Man sitter och slänger käft och dricker pilsner och talar om gårdagens bravader medan man samtidigt laddar inför nya. Sen kommer kvällen och fyllan och övermodet och man börjar fundera på vad man ska äta till sin Ågren på söndag."

Ack ja, den ungdomen.

Och förvandla evig skog till skvallerpress

Om det skiter sig med den här lärarbanan så ska jag nog bli lantmätare. Känns soft och naturnära; bara glida runt på landet i en tjänstebil och stega upp nån jävla åker. I min lantmätarroll skall jag iklä mig oklanderlig kostym och cylinderhatt - "åhå, nej men se - är det inte Lantmätare Borsgård!" - och bete mig allmänt överlägset mot lokalbefolkningen. Mitt förvånansvärt dåliga handlag med de enkla människorna kombinerat med en uttalad brist på respekt för landsbygdens sedvanor kommer ganska snart att sticka i ögonen på byns äldste. När det sedan framkommer att jag vänslats med amman till prästens förstfödde son drivs jag strax på flykt av den fackelförsedda pöbeln likt ett synnerligen välklätt Frankensteins monster. Jag söker då min tillflykt i barrskogen, och börjar efterhand att kommunicera med mina vänner: myrorna. Med tiden blir myrorna mina slavar och jag själv en levande vandringssägen - "The Ant King" - som ingen tror ett skit på förrän den ödesdigra augustinatt jag slår tillbaka mot byn i ett mytomspunnet blodbad...

Men mest troligt blir jag väl bara en avmätt och kaffesörplande lärare i mängden; utan cylinderhatt (fast med dålig andedräkt).

"Inneord", hösten 2009

Lankig:
ett adjektiv som beskriver en tunn och fadd företeelse, tänk amerikanskt kaffe.

Gagga:
verb som benämner de samtal som äger rum mellan fulla människor.

Kameraderi:
ett - ofta negativt klingande - ord för "kåranda". Tänk de där tjocka skumraskfigurerna som hänger på NH vid suspekta tider.

Vilken dag!

Den första snön har strösslat Umeå, påpälsade människor raskar genom rusket, frostnupna blad på buskarna. Litet kallt; katten tvekar i trapphuset inför sin morgonpromenad. Jag tvekar inte - för mig gäller utevistelse. Efter några tuffa dagar hemmastädes har jag återvänt till livet. Det har inte sidensvansarna som flyger mot vårt fönster i fyllan, druckna av senhöstens sista rönnbär. Nu skall jag ut och begrava fem stupade hjältar: synd på så rara ärtor! Sedan promenad, fylla på fågelbordet och kolla om igelkotten bäddat ner sig, sedan vidare ner till stan för att köpa en halva gin och placera mig bland polarna i sjuans busskur och gagga till sena kvällningen.

Vilken dag!

Låt oss bli dom som försvann

Intressant artikel om Johan Widerberg i DN i går. Widerberg försvann ur rampljuset någon gång kring millenieskiftet och sades ha blivit en eremit, en Greta Garbo-typ, en Agneta Fältskog om ni så vill, enligt ryktena bosatt i en stuga långt ute i skogen mol allena för att undvika pressen och stressen i Stockholm och Sveriges filmvärld.

Men Johan Widerberg jobbade som bartender och fick helt enkelt inga roller för ingen ringde, ju.

Det påminner mig om när min barndomskamrat Olle Forneus sades ha "försvunnit" och hans mamma och pappa vräkte sig in vår lägenhet, panikslagna, uppgivna, på gränsen till tårar, och förutspådde pedofilmord och trafficking eller kanske att pojken hade blivit bortrövad av en kringresande cirkus som jonglerande mellanaktsnummer. Medan Olle själv låg på sängen i sitt rum, ovetandes om uppståndelsen, och läste Kalle Anka.

Molloys Toy Boy

Mina klasskamrater (Gud bevare deras själar) brukar ondgöra sig i veckor över våra hemtentamen, främst via suicidala statusuppdateringar på Facebook. Personligen avsätter jag i regel okristligt mycket tid till dessa sysslor - bara för att finna att jag slutfört dem på 25 minuter.

Hjälp mig, Bullen. Är det dem eller jag det är fel på?

Att koexistera

Att koexistera med andra människor är inte det lättaste alla gånger. Det krävs finlir och noggrann planering för att undvika icke-önskvärda situationer. Det kräver kompromissvilja och avkall på personliga preferenser. Det fordrar också generösa mått av taktfullhet och ömsesidig förståelse.

Enklare än att koexistera är det att existera som en ko: om inte annat så för att bli kvitt den förbannade beslutsångesten. Då har man liksom sitt gröngräs och sina fyra jävla magar och så är det inte mycket mer med det.

We are the robots

Härom veckan tittade jag på Transformers 2. Den var förstås inget vidare. Men det stannar inte där - jag tror ärligt talat att jag faktiskt blev lite dummare av att kolla på den filmen. Detta behövde naturligtvis undersökas empiriskt. Så jag provade att genomföra ett IQ-test, sedan genomled jag filmen en gång till (den var lite bättre andra gången, vilket ju bara det är ett bevis på att mitt förstånd degenererats), och gjorde om testet.

Mycket riktigt hade jag tappat ungefär 60% av min spatiala förmåga. För att inte tala om upp emot fem timmar av mitt liv (varför i helvete är actionfilmer två och en halv timme nu för tiden??), men sånt är ju kollateral skada när man sysslar med seriös vetenskap.

Förmiddagen på Jonas Hassen Khemiri-prosa

Idag vi hade fetaste shunnen som svenskalärare i skolan. Han hette Nisse och var gammal som värsta gatan och hans röst lät lite som en guzz men ändå han fick respekt för han hade grymmaste skägget. Jag satt breve Uffe och du vet han var smörig som en brud eller iranier och han snacka massa grammakalitik och skit till han nissesnubben. Själv jag satt och tog det softish när dom snacka svennespråk för jag var fett trött och ville gitta och mitt huve var tung som värsta brottarsumot. Sen jag fick en kaffe och fast den smaka keff som rävens gift jag ändå vart lite gladare sen.

Apornas planet (sms)

Gustaf:
Vi läser Robinson Crusoe i skolan. Vad skulle du göra om du blev den siste mannen på jorden?
Joel:
Om jag blev ensam kvar på jorden, tja.. Onanera på offentlig plats? Slå sönder en massa saker, med ett ord leva rövare. Vad skulle du göra?
Gustaf:
Jag skulle först och främst gå till O'learys och se om det fanns nåt gott att äta (baby back ribs, mums!). Sen skulle jag väl dricka en del god sprit som gjorde mig munter, jag skulle röka, snusa, tugga tuggtobak, försöka hitta nåt knark kanske. Hitta nycklarna till en schysst bil och köra någonstans (berusad) dit det är varmare, där man kan bada. Kort sagt skulle jag bli en utpräglad hedonist, fet och alkad. Hela bildningsaspekten blir ju rätt värdelös. Kanske att man läser nån bok för tröst, för att minnas dialogen, för att få ett slags kontakt med människor, om än döda. Man ids ju dock inte måla en tavla eller skriva en bok eller nåt sånt, ingen kan ju läsa ändå. Fast jag skulle nog föra dagbok, för min egen skull. Fanns det djur skulle jag omgärda mig med dessa, kanske fördriva tid med att utbilda aporna, försöka lära dem skriva, för att få ett projekt att fördriva tiden med. Jag skulle även knulla dessa djur. Raka en kvinnlig apa från topp till tå, sminka henne, och bilda mitt eget harem. Med tiden avlider jag väl av mitt osunda leverne, eller av någon otäck sjukdom bragd av tidelag
Joel:
Haha, fy fan. Må du aldrig bli ensam kvar på denna jord, för apornas skull! Jag vet inte med aporna om jag ska vara ärlig.. fast, vem fan bryr sig om man är ensam kvar, liksom? Robinson Crusoe förblir väl iofs en oförvitligt god kristen, eller hur är det?
Gustaf:
Ja, han finner väl nån kraft hos Gud, osv. Kanske plockar jag också upp Den Goda Boken nån lankig morgon när jag vaknar överjordiskt bakfull bredvid en sönderknullad primat
Joel:
Hahaha, ja det skulle vara en sådan morgon man äntligen kapitulerar inför sin syndiga lekamen! Småningom kommer du och apan gifta er, efter att du i din galenskap fått det till att ni är Adam och Eva återfödda som ska uppfylla jorden. Du kommer försöka få barn med henne, i en fruktansvärt plågad existens, gammal och sjuk som du är av spriten och sjukdomarna. Haha, för fan, där har du ju din bok, eller i alla fall en novell - en man vaknar en dag, ensam i världen, börjar knulla apor. Boy meets monkey, haha
Gustaf:
Kanske börjar jag bara skriva erotika i stället

The man who killed Sunday

Jag hade lyckligtvis förberett en fälla för Söndagen just i dag genom att rigga upp en spikmatta i taket invid ytterdörren så precis när Söndagen lufsade in i hallen med råa harklingar och skitiga skor så utlöstes mekanismen bakom min infernaliska konstruktion av den snubbeltråd som Söndagen i sitt sedvanliga, blinda bärsärkeri naturligtvis inte upptäckte (för när fan har Söndag nånsin visat prov på varsamhet?) varvid spikmattan föll ner och perforerade den jäveln, och jag ställde mig i triumf alldeles bredvid med händerna i sidorna och hånskrattade spefullt och sen kissade jag på henne/honom (Söndagen tycks vara könsneutral men tycker i alla händelser inte om att få urin i munnen). Det såg ut ungefär såhär:

Det är nu ingen dag alls. Jag befinner mig i limbo, i transit, i ett odefinierbart vakuum tills måndag. Spännande! Fast inte så stor skillnad, egentligen.