Två incidenter under kvällen som bägge berörde unga kvinnor och var jämbördigt otäcka, fast liksom på olika sätt

1. En liten flicka hoppade hopprep på Ålidhem. Ensam. Mitt i natten. Jag säger som min lillebror: WTF??

2. Amy Diamond åldras aldrig. Någonsin.

Waldos fortsatta äventyr (msn)

Per says:
jag var ju en jävligt bra waldo
Gustaf says:
haha jo
Per says:
jag sa åt en att jag skulle vara en "seaman" hon trodde nog jag menade semen som sperma och började skratta jättemycket, skulle nog ha sagt sailor
Gustaf says:
hahaha
Per says:
som att jag skulle vara sperma
Gustaf says:
på sätt och vis är vi alla sperma

Hitta Waldo

Jag och Per skulle föreställa sjömän i går; på förfesten laddade vi upp med bryska utrop samt Pluras tolkning av Astrid Lindgrens "Sjörövar-Fabbe". Väl ute på krogen blev Per dock ideligen misstagen för barnboksfiguren Waldo av diverse utbytesstudenter.

Nå, kan ni hitta Waldo?

I got a feeling

Det banar väg för många oanade möjligheter; det här med att bevista en fest i sitt eget trapphus. Exempelvis kan man fylleblogga relativt obehindrat:

HEEE-EEEEEEEEEEYOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO

Då var det sagt. Mina vänner vet hur jag är.

Alla adresser som jag haft här, bara Strindberg kan haft fler

I dag har jag hjälpt Uffe och Sofia flytta. Det finns en myckenhet av lömska strategier man kan tillämpa ifall man vill närvara vid en flyttning utan att för den delen vara särskilt behjälplig. Handlar mycket om att se jävligt upptagen ut; fylla famnen med luftigast möjliga material; gå taktiska omvägar för att undvika det rustika möblemanget; hänge sig åt omständliga kisspauser.

I morgon är det väl i princip "Häll-å-wiiiiin". Å hälla i mig vin tänker jag göra!

Gå ut och var glad din jävel (Jobs bok 4:1)

Alla borde för övrigt läsa Lundells Saknaden, i alla fall de nittio första sidorna, för en gripande studie av en konstnärs spritstänkta, skilsmässoförorsakade haveri.

"Se upp, Flourian, den där sorgsenheten kan stanna kvar hos en man när man är så gammal som vi, den blandar upp sej med en viss sorts bekväm uppgivenhet och så blir det livsluft av skiten, vardag, man är stämd i moll och tror att det är sån man är, men man har bara dragit sej undan, det är allt, man har blivit lat i sin nedstämdhet. Men vi är glada mänskor du och jag, det är alla, men man måste orka lite också."

Mitt namn skall vara Stig Dagerman

Björn Ranelid besökte Babel i kväll - och inte en enda gång talade han om drömmar i fjärilar eller "stranden Jag, som möter stranden Du, över havet Vi". Nytänk! Think outside the box! Sånt förtjänar en eloge! Go Björn!

Nu var det 2012

Den tyskfödde regissören Roland Emmerich har förstört jorden, eller kanske i synnerhet Manhattan, otaliga gånger förut på en rad mer eller mindre innovativa sätt - utomjordingar, istider, japanska skräcködlor, etc - och det har sällan varit en särskilt upplyftande upplevelse (särskilt inte när Matthew Broderick spelat huvudrollen).

Men nu verkar det alltså som att han tänkt blåsa liv i skiten en gång för alla. The disaster movie to end all disaster movies. Jag är med all sannolikhet både lättledd och glömsk, men det känns på något vis lite kittlande. Lasse säger, angående trailern, att när han såg kontinentalplattorna resa sig på tvären för att sjunka i havet så "insåg han att det var kört". Det är alltså inte bara New York denna gången, inte bara USA, utan hela - jävla - jorden.

Och om allt annat fallerar så är John Cusack i alla händelser en charmigare protagonist än Matthew Broderick.

Världens fem (gen)vägar till frälsning

1. Kvinnan
2. Alkohol/ droger
3. Konsten
4. Gud?
5. World of Warcraft

... Men himlen är blå under allt det grå!

Naturalistiska orsaker och verkan

Ungefär nånting i den här stilen:

har himmelen sett ut i ett par veckor nu. Det har en lätt psykande effekt.

Eller himmel och himmel förresten. Den är väl nånstans där bakom.

Kill your darlings

Det var lustigt när Fredrik Wikingsson i Söndagsparty höll på att ondgöra sig över tidningarnas konsekventa missbrukande av tankstreck (också känt som halvfyrkantminus). Jag var likaledes vårdslös med min liberala användning av semikolon en gång i tiden; men det fick man lära sig leva med; skarpa reprimander från diverse universitetslärare satte stopp.

Tjuvens dagbok

Fick med mig Hannes plånbok hem i går. Ja, en plånbok. En riktigt jävla tjock, George Costanzaesque plånbok av späkad djurhud. Nu är frågan vad som egentligen är kutym vid förfarandet: bör jag länsa plånkan på pengar innan återlämnandet, eller ej?

Fyllebloggslyrique

En osläckelig törst
Som skapats ur lust
I natt kommer jag bli som du
Nu hinner jag först
Min längtan är störst
Och i ett ögonblick är jag Gud
Och det smakar bättre än allting jag smakat förut

Uppställd på rad
Bedömd i din sal
Med dimmiga ögons beslut
Du har höga krav
Jag blir gärna vald
Men här inne är det du som är Gud
Och jag måste få veta om jag står på tur

En nyskriven saga
Som torkat och flagnat
Och dött innan färgen tar slut
Du vänder dig om
Jag blir aldrig sån
Jag lovar mig själv här och nu
Men utan ditt skrattande tystnar allt ljud

Jag upphör att tänka
Jag slutar att drömma
Min hjärna blir fri en minut
Det är lätt att älta
Det är svårt att glömma
När minnen från natten töjs ut
Så nära marken, så långt ifrån Gud

Faust II

Häromdan kollade jag och Lasse på en film där Leslie Nielsen hade en någorlunda seriös roll. Inledningsvis betraktade vi detta som något av en kuriositet, men efter ett tag kändes det bara jävligt olustigt; vi visste inte riktigt om vi skulle skratta eller inte, vi började skruva på oss, blev illa till mods, pratade om annat.

Leslie Nielsens "public persona" helt oaktad så skall han ha viss credd för att han inte åldrats på 30-40 år. Det är samma sak med Steve Martin - vilket leder en till att dra slutsatsen att ett bra knep mot ett skonsamt åldrande är att få vitt hår vid ett löjligt tidigt stadium. Jag har därför beställt tid för färgning hos frissan i helgen.

Nödraketen

Under kuddarna i mitt kollektivs vardagsrumssoffa har det en längre tid legat en krokig, kvarglömd gammal cigarett. Ingen har med säkerhet kunnat fastställa hur länge cigaretten residerat i soffan; ingen har väl i ärlighetens namn velat veta. Tanken på alla hundratals svettiga rövar som suttit och fjärtat ovanpå den där giftpinnen är en bild man helst slår bort. Det har dock inte heller känts rätt att kasta bort ciggen; lite skämtsamt har vi valt att benämna den 'Nödraketen', och menat att om man är riktigt desperat efter tobak nån gång - eller om självhatet känns osedvanligt stort - så kan man tända den lille gynnaren, månader av strösslande med olika människors bajspartiklar till trots.

I går natt kom jag hem från krogen och var förbaskat röksugen. Mitt utlåtande? En sträv, men inte helt oäven, ton av muskot.

Kvinnan är det första könet

När jag i egenskap av timanställd på mitt jobb via telefon söker efter chefer på främmande företag så frågar jag alltid och undantagslöst efter HENNES namn. Allt som oftast replikerar växeltelefonisten med förorättad stämma att det faktiskt rör sig om en HAN, en hane, med pungkulor och penis. Men där har ni ett av mina ädla bidrag till kampen mot könsstrukturerna i alla fall.

Den förlorade syntaxen

Sju översättare (varav två i team) har jobbat övertid med att få ut Dan Browns nya bok The lost symbol till den sekulariserade, sensationslystna, gudshatande, konspirationsfrossande, fördomsfullt fördomsfria och vanemässigt hjulspårslunkande postmodernistiska pöbeln, så att Brown kan vidmakthålla sitt korståg mot korståg och få samtidsmänniskan att känna sig fortsatt trygg med att förneka Herren. Och bjuda på förbluffande intressant, page-turning, edge-of-your-seat entertainment, förstås!

Otroligt nog lär översättningen (enligt DN) dessutom fungera utan anmärkning. Det är spännande med översättningar; jag har själv varit sugen på att arbeta med det, men det räcker liksom inte med svenska och svengelska och en turistspanska endast tillräcklig för att beställa ostmackor och en-sån-här-grande-cerveza-pår-favår.

Annars är min favorit i genren Bruce Willis replik "I feel like shit anyway" som i den svenska översättningen av Die Hard omarbetats till det träffande: "Jag mår som en röv." För till och med Dan Brown kan väl relatera till känslan av att må som en liten stjärt ibland?

Petrus 3:12 (Dagens Jack)

Och plötsligt mellan dom knastrande tuggorna och dom vinglande nubbarna så hör jag i mitt huvud följande: "Jag vill möta livets makter vapenlös." Och jag blev med ens spik nykter. Jag vill möta livets makter vapenlös. Ja visst. Jag vill. Jag vill! Och jag gick ut i vardagsrummet och såg ut över takåsarna och den där förbannade österhimlen som började ljusna igen, den drog, den drog i mitt hjärta, i hela mitt innanmäte drog den, som om det fanns trådar från mitt inre som sträcktes över hustaken bort och in i gryningshimlen, som drog och drog och talade om vapenlöshet, att det bara var att vandra vapenlös ut i världen och ville världen slå ihjäl mej så skulle den få göra det, bättre att möta livets makter vapenlös. Det var en så häftig vision att jag blev andfådd. Och jag ville ut, jag ville gå, på stubben ut i världen, men sansade mig en smula när jag tänkte att världen också var inom dom fyra väggar där jag befann mej, den världen, den världen som är svårast att möta vapenlös.

Fitta II (sms)

Gustaf:
Berätta om Cecilia Frodes insats i 'Roast på Berns'.
Martin:
Det var Markoolio som roastades. Frode var där och roastade. Jättedåligt. Hon skämtade inte. Drog bara ner komiker typ. Konstig stämning. Frode är ju skum. Eller vill åtminstone vara.
Martin:
Nästa vecka ska Frodo vara med. Tom Bombadill ska roastas.
Gustaf:
Antar att de kommer köra mycket på den här "Du är så oviktig att du skrevs ut ur filmmanuset"-aspekten.
Martin:
Jo. Och "Tom, vad är du? En människa? En alv? En gud? Fan, inte ens Tolkien visste ju! Ett som är säkert Tom, det är att du är en fitta!"

Ensamhet är kvicksand, det blir svårt att köpa mjölk

Märkligt hur människan generellt är beredd att tillskriva sin egen existens noll (0) värde så länge den inte bekräftas genom någon annan, oavsett vad det egentligen råkar vara för en godtyckligt utvald idiot.

Man är hellre på en öde ö med Djävulen än på en öde ö själv.

Lär dej älska mörkret (för ni ska umgås mycket sen)

Människor i studentåldern är enligt undersökningar mer rädda för att tala offentligt än för att dö, hävdar min kurslitteratur i retorik. Det tycks initialt te sig som en missbedömning av astronomiska proportioner - men kanske är det egentligen inte så egendomligt?

Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan, diktar Tranströmer. Det besöket glöms bort och livet fortsätter, men kostymen sys i det tysta. Vår postuma icke-existens tar man på allvar först då man känner dödens närvaro mer påtagligt, vilket enligt en annan av våra största skalder (Lundell) inträffar vid femtiorycket. Och jag lyssnar alltid på vad Lundell säger - vilket köper mig åtminstone ett kvartssekels respit.

När barnet lagt sig

I dag vandrade jag med fotsvettsvåta strumpor från en förmiddag i den kalla, råa dramastudion och gick vid hemkomsten omedelbart till sängs och drömde i min milda feberyrsel (men vad fan vilket tjat om drömmar plötsligt!) en dröm som vid uppvaknandet lyft en diffus börda från mina axlar, och jag kände att någonting - något Gustaf inte behöver för att vara Gustaf - lämnat kroppen.

Fildebatten revisited

Bittida i morgon skall jag delta i en fiktiv debatt emot fildelning, i vilken jag antar rollen som Liam Falk: ursprungligen idolvinnare (då under sitt riktiga namn Jens-Patrick Svensson), numer nyrik och avmätt lead singer i rockbandet "Spam". Det tycks mig som vore slaget på förhand vunnet: för vem fan vill dela med sig av sitt fil, egentligen? Och hur ska det i praktiken gå till? Blir ju farsartat om folk ska hålla på och skvalpa runt med sin skogsbärsmüsli för att väga och mäta mellan varandras frukosttallrikar i gryningen.

Borsgård gör det igen!

"Och jag såg ett annat odjur stiga upp ur jorden, och det hade två horn som liknade ett lamms, och det talade som en drake."

Jag börjar med att reservera mig - jo, det är förvisst sant att jag konsekvent och villkorslöst avskyr folk som berättar sina drömmar (http://kryddhyllan.blogspot.com/2009/04/uppvaknandet-ar-ett-fallskarmshopp-fran.html). Men nu tänker jag göra avkall på denna princip genom att föregå med dåligt exempel:

Jag drömde här för några veckor sedan att jag bläddrade i ett slags rituell skrift - ockult som någonsin Necronomicon - och fann i denna ett ord som jag lyckades lägga på minnet; detta eftersom att jag faktiskt vaknade just då, mitt i natten, med täcket hoprullat som en chipotle av kallsvett.

Jag har fortfarande det där ordet sparat i utkorgen på min mobiltelefon, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Jag har en känsla av att det inte var meningen att jag skulle minnas det. Att nord blir syd och öst blir väst om jag uttalar det högt. Att universum imploderar and shit. Att vilddjuret släpps fri.

Fitta

Det tycks råda konsensus i den svenska komikervärlden om att det roligaste som finns fortfarande är det svenska ordet "fitta" - ursprungligen härstammat från fornnordiskans "våt ängsmark". Jag tyckte också att det kändes skönt tabubelagt och uppkäftigt när Spermaharen körde den grejen, tidigt 2000-tal. Nu är det inget ord jag ens kan känna mig bekväm med att yttra; indoktrinerad av uppfordrande kurslitteratur. Att få höra det tre gånger i följd - uttalat av tre olika komiker - i kvällens Roast på Berns lämnade enbart tomrum.

Och det där andra, det kändes mest surrealistiskt.

Villanelle om en Jan Guillou-artikel

Tillvand är vår sanning stöpt
Nu skriker inga tomma magar
Tystnaden för evigt köpt

Despotisk som ett tidningslöp
Dikterandes naturens lagar
Tillvand är vår sanning stöpt

När alla hjältar överlöpt
Och skylt sig bakom vita kragar
Tystnaden för evigt köpt

Ur striderna där blodet dröp
Nu fjärran sina storhetsdagar
Tillvand är vår sanning stöpt

Så glöm de dogmer väldet ströp
Ty Herren älskar de Han agar
Tystnaden för evigt köpt

Ett eftervärldens väsen döpt -
"Giv folket vad de helst behagar!"
Forma gapen lögnen gröpt
Tillvand är vår sanning stöpt

Byt jobb och be en bön för vad du har kvar

Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om Mingus: alternativ bokhandel i östra delen av Umeå City. Även hos en omöjlig man med så utstuderade, orubbliga, osexiga principer, så föreligger understundom vissa brydsamheter med att välja flank; vissa gånger är det en fin linje mellan vad som kan uppfattas som "äkta" och vad som rätterligen bör benämnas "sökt" (existensen är en livslång lindans mellan förakt och förståelse).

Joel har hävdat att det på Mingus går att återfinna litterära skatter till rekorderliga priser; personligen har jag endast upplevt hutlösa köpesummor på pocketböcker inköpta från Adlibris, som regelmässigt ledsagat associationerna till de mest skamlösa formerna av geschäft. Nå! Ja! Välan! Gott så! Nu skall jag ner dit och prova deras förbannade kaffe. Och kanske kan vi tillsammans göra denna söndag till någonting som kan misstas för uthärdlighet. Jag har en djupt rotad schism med söndagar. Se där - schism - åh! Ja! Så! Nu är du nöjd va, Carolus Gustave Aeleberthe Wierieng?

Beatnickpoesi med touch av sekelskifte

På återseende, min gubbe lilla! Hm!
Lymmel Gäldenär, äro sutte aftonens plenum.
Märkvärdigt gunås, halsstarrig - så!
Det var skojfriskt!

Den sista cigaretten

... Och det börjar såsom det slutar: med en rök vid verklighetens fönstersskiva.

Personliga pronomen

I förrgår besökte författaren Klas Östrogen Babel. Han framstod mycket sympatisk och knöt till och med en Henry Morgansk slipsknut åt korgossen Daniel Sjölin. Sjölin var sedvanligt dumgullig, i synnerhet när han avslöjade att han idoliserat Klas Östrogen under sin gymnasietid. Det var i och för sig svårt att avgöra hur mycket av Klas Östrogens munterhet som var uppriktig - kanske ville han helst av allt hem till Kivik och palla äpplen - men det tycktes mig som att det infann sig ett slags innerlighet i studion.

Värre var det härom veckan, när upphovsmänniskorna bakom "Litterärt manifest för ett nytt decennium" var på visit, för att positionera sig gentemot språkliga akrobatövningar och kufiska formexperiment. Sjölins eget författarskap tycks nämligen ohjälpligt uppbyggt kring detsamma (jag tror inte han kan skriva en inköpslista utan att förvandla det till en lingvistisk laboration).

Men han skötte det snyggt och dumgulligt och drog handen genom håret och plirade med ögonen och log och jag kände att jag - hur trötta vissa formexperiment än må vara - tyckte bättre om honom än om de där stöddiga reaktionärerna.

En dramatikers dagbok

Nu har tiden kommit för mig att förfärdiga ett nytt litterärt verk. Denna gången handlar det dock inte om en roman, utan om min stora passion i livet - dramatiken. Romaner känns så jävla 2008; vem fan pallar med plikttroget återgivna miljöbeskrivningar och oländiga transportsträckor om moln som flyter över himmelen som svandun i en vattenpuss - det är i dialogen som mästerverk blir till! Detta blir en anakronistisk kammarpjäs i fem akter om två omaka bröder i 1880-talets Sverige. 2010 släpper jag ett lyriskt verk och därefter är "Uppbrottets trilogi" komplett, varefter jag avslutar mitt liv i ett desperat försök att bli utgiven postumt.

Försvarsmekanism

När jag behöver klippa mig brukar jag uppsöka min klasskamrat Mikaela. Jag blir sällan missnöjd, och dessutom kostar det mig inte ett rött öre. Nackdelen med att klippa mig gratis hos Mikaela är att jag får alldeles för lite att säga till om; ofta föreligger viss diskrepans mellan våra uppfattningar om vad som utgör en sund hårlängd. En avlönad frisörska ska ju förstås bara hålla käften och klippa en hur fan man vill, men eftersom jag inte betalar Mikaela någonting har jag svårt att motivera varför just MIN vilja skall gå fram. Därför blir frisyren ofta ett slags kompromiss.

Efter mitt senaste besök - som var bra! - bestämde jag mig dock för att åtgärda "problemet" hemmavid, och bad Anela snagga ner mig några extra millimeter. Det fick till följd att jag numer ser ut som en lobotomerad psykpatient. Må ingen skugga falla över Anela; det var praktiskt taget under hot om fysiskt våld som jag övertygade henne att utföra dådet. Men jag ser i alla händelser tämligen bedrövlig ut.

Varför berättar jag då detta? Varför påpekar jag något som människor annars kanske skulle undgått att lägga märke till?

Det finns en barnfilm som heter Asterix och britterna där Asterix och hans entourage hamnar i ett sjöslag med en rivaliserande fraktion av illgärningsmän. Dessa konkurrenters, något överilade, taktik består då i att hugga sönder fundamentet till sitt eget skepp - för att förhindra att bli sänkta av Asterix' kanoner. Och det är ungefär det jag sysslar med nu. Jag sänker mig själv, innan någon annan hinner göra det. Så att häckleriet någonstans skall framstå som mitt eget beslut.

Till alla människor på jorden och i himlen

... Om jag hör Björn Ranelid säga: "Resan mellan hjärtat och ordet är den kortaste i hela världen för där krävs inget visum, inget pass" i ännu en intervju så kommer jag att göra något förfärligt. Man misstog honom för en språklig virtuos, men i realiteten kör han ju stenhårt på samma tre, fyra fraser - ordagrant reciterade från sina egna böcker. Dock är han nog eventuellt en rar människa.

Jag vill inte tjäna (sms)

Joel:
En väldigt futuristisk maskin som man ibland hör talas om på arkitektlinjen är den famösa 3D-printern. Jag har ingen aning om hur en sådan fungerar, det tycks mig som magi och häxkonst, men den skriver alltså ut tredimensionella modeller på något sätt. Fucking voodoo
Gustaf:
Det där tror jag över huvud taget inte på
Joel:
Ruskar du på huvudet åt detta teknikens (vid)under, rättar till manchesterkavajen och tar en bröstkaramell till under det att du vemodigt konstaterar att ingen längre bryr sig om vad en gammal svensklärare tycker om saker och ting?
Gustaf:
Det stämmer. I min egen undervisning vägrar jag ju till och med använda Powerpoint
Joel:
Vänder du demonstrativt på klacken om ett klassrum är utrustat med en whiteboard allena, och ingen griffeltavla?
Gustaf:
Då går jag med omedelbar verkan i strejk och styr - med nästan obeskrivligt högmod - min häst och droska åter till den fotogenupplysta kammaren

Synkroniserade som ett dansgolv

Jag och mina fellow bussresenärer var jävligt svenska på 5:an till City nu i morse. Två små rara lågstadiekeruber satt längst bak i bussen och hann inte stiga av på sin tänkta hållplats innan busschauffören gasade i väg: "Vänta, vänta! Vi skulle av här!" vädjade de förtvivlat med sina änglalika röster.

Samtliga av bussens passagerare - utom just självaste chauffören - hörde klart och tydligt ropen på hjälp, men valde att undersöka bussrutornas nyutslagna frostrosor i stället. Man hade i princip kunnat styckmörda barnen mellan sätena och resultatet vore sannolikt detsamma. Själv hade jag dock en legitim ursäkt till att inte ingripa; jag var nämligen upptagen med att snusa.

För dig fanns aldrig nåt mellanting

I dag skrev vi vår årliga salstenta. Den var så lätt, att när jag fick papperet, så började jag skratta. Först som ett bubblande litet fnitter, sedan vidare till autentiska HA HA:n. En bordsgranne bad mig högaktningsfullt hålla käften, men jag kunde bara inte. Hennes sturska uppmaningar ledde bara till att skrattet stegrades; jag föll från stolen i flabbande paroxysmer; rullade runt på golvet röd i ansiktet med händerna krampaktigt knipna runt livet och bara garvade garvade garvade. Vid det här laget hade intermezzot uppmärksammats av salsvakterna, som på raka armar bar ut mig och kastade mig i nyponrabatten utanför Östra Paviljongen. Jag fick aldrig tillfälle att skriva tentan. Mitt livs chans att briljera och jag föll (skrattandes) på mållinjen.

Var är de nu? II

Minns ni den jovialiske programledaren Ulf Larsson? Han lyste alltid upp söndagar som dessa med sitt fryntliga sätt i SVT:s nöjesprogram Söndagsöppet. Med ett otvunget och genomsympatiskt tilltal nådde han rätt igenom TV-skärmen varje vecka. Nu har jag dock inte sett till honom på länge. Säkert laddar han för en succéartad comeback.

Var är de nu?

Minns ni Alicia Silverstone? Antagligen inte, va (det har alltid varit Kryddhyllans signum att nedvärdera sin publik). Hon slog igenom med "dunder och brak" som skönt ouppnåelig - fast ändå nedtonat girl next door-attraktiv - postergirl i Aerosmiths musikvideor.

Sen gjorde hon några måttligt framgångsrika chick flicks innan hon spelade Batgirl i Joel Schumachers homoerotiska Batman & Robin. Och det havererade campskeppet av gummi och neon måste ha dragit hennes karriär med sig i undervattensströmmen, för mig veterligen har hon inte synts till sen dess.

Förfestfylleblogg

Läste igenom lite gamla inlägg. Förstår ni vad jag är kapabel till, hade jag lite geist? Det gör ni kanske inte. Eller också så gör ni det. Men så är det. Fast kanske borde jag levt 1810.

Nej, det var inte bra så

"Eskil sitter ensammen med sin uppvärmda Findus fisklåda vid matbordet. Mot väggen tickar en gammal moraklocka. Det var en gåva från hans hustru, men det är längesedan nu. Eskil häller upp lite mjölk i ett solkigt duralexglas. Den är härsken; små vita flagor simmar omkring på ytskiktet. Eskil suckar. Marianne brukade alltid vara den som handlade mjölk. Men det är längesedan nu."

... Och svårare än ovanstående - i all hast freestylade - parti blir det inte om man vill skriva en "samhällskritisk" och "diskbänksrealistisk" skitbok i stil med Lena Anderssons Var det bra så? eller Jonas Gardells Så går en dag ifrån vårt liv och blablablablabla.

Och PANG! - så är man en samtidskännare av rang, med öga för de små detaljerna, för de enkla liven, de enkla människorna. Och aldrig har litteratur varit ett sådant pretentiöst effektsökeri, ett sådant utstuderat insparkande av öppna dörrar - för vem fan tycker inte synd om en änkeman med gammal mjölk i kylskåpet?

Vem-som-jävla-helst kan skriva en sån där bok. Om i princip vad-som-jävla-helst. Bara man slänger in lite tickande moraklockor. Men mitt förslag är att faktiskt ha en historia att berätta i stället.

Illusionen om Richard Dawkins

I går besökte en from och trubbnäst man från Jehovas Vittnen Anelas studentrum med en liten broschyr innehållandes allehanda levnadsinstruktioner. Nu tror ni säkert att jag har tänkt häckla honom, era grötmyndiga haters. Men ICKET!!! - i stället vill jag fördöma ER, förbaskade gymnasieexistentialister. Ni borde ju typ ta och växa upp och börja tro på Gud nån gång.