Markgenomskådande

Nollningshets i staden. Det märks på atmosfären. I värmevibrationerna ovanför asfalten. Ålidhem inte längre övergivna lokaler. Inspark överallt. Flygbilder från en stad i krig. Det avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna. Skönt att stå utanför. För trött, för gammal.

Du var alltid fullast på krogarna

Krogen Krogen satsar hårt på en illuster nystart i höst. Första åtgärd? Att byta namn från "Krogen Krogen" till det mer hårdbarkade, självklara "Krogen". Det kallar jag nytänk, att vara 'business minded'. Det handlar om att ligga i framkanten, framkanten, FRAMKANTEN.

Häll mig full med svar

Kvinnan du älskar består till 72,8 procent av vatten och du ser henne liksom på håll och ni har inte träffats på ett tag och verkligen längtat efter att återse varandra och hon går på gatan tjugo meter framför dig och du väljer att huka dig ned och öppna armarna och kvinnan ler och börjar springa mot dig, springer mot dig med ett sånt där dåligt löpsteg som kvinnor har med sina smått inåtvända fötter, och du inväntar henne och crescendo infaller när hon slutligen når dina armar och du reser dig upp samtidigt som du lyfter henne från marken i en enda stor omfamning så att du får hennes hår i näsan och munnen, och under huden löper elden i fina flammor för att värma dessa 72,8 procent vatten som du högaktar varenda promille av... Det måste ju vara den bästa känslan som finns att tillgå. Anledningen till hela tillvaron.

Joel sammanfattar San Francisco (i haikuform)

En dimmas slöja
över gators forna glans
röjde en stillhet

Det tråkigaste skämt jag någonsin dragit

Det var anno 2008 och jag stod i vårvärmen på Uffes balkong och rökte med Elin och Emilia i något slags festsammanhang, hägg och syren hade just slagit ut. Emilia hämtade vid ett tillfälle sina skor i hallen, och när hon återvänt anmärkte hon på att det lät precis som om någon spydde inne på toaletten. Då skrockade jag förnöjt, tog en konstpaus och kväkte ur mig:

"Det känns ju som man är i tjejernas omklädningsrum på en gymnasieskola i Stockholms innerstad!"

Och jag försökte väl här anspela på att hehe-unga-tjejer-som-kommer-från-fjollträsk-har-alltid -ätstörningar-hehe men allting med "skämtet" var så osannolikt illa konstruerat, så fullkomligt uddlöst i sin samtidskritik och så taffligt genomfört att jag mår lite dåligt när jag tänker på det. Emilia sade ingenting, kanske vände hon bort blicken. Elin konstaterade skadeglatt: "Det där var ju inte så kul, Gustaf."

Jag tänker ofta på det där skämtet. Tänker på hur tråkigt det var. Och hur jag önskar att jag kunde få ha det ogjort.

Min nya jacka

Min nya jacka är så ful, att jag går runt och känner mig mindervärdig kring andra människor närhelst jag bär den. Den är så ful, att folk jag inte känner stannar mig på gatan för att fråga var jag har köpt den, bara för att kunna leta upp butiken, skjuta ägaren och bränna stället till grunden. Min nya jacka är så ful, och ful på ett besynnerligt sätt dessutom; ett slags Ellos-reject som var tänkt som "en sportig kavaj för medelålders frånskilda kvinnor" möter en alkoholiserad elfenbensjägare över de sextio. Fast ändå helt tvärtom. Den är i sanning odefinierbar gällande sin fulhet, och kanske utgör det en del av den farliga lockelsen.

Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta

I dag kom Anela hem och jag köpte en skitful jacka på second hand.

Fred på jorden

I dag talade jag med Johan i telefon. Han hävdade bestämt att inga människor heter Fred längre. "Det finns inte en enda levande Fred kvar i hela världen", muttrade han, "och den siste Fred någonsin, det var Fred Åkerström". Sen dividerade vi ett tag om huruvida Fred Åkerström verkligen dog innan eller efter Fred Astaire.

Inferno

I dag skulle jag besöka Martin i Östra Ersboda. Det var ett slags pärs; inte för att dra ner men det där stället ligger verkligen ända längst bort i andra änden av helvetet, som Hjalmar Söderberg skulle ha uttryckt det.

På cykelvägen längs Nydalasjön inträffade en incident: jag spatserade längs asfalten mol allena då jag skönjade en bärplockare i skogen; jag nickade fromt och kristet milt till denne innan solljuset lyste upp ansiktet på människan i fråga och det var den där utländska kvinnan i Umeå som omtalats i media och är missbildad i hela ansiktet för att hon likt salig Obelix föll i grytan när hon var liten och nu behandlas på Umeå sjukhus (går säkerligen att googla) och jag vet att alla människor är lika värda och att hunden ej skall dömas efter håren men ohjälpligt översvämmades jag för EN enda liten kort sekund av ren och skär och oförfalskad fasa i detta ögonblick, pur jävla vansinnig hårvitnande skräck genom hela kroppen under en oändligt kort tidsrymd, innan jag fattade att det inte var 28 days later utan en människa av honkön som haft det synnerligen oturligt i livet.

Så vad vill jag säga med detta? Inte ett skit, men det var en egendomlig sensation.

Hur du går och jag står kvar

Hösten står för dörren. Är lite osäker på hur jag skall närma mig den. Ska jag köpa en grovstickad halsduk, röka cigaretter och vara deprimerad? Eller är det kanske dags att föreställa harmonisk? Hur ofta ska jag supa? Vilka fester ska jag gå på? Ska jag gå på fester? Hur åldras man med värdighet i studentvärlden? I världen då?

Gamen, you hath returned!

För precis som med alla fåglar måste man bara våga släppa taget om dem, och är det riktig kärlek så hittar de sin väg tillbaks.

Att hata hat är det nya hata

Det har kommit till min vetskap att alla dessa olater som man definierade sig själv genom att avsky åren 07-08 och stundom rentav publikt påfåglade upp sin avsky emot för att visa hur "rätt" man var (det kan handla om särskrivningar, tubsockor, foppatofflor, etc.) numera knappast heller formellt accepteras - MEN! - jägaren har ändock på något sätt blivit den jagade: för vad är 2009 egentligen tröttare än en vuxen man som blir indignerad av ett par färggrälla plastsandaler? Det är väl säkert bekväma och så, annars vore de väl inte så populära.

Dagens definition av konst XXXVII

"Konst är den skapande verksamhet som syftar till emotionella eller expressiva uttryck, eller resultatet av en sådan verksamhet."

- Wikipedia

Tyck synd om mig, jag är ensammast i Sverige

... Och sist av alla människor i den fria världen får Gustaf Spotify.

Säg, har du nånsin vart i Umeå City?

O Umeå så såg jag dig åter!

Din stolta rådhusesplanad och ditt mjukglasskladdiga apberg, dina otaliga duvor och ännu otaligare korvstånd; jag såg renmarkstorget, ditt eget lilla försök till stureplan, jag hörde ölsejdlarna stångas på Bishop's uteservering; testosteronstinna fotbrollsvrål från O'learys infravärmda entré. Jag såg dina skitnödigt alternativa schmäckmannekänger med grönt te i magen och Kii-påsar i händerna; hörde de ekologiska klackarna eka esplanadvägen upp mot rustika Lottas Krog; kände doften av hennes prisade plankstek. Jag såg de svarta stammisarna på bibliotekets utefik, kulturmänniskorna utanför Folkets Hus; hörde sången från de överförfriskade rositafyllona i nära anslutning invid Vasaplan. Jag såg din ståtliga kyrka kasta sin lutherska skugga av skuld utöver Döbelns park; blickade uppåt och såg sprickorna i den grisrosa fasaden till Scharinska Villan; ryggade tillbaks åt motorvrålen från de rastlösa bilar som tagit sats för att flyga två meter över Kyrkbron. Jag vandrade vidare längs älven; hörde de förälskade paren vänslas mellan björkarna; såg cigarettfimpar guppa som flytbojar runt skrovet på ärade Sjöbris. Jag passerade ditt charmigt luggslitna hamnmagasin, vädrade aromen från skateboardkidsens stulna smygcigaretter, kände Umeåälvens iskalla år kasta svalka på oss förbipasserande och jag stannade till för en stund, fortsatte sedan trappan upp mot vägen och vidare över bron och älskling vi kan inte ens hoppa från Tegbron för jag är rädd att vi skulle överleva fallet. Jag såg dig Umeå och jag upplevde din vånda, din tristess. Jag såg rätt in i dina kalla gula ögon, rätt in i ditt frusna hjärtliga leende, och jag rös.

Svensklärarhumor

Om Nils Ferlin släppt ett diktverk i dag hade det nog hetat Googles.

MMS från Forsblom

A Farewell to Arms

I dag var jag i min storebrors källare och letade igenom fars gamla skrivargömmor. Där fanns mestadels dagböcker, ett antal egenskrivna pjäser och romanutkast av skiftande kvalitet, samt en shitload av böcker. Med tillförsikt började jag påta i denna litterära blomjord, och nickade instämmande åt innehållet... En hel del Hemingway... Miller... Strindberg... Åhå, Selma Lagerlöf...

Och så låg den plötsligt där; spefullt dödskallegrinandes åt mig i all sin Agneta Sjödinska, snabbköpsfilosofiska prakt:

Paulo Coelho - Alkemisten.

Jag packade snabbt ihop lådorna och lämnade källaren. Stegen i stentrappan upp mot entréplan stampade rytmen till den vedervärdiga sanning som gång efter annan malde i mitt desillusionerade huvud. Jag har ingen far.

Gran Torino

Om Clint Eastwood fortsätter dra de där chinosbrallorna ännu längre uppåt halsen kommer jag att ringa ambulansen för jag befarar att han snart är på väg att drunkna i dem.

TÖNT

I går när jag ringde Anela kunde hon inte besvara mitt samtal, under förevändningen att hon var mitt inne i en "raid" i World of Warcraft. Det är något som jag hade förväntat mig att höra av min lillebror, men inte av henne.

Kejsardyk

Nu har jag förbarmat mig över Lundells dramatikdebut 6 pjäser och på västfronten intet nytt sedan 1977 naturligtvis - det är samma gamla stötar som orerar om att befrias från "det här djävla spöket som kallas Livet!" och man slås än en gång av hur olidligt gnällig karln är (med näst intill obefintliga humoristiskt försonande drag: fast en karaktär uttrycker en önskan om att Ulf Lundell skall ställa upp i schlagerfestivalen och det är ju lite meta-putslustigt).

Överlag lämnar läsningen mig fullkomligt perplex; det är verkligen omöjligt att begripa hur i helvete karln står ut med sig själv. Man vill bara slå honom på käften och kalla honom gubbjävel och be honom växa upp nån jävla gång. Men det som upprör och får en att vilja slåss är alltjämt också konst, förstås. Men helvete vilket öde att bli en sådan utstuderad kverulant. Blir jag gammal så skjut mig.

Skynda att älta

Så nu har jag alltså läst Alex Schulmans debut, och det var månne ingen stor litteratur (och dessutom kanske mer terapisession än relevant prosa) och jag är personligen fast övertygad om att en författare verkligen sätts på prov i den stunden han slutar skriva självbiografiskt. Men det var, denna kritik helt oaktad, en både rar och rörande skildring som förmådde gripa mig, säkerligen på grund av vissa beröringspunkter med mitt eget liv, men finns det inte en gräns där en 33-årig man bör sluta gräma sig över att han inte har en pappa; är det inte liksom standard vid det laget? Eller så kan man inte räkna sorg och saknad i dagar och år, förlåt det var dumt sagt, nu tar jag en solvarm grogg.

Funkyzeit

Jag vill gärna inleda med att klargöra att jag gillar allt Sacha Baron Cohen gör tämligen förutsättningslöst, ehuru; likt alla andra har jag uppfattat karaktären Brüno som en andra klassens Borat - för vem i hela friden upprörs längre av homosexuella, av manligt hångel, av Pridefestivaler; allt det där hade sin "craze" tidigt 2000-tal, vi har liksom redan sett Carries bögpolare i Sex and the City, vi stylar själva vårt hår och rakar kuken nuförtiden, och sådant upprör oss inte längre, osv osv bla bla....

Men så! - kommer min högaktade mor hem från biografen (hon som älskade Borat) - "så, vad tyckte du om Brüno?" frågar jag. Och hon skruvar på sig, "det var lite äckligt" är hennes spontana kommentar, och hon verkar verkligen mena det, som om allt bögeri faktiskt legat till hinder för hennes behållning av humorn i filmen (och det är ju sensationellt: att det blev jobbigt när en kille gillade killar, men det var aldrig jobbat när en utlänning låste in sin invalide bror i en bur) och plötsligt blev den ännu rådande, ambivalenta inställningen till homosexualitet på något sätt smärtsamt uppenbar, och en ny respekt för denne "trötte" karaktären Brüno uppstår hos mig, en respekt som Borat aldrig uppnådde; för alla kan skratta åt en dum utlänning, men alla kan inte - ens i humorsyfte - tolerera en man som älskar andra män. Och det gör knappast karaktären Brüno roligare än Borat - men kanske gör det honom behövligare?

Paradiset är på jorden

När vi pumpat skiten ur "Dagens definition av konst" kanske vi kan köra "Dagens definition av Gud"? Eller vad säger ni? Inte det?

Where do you go to (my lovely)

Jag försöker kicka upp det här med twitter-intimitet till nästa steg.

Dagens definition av konst XXXVI

"När man talar om skönhet är ändamålsenligheten en primär egenskap. En hammare av kristall är inte vackrare än en hammare av järn, just eftersom att den inte är optimalt funktionell."

- Fritt efter Thomas av Aquino

Den frivole Johan

En gång sade Johan i ett svagt ögonblick till mig att: "Om ett gott skratt förlänger livet, Gustaf - då har du gjort mig odödlig".

En annan gång konstaterade han att det bästa med mig var att jag oftast lämnar honom slumpen när jag dricker Coca-Cola.

You die when you're young

Nu har jag också gjort en sån där Face Transformation som tydligen skall vara poppis. Och det var fan en beklämmande syn. Den Borsgårdska kranen går inget vackert öde till mötes.

Om Marie bjuder sina läppar åt en ny Mersault

När jag skall röka en cigarett nuförtiden dunkar jag alltid filteränden lite lätt två gånger mot en bordsskiva eller dylikt hårt föremål "för att packa tobaken lite extra, hehe". Det är en olat jag plockat upp på Balkan av en skäggig man som hette Slavo som Anela redan nämnt (http://paushymn.blogspot.com/2009/07/vin-vin-vin.html) och en teknik som jag planerar att fortsätta med till domens dag.

Slavo var en skön katt. Ibland sov han på trappen utanför sin ytterdörr med kläderna på. Påminner mig om mig själv och mina badrumsgolvsgig. Jag tror det var någonstans där vi fann varandra. (För att för en gångs skull reservera mig mot anklagelser om supstolthet vill jag påpeka att Slavo i realiteten förmodligen var en fullblodsalkoholist - men i södra Europa benämns dessa "livsnjutare".)

Slavo var inte helt olik italienske skådespelaren Giancarlo Giannini

Dagens enkätundersökning ur NSD

En 19-årig kvinnlig studerande får frågan om vilka akter hon hoppas på till Luleåkalaset nästa år:

"Lite större artister än Ledin. Som The Killers eller Nanne Grönwall."

Jag har bara ett halvt liv kvar nu

I höst fyller jag 25. När man nått det stadiet kretsar mycket kring att försonas med sin ålder. Det finns en rad illusioner jag planerar att frigöra mig fullständigt från framöver. En av dessa är mitt askungefestande. Från och med nu ber jag inte längre om ursäkt för att sluta festa vid midnatt. Tvärtom bojkottar jag härmed alla uteställen som inkluderar dans eller inträdesavgift. På sin höjd kommer jag att masa mig ner till NH för en bägare eller två. Men allt oftare planerar jag att vid tolvtiden följa upp förfestandet på ett manér värdigt en 25-åring: nämligen med mineralvatten och gamla youtubeklipp från The Letterman Show.

Whatever works

2006 hävdade min systers amerikanske make att det är ren och skär gallimatias att hävda att man gillar Seinfeld men ogillar Curb your enthusiasm. Tre år senare ger jag honom retroaktivt rätt.

2009 - The Summer of Sköj

Jag måste i retrospekt erkänna att detta varit en av de bästa somrar i mannaminne ("utvärdera sommaren redan - det blev ju nyss augusti!" vrålar oförättad vän av ordning; men augusti är trots allt sommarens ekvivalent till söndag) och det känner jag mig enormt tacksam för.

2008 och 2009 har visat en starkt uppåtgående trend sedan 2007 års svärta; nu emotser jag med stor anticipation kommande höst som ett välkommet omfamnande av rutiner och septembersvalt klimat.

Hösten för ej heller någon praktik med sig - och jag ser faktiskt fram emot att ostört sörpla akademiskt surkaffe i universitetets lysrörsbelysta lokaler och bära manchesterkavaj alltmedan jag grötmyndigt konstaterar självklarheter, hasplar ur mig malätna floskler och kliar min ynkliga skäggstubb, mantralikt mumlandes:

"Det är nog olika från fall till fall."

Godnatt.