Spring Ricco

Skolan i Övik är byggd på längden, och rymmer allt från förskolebarn till grundskolans senare åldrar. Längst till väster finns de allra minsta, sen blir barnen successivt äldre och finnigare när man vandrar österut genom gradvis mer hormonstinna korridorer. Längst till väster leker de med klossar - längst mot öst hånglar de och kastar snus i taket.

Tio år avverkat på 200 meter. Springer man fort från ena hörnan till den andra är det typ som att åka tidsmaskin.

Med hjärtan som elefanter

Det har gått upp för mig att det finns fler bloggar än min egen som kallar sig för "Kryddhyllan". Bland annat en skriven av en Yvonne: http://blogg.aftonbladet.se/27965/perma/1045412/

Jag får samma känslor när jag läser den bloggen som när jag läser kontaktannonser (det verkar i princip vara precis vad det handlar om), eller ser ensamma gamla män med matlådor. Ett stort vakuum i hjärtat.

I morgon Övik.

Earth Whore (sms)

Joel:
Earth Hour har börjat och jag har både tv och dator igång. Jag brukar inte ens titta på tv.
Gustaf:
Hahaha. Earth Hour är ju lika poängbefriat som en facebookgrupp mot "Våld"
Joel:
Mmm. Jag vågar dock inte logga in på facebook och röja mitt icke-deltagande
Gustaf:
Du är fan en alternativ fraud!
Joel:
Jag är en kappvändare, och där är vi fan lika goda kålsupare. Skål!

Som sit-com fast på riktigt

I går var jag på fest hos Jocke och Ida. Vid ett tillfälle råkade Ida spilla ut sin vitvin/sprite-drink över Jockes portabla mus och tangentbord - Jocke reagerade med ett "vad fan" eller något i den stilen, varvid Ida replikerade:

"Men det är väl tur att någon mus i hushållet håller sig blöt!"

Allting med skämtet - innehåll, utförande, tajming - kändes så osannolikt välregisserat att hade Charlie Sheen i den stunden lunkat ut från köket med en amerikansk öl i handen iklädd bowlingskjorta, hade jag sett det som en fullkomligt logisk del av sakers naturliga tillstånd.

Gå ut och var vacker och stolt hela vintern

Då var det klärrt och betärrt - det blir Övik i åtminstone fyra veckor, med start 20 april, på det anrika vandrarhemmet Vindarnas Hus. Hör av er om ni har vägarna förbi så svingar vi en bägare: jag är inbokad under pseudonymen "U. Lundell".

Kvinnor och män (som vill knulla dem)

I dag har jag varit hos Martin och Linnea och druckit kaffe. Vi diskuterade vänskap mellan kvinnor och män. Jag och Martin hävdade att killar som hänger med tjejer alltid har en, måhända stundtals vag, baktanke om att knulla dem. Att om chansen erbjuds så skulle de ligga med sina "tjejkompisar". Linnea fann detta påstående svårsmält och menade att det inte var ömsesidigt: att däri lägga en värdering är svårt för mig då jag saknar vagina.

Men personligen har jag aldrig haft särskilt många tjejkamrater. I nio fall av tio föredrar jag mäns sällskap, eftersom manligt umgänge överlag ger mig mer, både intellektuellt och ur något slags humorsynpunkt. De fåtal gånger jag skaffat mig en tjejkompis har de i regel haft något manligt över sig (över sin personlighet, inte nödvändigtvis sitt utseende) - och då har det i regel också slutat med att jag blivit ihop med dem, vilket gjort att de inte kan räknas som enbart "tjejkompisar" längre.

Så antingen har vi väl fel eller också är jag och Martin homosexuella och borde knulla med varandra.

Det andra könet

Det är jävligt roligt att Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre skulle ha ett coolt och jämlikt, sådär-lite-flummigt-och-obundet, förhållande utan sentimentalitet och ägandebehov och allt annat som uppfattades som gammalt och konventionellt, vilket fungerade utmärkt i hipphetens Paris så länge vinet flödade längs lummiga boulevarder, men när Sartre sedan låg för döden kunde han lik förbannat inte undhålla sig från att bli lite blödig och manligt traditionell då han menade att de Beauvoir "varit en god hustru" vilket enligt uppgift skall ha gjort henne så förnärmad att hon lämnade den gode Sartre att avlida i ensamhet (vilket i existentialismens likgiltiga anda förvisso inte torde ha bekommit honom, men teorier väger lätt mot praktik).

Vad lär vi oss av detta? Jo, att vi kan agera som starka individer så länge vi är framgångsrika och friska - men när liemannen står för dörren vill vi fan bara ha en storbystad matmoder med barnafödarhöfter som baddar den döende patriarkens panna.

Ni är ju alltid så klipska och driftiga...

... Så därför undrar jag om ni tycker att jag ska:

a) Pendla till Övik under praktiken
b) Inhysa mig på ett vandrarhem i Övik under praktiken

Nå?

Lazarus

Jag har en skitsnygg frisyr för närvarande, den vackraste på länge. Den fungerar både som ett slags Sami Sirviöskt-synthår och som en bakåtstruken James Dean-pastisch.

Sorgligt nog kommer jag att i dagarna klippa bort den. Varför är svårt att förklara när jag nu inser hur vackert hår jag har. Kanske känner jag att jag behöver återerövra bilden av mig själv; kanske känner jag att jag måste göra upp med min egen myt; att jag måste begrava frisyren för att själv kunna bli till på nytt, återuppstå. Som när Lundell gör tre skittråkiga bluesalbum på raken bara för att se hur många fans han tappar.

Som en dödsmässa för fashion - min vackra hårmans requiem.

Hundar som oss

Jag skall genomföra praktik på en skola i Örnsköldsvik i sex veckor. Abret är att jag bor i Umeå - en bra jävla bit därifrån, vilket föranleder åtskilliga långdragna bussturer.

Jag har därför börjat leka med tanken på att bosätta mig på ett herrgårdsliknande pensionat i Öviks utkanter, ägnandes kvällarna åt stillsam reflexion, haikuskrivande, piprökande och planlöst grubbleri - endast avbrutet av korta sejourer mot närmsta ölskänk för att i all ensamhet och enkelhet inta en diger makrillmiddag med tillbörligt ättikssura vitvin. Bartenderns svintoliknande Vilda Västern-polisonger är större än hans väderbitna ansikte (åldrat av hårt arbete snarare än tid) och han ser misstänksamt på den finlemmade utbölingen i plommonstop alltmedan bartenderns grova underarmar - täckta av ekivoka tatueringar; synbarligen utförda med smutsig nål på nåt sjaskigt hak i Shanghai - torkar sin sejdel ren, men jag skingrar alla farhågor genom att slänga upp en glimmande slant på bardisken och med eftertryck utbrista: "Fyll mitt krus, krögarfar - ty här finns klingande silver!"

... Men i realiteten skulle jag väl mest sitta på mitt rum och äta knäckebröd utan smör och undra vart den där jävla lyckan tog vägen.

Twit & shout

Kryddhyllan har som tidigare nämnt alltid strävat efter att "go with the times" men det här nya fenomenet "twitter" går över mitt förstånd. Och det är förmodligen redan en klyscha, men - är inte mikrobloggar helt enkelt som vanliga bloggar, fast kortare och sämre?

Modus vivendi

Den missbrukarpersonlighet som jag genetiskt sett är dömd till gör det omöjligt för mig att förespråka någon form av måttfullhet. Det går igenom i alla möjliga aspekter av livet: det är därför jag alltid vill dricka sådana absurda mängder kaffe; det är därför jag hellre köper hem en kartong arraksbollar i stället för att äta en ensam dammsugare på något fisförnämt café; det är därför jag hellre avstår helt från att dricka EN öl ifall jag inte får fortsätta dricka tio därtill. För mig har alltid berusningen haft ett egenvärde, och krogar och nattklubbar och pubar och hak har utgjort forum för drickande, inte tilltalande mötesplatser för fruntimmersjakt eller socialt samspel. Jag har egentligen alltid ansett krogen vara en vulgär och frånstötande plats, men lik förbannat har jag hamnat där med omotiverat korta intervaller, av ingen annan anledning än att det är mer acceptabelt att supa i grupp - till musik, under ordnade former - så man i alla fall kan ge sken av att vara intresserad av att interagera med någon annan än flaskan. Ett måttfullt liv innebär att lära sig att ha tråkigt, och ibland kan man leka med tanken att vägra tristessen och visualisera en vardag à tre vinare per dygn där man målar tavlor i någon sketen ateljé, men det är förstås föga förenligt med ett i övrigt välfungerande liv, försörjningsmässigt såväl som socialt. Så man får vackert äta sin lilla jävla dammsugare i små otillfredsställande tuggor och lämnas uttråkad och rastlös, men i vart fall någorlunda kry och sund, och det är ungefär så det är att leva.

Och när paniken bryter ut

Finns det inte ett starkt drag av självgodhet över akten att tryckutjämna? En flygplansresa, tummen och pekfingret om näsvingarna, en resolut fnysning - visst fan finns där ett stråk av egenkärlek. Ett slags stolthet över att man faktiskt behärskar tekniken - kanske framstår som berest rent utav? - och bevisar sin förtrogenhet med tryckförändringar i kroppsliga kaviteter. Inte?

Hjärtat som vapen

Hahaha. Björn Ranelid alltså. Läs följande intervju, signerad Alex Schulman:

http://nojesguiden.se/artikel/alex-schulman-moeter-bjoern-ranelid

"Ett antal satelliter finns i min själ, i min rymd. Jag tar ner dem då och då, som vädermeteorologer. Tittar om det regnar, snöar om det är frost eller värme. Jag rör mig rastlöst till språkets möjligheter och löper amok i frihetens öga, har du hört ett sånt språk? Nej, det är bara jag som säger så i hela Sverige. Om människan skulle veta hur fri hon är skulle hon darra som en hund inför en jordbävning. Den, du."

Dagens definition av konst XIII

"Konsten är en lögn som visar sanningen"

- Pablo Picasso

Jag sköt Paulo Coelho

Jag vill inte arbeta i sommar: det är jobbigt, tråkigt, och det ställs prestationsmässiga krav på en. Arbeta måste man ju förstås, för att tjäna pengar, och betala hyra, och mat, och i förlängningen överleva. Men vad innebär det egentligen att överleva?

En gång i tiden stod jag i kön på coop. Jag funderade på om jag "behövde" ägg. Och jag stod i kön och överslagsräknade - ville jag ha ägg? - det är klart jag ville ha ägg! Men frågan är hur gärna jag vill ha dessa jävla ägg, om de var värda sitt pris, vilket jag inte kunde avgöra eftersom en skev världsbild grundad av pretentiös litteratur gjorde det omöjligt för mig att lita till mitt omdöme.

Men okej. Om det tillåts stanna vid en fråga som att köpa eller inte köpa dessa motherfuckin' ägg. Gällande skillnaden mellan det tveksamma och det självklara, det praktiska och teoretiska: vad är exempelvis viktigast av mitt äggköp och min stundande studielinje, rent jävla krasst? Hur bedöms detta? Är det verkligen så viktigt vilken framtid jag pluggar inför? Är det viktigare än de ägg - den rostbiff, de fiskpinnar, de skor! - jag bedömer mig behöva? Och vem var det förresten som bestämde vad som var viktigt? Enligt gängse norm är ex. yrkesvalet viktigt, men bör mitt livs mening vara en funktion av vad staten, arbetsmarknaden, eller min omgivning finner viktigt? Viktigare än mitt eventuella inköp av ägg? Och om jag anser att ägg är viktigare: vad händer då? Då skulle jag - beroende på från vilken synpunkt man betraktade saken - ses som fullkomligt likgitlig eller galen i mitt huvud. Som en man som snackar kacka. Inte sant?

I brist på talang - var konstig!

Läste klart Emmanuel Carrères Mustaschen i går. Den var dålig. Men framför allt är jag så hjärtligt trött på böcker och filmer som försöker dölja avsaknaden av en vettig intrig i kufiska händelseförlopp, udda karaktärer och rutinmässig mystifiering. Historier som inte handlar om någonting, men som låtsas att de gör det, genom att vara fullkomligt obegripliga.

"Weirdness for the sake of being weird", som det heter på engelska: ett fält där David Lynch är en ständig förgrundsfigur. Eller det lika dräpande "Style over substance": en falang där Wes Anderson bygger innehållslösa fabler på en disträ Bill Murray i ett potpurri av själlös rekvisita. "Fan vad djupt!" flämtar filmtittaren som ryggar inför att kallas lättledd och pretentiös, men som skulle tillbe en färgglad näsduk om man viftade den framför hans ansikte tillräckligt fort.

För grejen är att det finns ingen högre tanke bakom de "knäppa" karaktärerna som säger "konstiga" saker och bär "knasiga" kläder. Det finns ingen dold allegorisk mening som går fotfolket förlorad. Bara ett stort gapande hål av dåligt författarskap.

Jag & mina polare, såå skönt liv vi lever hehe

Du log mot mig när du betalade för min tystnad

En pizzabagare i min hembygd har blivit avslöjad som pedofil och våldtäktsman. Det känns lite otäckt. Man äcklas lite av tanken på att ha immundigat deg knådad av dessa förbrytarhänder. Johan är mer överslätande i sitt förhållningssätt, och skiljer på yrkesmannen och hans lagöverträdelser. "Så länge han kan svänga ihop en fullgod calzone är han okej i min bok."

Youth! There is nothing like youth

Jag orkar nog inte jobba denna sommar heller: i stället planerar jag att plugga filosofi i Uppsala (världens bästa stad, reds. anm.) och slå dank i min outtröttliga strävan efter att uppnå det ultimata chillet. Roligt vore ju förstås att skriva något också. Kanske kan jag börja knarka för att fria inspirationen? Det har fungerat förr. Stephen King hävdar exempelvis att han inte kan komma ihåg att han någonsin skrivit Cujo.

Självkänsla nu

I går frågade en man som fått höra att jag "skrev" vad jag hade för syfte med mitt skrivande. Alltså - varför skriver jag, vad tror jag mig kunna förmedla eller lära någon annan med det jag skriver?

Frågan slog mig ur gängorna totalt och har föranlett en smärre livskris. "Jag skriver för att folk ska tycka att jag är duktig" svarade jag till slut, på ett mycket icke-Mia Törnblomskt manér.

Vad ska jag välja för andraämne?

* Historia
* Religion
* Psykologi

Nå?

Han kan inte läsa mitt pokeransikte

I dag har jag skrivit lite CV och sån skit. Vad fan skriver man i ett personligt brev när man söker en tjänst som städare? Att man brinner för att städa? Det bör väl vara allmänt känt att ingen egentligen vill arbeta som städare. Men ändå försöker jag få det till att låta som att jag finner en enorm tillfredsställelse i att skura golv och skrubba urinfläckar från under toaringen.

Jag erbjöds mitt nuvarande jobb åter i dag för övrigt. Och jag kröp tillbaka som en duktig liten hora med sperma rinnande ur stjärthålet. 2009 går till historien som året då man särade på benen och hoppades att det skulle gå över.

Möt mig vid toppen av Parc Güell

Som tidigare konstaterat i denna blogg verkar det ovedersägligt som om "ungdomssinnet har en fallenhet" att piska upp en romantiserad bild av nostalgins dammkorn så fort den åtråvärda chansen erbjuds.

Förra inlägget handlade om Spanien: detta inlägg har därav också stulit mina tankar (från -06, mitt -67?). En gång i tiden begov sig jag, Johan och Worland till det berömda Parc Güell i Barcelona för att spendera tid i gröngräset - vilket i förlängningen visade sig svårt, då ifrågavarande park är i total avsaknad av nämnda ting.

Parc Güell är redogörligen designat av den kända konstnären Antoni Gaudi, som utgjorde stora ropet i staden även efter att näst intill hundra år passerat sedan dennes tragiska bortgång. Han är bland annat ansvarig för den arkitekturmässigt makalösa kyrkan La Sagrada Familia, som synes nedan:


... Och allt detta må ju vara gott så, men det vi förstnämligen kom fram till var att "Möt mig vid toppen av Parc Güell" framstod som en enastående titel på ett romanverk eller en romantisk film; införlivandet av detta konstyttrande skedde aldrig, däremot skrev undertecknad en tonsatt låt som härrör platsen och återges i sin helhet nedan.

En klausul: Det är så oerhört mycket i en text skriven för att sjungas till ett arrangemang som är skrivet just för att passa till arrangemanget, som riskerar att förloras utan tillbörlig melodi. Till exempel är vokalljuden avgörande för om det låter bra till musik eller inte, och i en text läst som enbart text behöver man inte ta hänsyn till dylika parametrar, som att ord kan vara valda mer för hur de låter/sjunger än för vad de egentligen säger.

Följande text är anpassad till tonsättning, så det saknas helt enkelt en stor del av bilden (i text till musik fyller exempelvis det billiga knepet "rim" en sammanknytande funktion som faktiskt är betydelsefull för helheten). Välan.


Meet me at the top of Parc Güell

For once in your life, dare to take a chance
I know you never took one
So take one with me

No, I don't want your honesty
All I want is your company

Meet me
At the top of Parc Güell
Where all is well
We'll rest a while
Under a Barcelona sky

I am drunk and you are drunk
But who cares?
There are more drugs in me than in a pharmacy
But who cares?
As long as you meet me there

Meet me
At the top of Parc Güell
Where all is well
We'll rest a while
Under a Barcelona sky

No, I don't wanna hear you say "I love you"
(Cause those words are seldom true)
Oh, I don't wanna hear you say "I love you"
Because lately
I've had a hard time believing
Anyone's able to...

So meet me
At the top of Parc Güell
Where all is well
We'll rest a while
Under a Barcelona sky

Den sorgesamma krönikan 10/9 -06 (porr!)

Vi drack Voll Damm på altanen och snackade, och det var ingen vidare geist i upptågen, men vi tog oss emellertid till nattklubben Razzmatazz, med fem våningar beläget i en nedlagd fabrik - imponerande! Och vi sög i oss varsin rom och cola och splittrades sedan upp för individuell upptäcktsfärd, och jag lekte Don Juan på dansgolvet med plutande mun och sugande blick, och till slut vinkade en kvinna in mig (vilken jävla köttmarknad), hon var tyska och hette Olivia eller Bolivia eller någonting helt annat, och vi talade lite stelt och dansade ännu stelare, och sedan hånglade vi lite i brist på samtalsämnen, och begav oss mot taket för att undfly musikdånet och höll en konversation så stolpig att jag tror månen själv skiftade från gult till rött av pinsamhet.

Sedan tillbaks till dansgolvet, denna gången eldigare och mer passionerat med fuktiga jeanskön hårt pressade mot varandra, och jag styvnade nog lite, men sedan skulle dom hem eller dylikt, och jag orkade inte eller var inte packad nog för att propsa på att få medfölja. Så jag tiggde lite cigaretter, stoppade nyckeln och metrokortet i mina boots, och irrade till Arc de Triomph och tog sedan röda linjen hem till Rocafort där jag nu sitter med en tonfisksmörgås och en kall San Miguel som jag med andakt fann i kylskåpet likt en vattenkälla i Saharaöknen. Hade jag bara en cigg vore allting julafton, men hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna sin båge.

Du sköna nya värld

I dag fick jag sparken igen. Chefen hänvisade till rådande lågkonjunktur. Jag hänvisade min fot upp i hans arsle.

Master and servant

Min morfar hatade verkligen Ernst-Hugo Järegård. Alltså - han verkligen avskydde karln. Han hatade Ernst-Hugos utseende, hans röst, hans kläder, hans egenartade manér. Varje gång Ernst-Hugo visade sig i TV-rutan stängde morfar av dumburken och lämnade vardagsrummet utan ett ord, kokandes av undertryckt ilska. Vore det i dag kunde han förstås bara ha bytt program (men på den tiden fanns det bara en TV-kanal att välja mellan).

Ännu en vandring in i förvandling

Min läsning av Lundellbiografin fortlöper (den är uppdelad på tre band och täcker nästan 1000 sidor så give me a break, va). Nyss redogjordes för den skandalomsusade återfallsturnén 1991 då Lundell var full jämt och myntade uttrycket "en inställd spelning är också en spelning". En generell jämförelse helt oaktad så fann jag själv ett citat jag måste ha nedtecknat på SMS under helgens festligheter (det blev en sån där klassisk sova-på-toalettgolvs-session) som fastnat i nån mapp men aldrig ivägsänts:

"Existensen är en livslång lindans mellan förakt och förståelse"

Överraskande förnumstigt med tanke på val av sovplats, inte sant?

Bara sånt som man kan mäta kan jag förstå

I dag i skolan kunde jag verkligen inte skaka av mig känslan av att humaniora utgörs av substanslöst dravel som säger allt men betyder inget. Vi skulle gruppvis formulera en årsplanering för en klass i Svenska A, och det dröjde mer än två timmar innan något konkret faktiskt sattes på pränt och vi kom fram till en enda praktisk handling som kan äga rum i ett klassrum. Innan dess var det ett sammelsurium om värdet av kommunikation, om samspel mellan individer, om förmedlandet av demokratiska rättigheter och vikten av språksociologiskt sammanhang.

Alltså, allt det där är ju visserligen sant, även om det nu låter som flum. Men man måste ju ändå med kött och blod sysselsätta sig med någonting när man undervisar. Man måste ju göra någonting i klassrummet. Det är som att högskolan lär ut att det fulaste som finns är att vara konkret och praktisk medan påtänt teoretiserande premieras.

Mot slutet av lektionen ville jag bara välta bordet med papperen täckta av alla vackra, tomma ord och föreslå åtta veckors föreläsning om Strindberg följt av ett årtalsbaserat prov. Eller ge mig ut i skogen och hugga ved eller nåt.

Män som hatar senapssill

Okej, ett sista inlägg om den förbannade Stieg. Jag läste ett parti i "Män som..." där huvudkaraktären, Mikael Blomqvist, åt sill och potatis. Detta hastigt nämnda parti föranledde en så sjuk CRAVING för sill att jag, kvällen i ära, anordnat:

LILLA MIDSOMMAR!!!!!!!!!!!!!!

... Vilket innebär senapssill med kapris, nubbe, Evert Taube, och allehanda krystat svensk midsommarromantik. Det pågår just nu och är mycket trevligt.

Så, vad ville jag säga med detta? Inte ett skit!! Jag är ju full! :D

Män som hatar kvinnor som hatar män som hatar kvinnor som hatar män som hatar kvinnor som hatar män som hatar kvinnor som hatar...

Nu när jag sett den där filmen på bio känns det äntligen som att jag verkligen kan lägga Stieg Larsson bakom mig. Om den var bra? Det var en fullgod adaption. Men jag stör mig på att det typ verkar finnas fem skådespelare i hela Sverige som medverkar i alla filmer som någonsin görs. Och det leder till att man inte riktigt ser Henrik och Martin Vanger framför sig på bioduken: man ser Sven-Bertil Taube och Sunes pappa och mitt i alltihop den där grannen med stödkrage som brukar bjuda på stänkare i tid och otid.

Det är faktiskt lustigt hur incestuöst svensk skådespelarelit är: Peter Haber har spelat Carl Hamilton såväl som ledare för Jönssonligan och även Martin Beck; även Gösta Ekman har spelat Beck och dessutom ledare för Jönssonligan, vilket även Stellan Skarsgård gjort, som också har spelat Carl Hamilton. Det är som att alla sitter fast i ett långt cirkulärt tåg med snopparna i varandras Dramatenskolade, vitpudrade rumpor och ovanför dem alla står Lars Norén och skvätter sparrissmakande kiss.

De viskar du är tidlös men de menar omodern

En gång i min tidiga blomstring skrev jag en historia om en man som hette Harlan. Harlan var en gammal amerikansk vänstervågssnubbe som genom ett ödets nyck var på pricken lik Charlton Heston. En hemlig lobbyorganisation sökte upp och övertalade Harlan att posera som Charlton Heston vid ett konvent med syfte att förstöra Hestons trovärdighet genom tvetydiga uttalanden. Under historiens gång omkom sedan Charlton Heston i en olycka (detta skrevs alltså på tiden Heston fortfarande levde) som förblev okänd för allmänheten, varvid Harlan ställdes inför möjligheten och dilemmat att överta Hestons liv. Detta framstod som ett utmärkt sätt att påverka samhället genom Hestons opinionsmakt: men hur mycket var Harlan egentligen beredd att offra för sina ideal? Var han villig att överge sitt eget liv och leva det som någon helt annan – ja, till och med som föremålet för sitt djupaste förakt – om det innebar möjligheten att göra skillnad?

Okej, det är en ganska befängd idé. Men självaste andemeningen är ju helt rätt – man skall skriva rövarhistorier, inte semi-självbiografier! Intrigen gör boken, inte ett oländigt språk perforerat av besvärliga ord! Min nästa roman skriver jag därmed inte förrän jag har en riktig skröna att berätta: någon gång ska man ju bli leds på att skåda inåt också.

Jag har älskat dig i hemlighet tills nu

Ett par kvällar i veckan styrketränar jag i en kvarterslokal på Ålidhem. Nycklarna hämtar jag hos en kärring i samma byggnad som kommit till att älska mig; av någon anledning har jag valt att lansera mig som en jävligt jävligt trevlig kille och nu skiner hennes fårade ansikte upp som ett nyknullat ollon varenda gång jag knackar på. Men nog om detta.

Det väsentliga i historien ligger i att jag flertalet gånger låst upp träningslokalen för att ertappa ett ungt par därinne: en svart kille i tonåren och hans jugoslaviska motpart. Jag har aldrig sett dem träna någonting; oftast har de täckjackorna på och ser mer än lovligt ertappade ut. I dag lämnade de dessutom en bit hopknycklat hushållspapper på golvet som jag inte kunde undgå att flukta i. Det innehöll en basisk handtvålsliknande substans med viss sälta.

Jag har därför beslutat mig för att de rimligtvis nyttjar träningslokalen som något slags "knullrum", ett skylt tillhål utanför föräldrarnas vakande ögon, där deras förbjudna romans kan spira. Kanske finns en ljuv Romeo och Julia-historia dold här någonstans, med tanke på deras etniska olikheter?

Det är en drabbande tanke. Att en liten bastard blir till liv på samma kvadratmeter som jag utför mina biceps curls.

Konstnärlig feberfrossa

I helgen såg jag alltså Joels band Frantic Sunday på Mosebacke. Det var roligt och bra och allt - men samtidigt kände jag mig märkligt avundsjuk, ängslig, tillintetgjord. För där stod Joel, snygg och häftig med gitarr och vitmansafro som någonsin Bob Dylan, och utövade obekymrade rockposer i strålkastarsken, och i mörkret framför scenen stod jag, och där hör jag hemma, för vad har JAG och min konst att show for, förutom månne klippa-och-klistra refuseringsmejl mall 1A från bokförlagen? Inget Mosebacke i alla fall, ty där bor bara Joel och Strindbergstatyn, jag vill SKAPA, men jag vet inte hur eller vad.

Vad vill ni veta?

Nå?

Dagens definition av konst XII

”En våg av säregna, storartade, klingande, maffiga flum som kan delas upp i ett antal adekvata missmeningar i vilka de flesta skulle tappa bort sig redan efter en titel där det kan anses finnas något som inte har något sammanhang medan det för andra kan finns något större, poetiskt, en dold implikation vilken är mystisk och agreabel men frågan är oundviklig till hur människor, på ett avvikande sätt i förhållande till varandra och sig själva, beroende på en yttre, en inre eller en okänd faktor, komplicerar eller förändrar sitt förmenande och sammanhanget är så enormt att man egentligen inte fattar någonting…”

- Anonym läsare av Kryddhyllan

Kvinnor som hatar mens

Jag har aldrig riktigt begripit rädslan och äcklet många känner inför menssex. Det sker ju under täcket, liksom. Out of sight and out of mind. Visst kan man vara lite nerblodad efteråt, men det ger ju bara en kick, som om man huggit ihjäl någon med kuken ungefär.

Efter denna vämjeliga ingress kan jag med en associativ blinkning meddela att jag nu läst ut den där Stieg Larsson-boken. Det var en för all del gedigen - men i slutändan tämligen ordinär - detektivroman präglad av en tilltalande och relevant kvinnomisshandeltematik samt en övertro på hackers som känns lika aktuell som War Games med Mathew Broderick från 1983.

När jag återvände från min långa resa mötte Anela mig vid Ålidhem Centrum, sedan eldade vi under rituella former upp mitt exemplar av Män som hatar kvinnor och lämnade det svartbrända vraket i en snödriva vid Historiegränd. En akt sprungen ej ur hat, utan för att nå något slags "closure".


På 1930-talet i Tyskland tyckte man också att det här med bokbål var en skön grej

Mary my love we're the same

Knäckte ett nyinköpt ägg till min eldorado-pytt och uppmärksammade med skräckblandad förtjusning att den faktiskt innehöll TVÅ (!) gulor.

Helt klart en allegori för dualismen.

Jag tyckte alltid världen om dig

I dag upphör min semester; gårdagen innebar således sista heldagen på min pilgrimsfärd. Den inleddes med att jag följde med Erik Janson på en läkarföreläsning där jag fick lära mig att man blir smutsig av att duscha och sjuk av att äta grönsaker.

Därefter gick jag och Joel på det anrika Carolina Rediviva där vi glodde på Silverbibeln (äntligen!) och läste om "Negrer" i Nordisk Familjebok från 1913, där vi minsann fick lära oss att negern "är glad och obekymrad, ehuru stundom skenbart allvarlig; han saknar kraft och uthållighet, hänger sig åt ögonblickets ingifvelser och snabbt växlande stämningar samt är mycket känslig med utprägladt sinne för det komiska."

Joels nya favoritord är "vibb" vilket han använder i alla sammanhang i såväl substantivs-, verbs- som adjektivsform: man kan både känna en "vibb", man kan ägna sig åt att aktivt "vibba" och ett föremål eller en företeelse kan vara sjukt "vibbig". Jag ägnade större delen av kvällen med Lisbeth Salander i en läsfåtölj medan Joel möblerade om sitt nya rum på Studentfjellet (Högt till tak! Kakelugn!) nurton gånger. Det slutade med att han placerade en hylla på snedden mitt i centrat av rummet.

"Känner du vibben?" frågade Joel.

En kvinnas resa

Jag har det trevligt på min semester. Är för närvarande inkvarterad på Hotell Fläsksvålen (Erik Jansons studentrum). I fredags såg jag Joels band Frantic Sunday på Mosebacke - mycket bra! Därefter har jag mestadels drivit runt i Uppsala och tittat på statyer och runstenar till Caaaarls stora förtret. Vi besökte också Domkyrkans skattkammare där man rentav tilldelades en ficklampa vid entrén: charmigt teatraliskt. Johan har också haft en rolig resa, förutom att han supit bort sitt VISA-kort, tappat allt sitt bagage och fått tinnitus.

I skattkammaren vid Uppsala domkyrka finns bl. a. Johan III:s "anal beads" i välbevarat skick