Att välja sin last

Ifall summan av lasterna är konstant, så måste det ju handla om att välja vilken last man vill ägna sig åt. Vill man röka, snusa eller äta en massa godis varje kväll? En last behöver man, för att göra livet uthärdligt, och nog finns det väl människor som klarar sig utan en last, men dessa övermänniskor är så fåtaliga (och i regel dessutom tråkiga och osympatiska) att de inte är värda att närmre beröras.

Det är förstås också befängt att ägna sig åt flera laster. Folk som både röker och trycker en massa Dumle tar ju uppenbarligen inte livet på särskilt stort allvar. EN last per person - detta axiom bör fastslås en gång för alla. Men vad skall man då välja?

Cigaretter, jodå, det ser coolt ut och innebär en trevlig happening (dessutom är det lite häftigt att bemästra elden i sin egen hand), men det är egentligen en lite för trygg cancergaranti. Godis och chips? Känns alldeles för knäckande för självkänslan, med tanke på den avmätta plufsighet det drar med sig.

Snus är ju ett jävla enigma, eftersom ingen någonsin kunnat ge ett rakt svar på frågan om hur farligt det egentligen är. Dör man av snus? Hur skadligt är det? I väntan på ett fastslående av snusets eventuella dödlighet blir nog det bruna guldet min last of choice. Snus är fruktansvärt gott, tills motsatsen bevisas inte så jättefarligt och dessutom blir man inte deprimerande sambofet av det heller.

En varg söker sin flock

I dag tappade jag bort en kostsam biblioteksbok, vilket rev ett vertikalt handledssnitt i min strama budget. Tacksamt nog kan man i sådana lägen vända sig till "The Good Book" - dvs. Ulf Lundells Jack - för att söka konsolation. I Hezekiel 3:16 kan man nämligen läsa om hur polaren Bart slarvar bort Jacks splitter nya Pentax på solsemester i Sydeuropa vilket retar romanens namne, innan han inser att värdsliga saker är förgängliga och kameran "låg ju där den låg nu, på Medelhavets botten och rostade sönder." Materiella ting är med andra ord bara till låns (enkannerligen denna arma bok, eftersom den ju faktiskt rent bokstavligen var lånad ifrån en statlig institution).

Ingen kan ta fel på varann som vi

Man borde vara mycket mer inställd på att folk ljuger för en hela tiden. Varför har man så lätt för att anta att folk talar sanning, när man själv skjuter från höften allt som oftast? Hädanefter utgår jag från att allt folk säger till mig är lögner, och ni bör göra detsamma.

The Summer of Sköj 2009 (NU I BILDER!!!)

The Summer of Sköj - Sommaren då vi såg hjärtan i allt!!!

Erik Janson var kraftigt korpulent och pimplade rödvin.

... Sedan gick han över till 7,2:or, blev smal och tappade håret.

Ibland såg vi Joel uppträda med Frantic Sunday...

... Andra gånger softade vi på Orvars, och jag visade upp min patenterade "Lasse Knullare"-min.

Men oftast hängde vi på ett espressofik vid Fyrisån och intog allsköns inkarnationer av koffein och nikotin...

... Inte sällan iförd kolonial rosa skjorta och med en utstuderad våg i pannluggen.

Sedan åkte vi finlandsfärja och upprättade ett groggbord...

... Och därefter avslutades The Summer of Sköj - såsom alla långa fester tenderar att göra - med djup, djup sömn. Vilken resa!!!

Radioskugga

Fick ett sms från Halebop i går om att jag förbrukat min tilldelade kvot på 3000 sms den senaste månaden. Det innebär ett ratio på över 100 skickade sms/dag. My work here is done. Nu tar jag en sms-ter.

För att jag aldrig nämnde att det du gör är bra

Hehe. I går var man väl lite på luvan. Lite halvpackad sådär. Det nådde sin kulmen under fyllekäket på Chaplin då jag - i en plötslig och impulsiv känslostormning då mitt hjärta under en halv sekund uppfylldes av all världens kärlek - klargjorde för Chaplingubbarna att "Ni ska veta det, att Chaplin är fan min BÄSTA restaurang".

Hehe. Lite ångest för det i dag.

Den sorgesamma krönikan 17/7 2007

23.16

Får dolkhugg i hjärtat varje gång jag passerar brevlådan med våra namn på. Min kontakt med omvärlden är för tillfället begränsad till sporadiska tillrop på MSN och ett och annat oerhört efterlängtat pling på mobiltelefonen. Jag är i dire need av umgänge. I brist på detta röker jag onödigt mycket cigaretter. Läste J:s blogg, kanske kan hans förra höst bli som min kommande? Där han fann sitt hjärtas befrierska. Kanske hade jag redan gjort det i Barcelona om jag nu inte varit så insnöad på hon-den-där (vars namn är portförbjudet i denna dagbok). Lundell är bra, ger mig nästan balsamerande berusningskänslor och tröst. J träffade i alla fall en underbar kvinna, som älskar honom. I Skinnskatteberg, så uppenbarligen finns det massvis menade för alla överallt. Det där löser sig. Snackade med Martin på MSN, det var kul. Han teoretiserade ifall han blivit schizofren. Johanna hade ringt honom vid 11-rycket och velat festa på kvällen, bett Martin gå på systemet och lovat dyka upp i sällskap med Petter vid halv nio. Hon dök emellertid inte upp på utsatt tid, vilket fick honom att tro att hans andra jag talat till honom och fått honom att gå på bolaget så att han skulle få en ursäkt till att supa. Hon dök dock upp senare, och nu festar dom och ölar på Bränna. Borde/skulle velat vara där. Fast helst nån helt annanstans, med någon helt annan, men det går inte att göra något åt.

Filmen som lekte med postmodernismen

I går upplevde jag Flickan som lekte med elden på bio - och det förblir världens kanske största intertextuella mysterium hur Paolo Roberto figurerar som actionhjälte i en svensk kriminalroman. Att se "Kungen av Kungsan" utstöta ett primalskrik samtidigt som han ger ett flygande knä i ansiktet på en ladugårdsdörr till skurk ger onekligen en del (o?)smickrande associationer till den beryktade Stockholmsnatt.

I övrigt handlade det mest om disfigurerade bondskurkar och Lisbeth Salanders armhålshår.

Modets praktik

Hade skitfula kläder i dag. På stan. Insåg det redan på väg ner genom trapphuset men gitte inte vända om. Det förstörde min dag. Kände mig outsägligt obekväm. Total overmatch. Overallskänsla. Liknade en kvinnlig safariturist. Hoppas att ingen såg mig.

Dagens definition av konst XL

"(...) det beror på vad man gör av det, hur man dokumenterar iscensättningen, hur man väljer att presentera verket."

- Anna Odell

Jag behöver inget språk

I min kurslitteratur berättas om hur den hänsovne fysikern Albert Einstein inte talade förrän i femårsåldern då han vid en familjemiddag lär ha konstaterat: "Soppan är för varm". När han sedan tillfrågades av en häpen ansamling släktmedlemmar varför han inte talat förut ska han enligt utsago ha replikerat: "Hittills har allting varit i sin ordning".

Det fanns alltså ingen anledning för Einstein att tala under sina första fem levnadsår eftersom soppan - fram tills denna ödesdigra supé - konsekvent varit till belåtenhet. Jag kommer därför att inom den närmsta tiden avvara en dag till att inte prata annat än i yttersta nödfall för att ta reda på hur stor del av den vardagliga kommunikationen som verkligen är nödvändig (förhoppningsvis kommer min soppa vara adekvat tempererad).

När han hade smetat halka på sin sista slang

I dag köpte jag en varmkorv på stan - gubben i korvståndet var ett riktigt exemplar. Han slängde sig med klassisk korvgubbslingo: kallade korvbrödet för "handtag" och servetten för "trasa". Han utnämnde även stolt sin egen långkorv till "norra Europas bästa".

Jag uppskattade hans ansträngningar, men jag kunde inte sluta fundera över om hans tal egentligen var autentiskt, eller om han bara försökte leva upp till den bild han trodde att jag hade av hur en korvgubbe skall bete sig.

Förruttnelse

Är det inte knäckande att tänka att man bara har den här kroppen och ingen annan i hela livet och den skall räcka i snitt 76 år och alla dess funktioner också; och betänk all mat som dagligen skall tuggas med de stackars utnötta placktänderna och sköljas ner genom det åldrade torra svalget och vidare genom kroppens hela, med tiden alltmer fragila, maskineri och processeras i de ankomna tarmarna ut till rektum och den förslappade analmusklen för att med förtvinad magmuskelkraft tränga igenom det likbleka nålsögat, och tänk på allt som på vägen kan gå snett: dina förbannade lungor som du förpestar med ett paket cigaretter varje lördagkväll, din stackars lever som ständigt jobbar övertid för att hantera den enorma mängd starksprit du med korta mellanrum häller i dig, och tänk på alla bakterier och den förbannade svininfluensan och tänk på skaderisker och nedslipade knän och brustna armar och hjärtan och och blod blod som urholkar ådrorna på daglig jävla basis... Man kan få ångest för mindre.

Jag har ätit pannkaka

I dag ringde jag min mamma. Hon svarade "mamma" i telefonen. Undra om hon gör det vem som än ringer? Tror hon att hon heter mamma? Jag är fortfarande väldigt, väldigt sjuk och det går ut över min livslust. Dessutom har jag mer och mer börjat inse att denna blogg kommer att sabotera mina framtida utsikter att få jobb. Det känns beklämmande. När jag var ung var internet någonting nytt, man hade inte förstått hur det fungerade ännu och fick således aldrig lära sig om farorna med att bjuda ut sitt liv till offentlig åskådan. Synd, det har förstört mitt liv. Läser inlägg från 2007 och undrar vilken jävla idiot som skrivit det där. Nåväl. Skolan är tillfälligtvis intressant. En forskningsinriktad höst - kanske ska jag bli forskare i stället? (jag är ju bra på att skriva hemtentor). Vi har en hel del Ringby. Jag tror inte riktigt jag var redo för honom våren 08; hans tirader om det Beckettska påpekandet om det rutiniserade livet gick liksom över huvudet på mig då. Men nu uppskattar jag honom på ett annat plan, kanske har jag ändå blivit lite klokare? Nu kommer förresten filmatiseringen av McCarthys The Road. De tycks ha förvandlat den från en spröd och språkligt minimalistisk historia om en ömsint far/son-relation till en tramsig actionfilm med Aragorn i huvudrollen. Den verkar sämst. Hejdå.

Dagens definition av konst XXXIX

"Konsten (...) vänder blicken nedåt och inåt mot jordens minsta och levande delar. "

- Jessica Kempe

Fyra nyanser av grått

Killinggänget gör Dramatendebut. "Det är klart att det är lite kul att gå runt här", säger Johan Rheborg i DN. "Man stöter ihop med Börje Ahlstedt när han har kissat. Och man börjar fundera… Har Bergman bajsat på den här toaletten?"

Det är happenings såsom Killinggänget på Dramaten man hade kunnat bevista bodde man i Stockholm. I stället bor man i Umeå och får gå på skidmuséet och se världens äldsta skida. Olika falla karaktärernas lotter.

Noll

När jag arla stod upp en morgon i första min ungdom så arbetade jag under en teori om att det svenska språket inte innehöll ett enda vackert ord som börjar på bokstäverna Sl-. Till dags dato kan jag väl heller inte anse mitt teorem obevisat. I stället har vi en enda radda av negativt laddade ord på Sl-: slampa, slusk, slösa, slarv, slum, slinka, slapp, slida (nåja, kanske inte per definition negativt laddat, men åtminstone något så när kontroversiellt), slyna, slak, sliten, slö, slashas, sladdbarn...

Den som hittar ett ord som börjar på Sl- som inte bara är neutralt, utan rentav vackert, vinner en stjärna i himlen.

"Inne", september 2009

Att vara sjuk! Alla coola gör det.

Dagens definition av konst XXXVIII

"Det är sant att 'konsten imiterar konsten', eller mer exakt, att konsten föds ur konsten, dvs. oftast ur den konst den motsätter sig."

- Pierre Bourdieu

Vad man icke kan tala om, därom måste man hålla käften

Min nya kurs i filosofi är fan störande. I vissa avseenden känns språkfilosofi så förbaskat onödig, som en poänglös drift med ord, då man lika gärna kan sluta sig till att ord och satser inte är definitiva, och att alla snitsiga semantiska paradoxer beror på detta och endast detta, och det är ingen nytta i att gräva vidare i skiten. Satslogik är lite som att återberätta ett skämt, tycker Anela. Det lät så bra när man var med om det, men punchen går liksom förlorad i recitationen. Och kanske är hela filosofin funtad på det sättet?

"Cogito, ergo sum" sa Descartes.
Kanske kunde han nöjt sig med: "You had to be there."

Jag får liksom ingen ordning på mitt underliv

Johan:
Jag har upptäckt att mina kalsonger är aviga, det stör mig
Gustaf:
Haha, men du kan väl för fan klä av dig och vända på dem
Johan:
Vart fan ska jag göra det? känns ju idiotiskt
Gustaf:
Är du inte hemma?
Johan:
Nej, vi hänger utomhus, dricker öl
Gustaf:
Haha. Men bajsa ner dig då, och säg det till polarna. Då kommer ingen tycka att det är konstigt om du måste förbi ditt hem för att byta underkläder
Johan:
Jo. Men jag är ganska långt hemifrån. Kan ju iofs gå i nåt buskage och fixa det, men kommer nån och ser mig som Kalle Anka verkar jag ju sjuk i huvet
Gustaf:
Tänk om du drar hem en brud i kväll, och när ni klär av er så ser hon att du har aviga kallingar. Hon kommer ju vända i dörren.
Johan:
Förmodligen. Som att jag bara inte orkar tvätta

Sörr-vajj-väll öff deh fittäst

Jag har aldrig ansett att det varit mycket bevänt med dialektal lexikologi och prosodi. Har aldrig varit ett fan av dialektstolthet. Jag har väl i ärlighetens namn aldrig varit ett fan av någon inkarnation av stolthet, ety jag är stöpt i ett klimat där man inte ger vatten på någons kvarn. Man ger inte ens vatten på sin egen kvarn; därför blir jag personligen indignerad av Norrlands Guld-reklamer och känner mig kränkt och förtryckt av det rasistiska Pistvakt.

På språksociologin i dag reste jag därför en lans för dialekternas död och menade på att hela tanken med insatser för att bevara dialekter strider emot dialekternas idé - talvarieteter är det som sker när språket lämnas ensammet och får utvecklas utan att påverkas av en yttre makt eller statsmaskin, och vill språket utvecklas i en riktning som skalar bort dialekter så låt den.

Såhär i efterhand förefaller detta argument dock lite onyanserat och kallhjärtat darwinistiskt, för om man inte anstränger sig för att bevara dialekter, skall man lämna minoritetsspråken till sitt öde då också? Och om man driver detta tänk ännu längre är det väl ingen idé att rädda pandorna heller, eftersom evolutionen exterminerar det svaga på såväl organism- som språknivå?

Dö, språk, dö!

Det slog mig just vilka trucklaster av kvasiintellektuell rappakalja som dagligen måste idisslas i studentkorridorer och studentkollektiv Sverige (världen) över och sedan kräkas ut ospjälkad över middagsbord och kaffekonversationer; i nio fall av tio så troget plankad och okritiskt godtagen från kurslitteraturen att man fortfarande kan se ISBN-numret bland nudlar och havregryn och dylik stereotyp studentmat.

Men så kanske det bör vara, och kanske för det något gott med sig, och Gud vet att jag tvår mina händer jag med, och kanske är det bättre att vi pratar sådan universitetsindoktrinerad smörja än att vi diskuterar Färjan-Håkans exodus från den kommersiella TV-tablån.

Fast - å tredje sidan - är det "bättre att tala strunt med egna ord än att tala sanning med andras", enligt Raskolnikovs polare i Brott och straff (en roman jag, i min tur, idisslat duktigt - och så förtjusande ironiskt det blev att avrunda med detta ociterbara citat!).

Nu var det 2014

Umeå - Europas kulturhuvudstad 2014, alltså (vet Rom och Paris om det här??). Det låter fint och roligt tycker jag, men det är några grejer jag inte fattar. Är Umeå Europas kulturella Mecka lagom till 2014? Eller BARA under året 2014, men inte, säg, 2013 eller 2015? Eller är Umeå vår kontinents just nu mest lysande kulturstjärna med definitiv och omedelbar verkan (och går sådant att rå över)?

Per Juntti läser sociologi och säger att allt är kultur. "Allt är kultur, till och med när man kokar sin gröt på morgonen, det är kultur det med". Nu ska jag bajsa i hans filmjölk när han sover och fråga om det också är kultur (yoghurtkultur?).

Vardagens triviala muntrationer

Jag får verkligen en säregen, lömsk slags tillfredsställelse av att i mitt huvud planera en vanlig dag intill minutiös perfektion. Det är ett billigt nöje, och inte får man cancer av det heller.

Belly of the beast

I går var det fest. "Fest" - på ett sätt som anstår en man som levt i snart ett kvartssekel. Nämligen fyra öl och sedan en Steven Seagal-film på trean.

Steven Seagal skall ha en eloge för att han inte uppfyller den stereotypa actionhjälteprofilen. Till skillnad från Schwarzeneggers och Van Dammes slår Seagal aldrig uppåt. Han angriper de redan svaga, de halta och lytta; ger sig på fysiskt underlägsna och bryter deras armar. Karaktärerna han spelar är alltid fullkomligt ofelbara redan från början; de visar aldrig några brister eller mänskliga känslor, och skiter därmed högaktningsfullt i den gradvisa karaktärsutveckling som annars är legio för hjältar inom genren.

Seagals attribut är snarare de som återfinns hos en klassisk filmskurk: egenskaper såsom fysisk dominans, förmögenhet i pengar, och ljusskygga kontakter med högt uppsatta människor i regeringen. Dessutom väger han 200 kilo och bär tupé, vilket få andra actionhjältar gör.

Snopp och sånt

I går hade vi sociolingvistik i skolan och Uffe skulle rita upp nån jävla isbergsmodell om språksociologiska fördomar på tavlan och det krävdes inte mycket fantasi för att föreställa sig en stor kuk framför ögonen. Och det är väl höjden av chauvinism: att pränta upp en svettig fallos på väggen mitt i en genusdiskussion.

Doktor Gris (sms)

Joel:
Surrealistiskt att se löpsedlarna om svininfluensan, det är precis som i Camus 'Pesten'. Hur går det för dig med sjukdomen, kolat än?
Gustaf:
Den håller i sig, vi får se om jag överlever helgen.
Joel:
Passar Anela upp på dig med hönssoppa eller dylikt? (har nån någonsin ätit hönssoppa?)
Gustaf:
Nej nej, hon håller i nollning och har festat måndag, tisdag och torsdag, i går badade hon i underkläder i universitetsdammen
Joel:
Oj! Säkerligen en förtrollande syn för mången unga, brunstiga nollor. Och du, en åldrad herre, ligger på din kammare, gammal och sjuk, maktlös alltmedan Helga Gregorius roar sig kungligt med stadens nykomlingar! I dina sista dödsrosslingar skall du förbanna hennes namn tre gånger
Gustaf:
"Mig gick livet förbi."

Fenomenologisk feberdrömshaiku

Varje ögonblick
Svävar viktlöst i mitten
Av en rysk docka

Må fan ta den jävla svininfluensan

Då var det hänt, nu är man smittad. Farväl grymma värld. Minns mig för mina goda sidor.

Författardrömmens död

I min litteratursociologiska kurslitteratur redogjorde författaren nyss under tio sidor - och på ett nästan utstuderat cyniskt manér - för hela den litterära processen, från självaste romanens tillkomst i den dunkla författarlyan fram till distribution och en eventuell bokköpare.

Det var knappast oväntad men ändock nedslående läsning om hur bokförlagen nyttjar godtrogna manusskript till att värma upp sina fastigheter, eftersom en försvinnande liten procent av insända romaner publiceras, enkannerligen inte de som inte redan uppbackas av ett etablerat (läs: inkomstbringande) namn såsom en Guillou eller en Nesser, och inte ens dessa försörjs egentligen av andra än den ankdamm av fans som förmodligen skulle köpa deras böcker om de så innehöll tillagningsanvisningar på Crème brûlé.

Att åldras handlar nog mycket om att låta sina drömmar dö.

För övrigt kan jag rekommendera det i DN publicerade Manifestet för ett nytt litterärt decennium (http://www.dn.se/dnbok/manifest-for-ett-nytt-litterart-decennium-1.935839) om man förmår läsa det på det distanserade sätt som en skrift som kallar sig själv för "manifest" förtjänar. Jag tycker i alla händelser att det var vettigt: på 10-talet inspireras vår skönlitteratur av epik, inte lyrik!