En helt annan historia (sms)

Johan:
Nu sitter jag här på olearys på t-centralen och inväntar mat och malt ensam, väldigt nesserskt, väldigt van veeteren
Gustaf:
Jag smygdricker billigt tetravin på en kustbuss, inte riktigt lika nesserskt
Johan:
Inte nesser alls. Mer christer pettersonskt.

Män som kvinnor hatar

Läser Måns Ivarssons biografi över Ulf Lundells liv och leverne. Lundell framstår verkligen som en man totalt oförmögen att någonsin släppa sitt -67, denna idoliserade Summer of Love med Beatles och Bob Dylan och p-piller och LSD. Jag undrar om man någonsin själv kommer att haka upp sig så fundamentalt vid ett särskilt årtal eller tidsperiod. Säkerligen kommer man i retrospekt att minnas sin studietid som genom ett drömskt skimmer. Förmodligen har man en förmåga att i förlängningen göra vadsomhelst till ljuv nostalgi. Jag hade det skittråkigt hösten -07 men såhär i efterhand lurar jag mig själv till att tro att det nog var rätt soft ändå. Kanske är man också inkapabel till att någonsin utvärdera den tid man för närvarande befinner sig i. Kanske pågår mitt -67 just i denna stund.

Åh Uppsala, vad var jag nånsin för dig

Nu är jag leds på detta jävla fula Umeå. I morgon styr jag kosan söderut: hufvudstaden samt Upsala (med ETT "p" ja, mer äkta så) skall bevistas för en fyra nätters "couch-surfing". Med mig tar jag min livskamrat Johan - som tyvärr inte är student. Därför kan vi inte ta del av Uppsalas studentkrogar. MEN, eftersom vår värd, Caerl Giustaaf Aeleberth Hwiering, som vi skall besöka, är lika mycket hacker som nånsin Lisbeth Salander så kanske vi kan mygla oss in. Om någon av mina (över 200!) bloggläsare har en scanner.

HAR NÅGON EN SCANNER? I så fall, ring mig på 0730510097.

Dagens definition av konst XI

"All art is quite useless"

- Oscar Wilde

Klärrt och betärrt!

Årets fynd på bokrean! Återkommer med en recension efter helgen.

En tiger som skäms

Det undermåliga klimatet undantaget - fy fan vad jag älskar Sverige. När jag bodde utomlands lärde jag mig uppskatta de små sakerna. Bra avloppssystem, en välfungerande infrastruktur. Rejäla, svenska jävla dörrar med bra lås och gångjärn som inte gnisslar. Tidspassning in absurdum. Om några minuter skall jag kila ned till bokhandeln som öppnar 10.00, och jag vet med säkerhet att expediten kommer stå innanför glaset och titta på sin klocka redan vid 09.55 medan jag beskådar henne tålmodigt svenskt från andra sidan i fem minuter och sedan när kronometern visar 10:00:00 kommer hon att öppna så vi kan omfamna varandra i lyckan över att vara födda i landet som uppfann slaskskrapan och smörgåsbordet. "Mañana mañana" och all den där slapphetsromantiserande kontinentala skiten kan dra åt helvete.

Dagens definition av konst X

"Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer - med förtroende - den blinda ledstången som hittar i mörkret"

- Tomas Tranströmer

Män som hatar Män som hatar kvinnor (sms)

Gustaf:
Besökt bokrean i dag?
Joel:
Nej, hörde om det på radion dock. Har du fyndat nåt?
Gustaf:
Jag var dit men det var inte särskilt imponerande; fanns mest en massa deckare. Att folk inte ledsnar på sina jävla deckare. Jag fyndade dock Tranströmers samlade verk för en överkomlig penning
Joel:
Hur mycket billigare är det? Har du läst Män som hatar kvinnor än, annars lär den ju vara väldigt billig.
Gustaf:
Det är ju olika, men många inbundna går mellan 59-99 kronor. NEJ, JAG TÄNKER INTE LÄSA DEN JÄVLA BOKEN. Det är en ovanligt fånig deckare som fått för mycket uppmärksamhet och medialt utrymme på grund av en martyr till författare. Som Jan Guillou sade: "Det finns tydligen en oslagbar metod att lansera sig litterärt. Att dö." Jag förbjuder dig härmed att fortsättningsvis nämna denna skräplitteratur i min närhet
Joel:
Det är min litterära triumf över dig nu när du har läst Vägen!
Gustaf:
Jag skall läsa Mustaschen av Emmanuel Carrèrre i stället: En medelålders man rakar en dag av sig den mustasch han haft hela sitt liv, men varken frun eller vännerna märker att han gjort det. De menar till och med att den aldrig funnits! DUN DUN DUN
Joel:
Haha!! Det är ju för fan jag och min mustasch! :D
Gustaf:
AAAHAAHAAAA

Jag såg dig i vimlet i dag

Jag brukar avvakta en tid innan jag avslöjar min stora hemlighet för kvinnor. Jag vill inte riskera att skrämma iväg dem; få dem att känna att de ständigt kommer i andra hand; lämna dem vissna och förtärda i skuggan av det egentliga föremålet för mitt svärmeri.

I går berättade jag för Anela att jag var kär i Ulf Lundell. Hon brydde sig inte så mycket. Sen sa hon att alla osnutna småkillar som tycker synd om sig själva hade läst Jack och nyttjade den som ett slags penisförlängare.

"Lilla gumman!" skrockade jag och klappade henne lätt på huvudet. "Har du alldeles kissat på dig den här gången?"

Dagens definition av konst IX

"Konst är det som konstvärlden anser är konst"

- Institutionsteorin

Jag är halvvägs till 50 och får fortfarande godispengar av mamma

"Hej
Jag har läst en bok av Carl-Johan Vallgren, nyutkommen, Kunzelmann och Kunzelmann. Bekant?
Mycket bra, kan verkligen rekomenderas.

Hans skriv stil påmminer om ditt sätt att uttrycka dig i skrift. Det där flödande ordrika med ironin och skämtet liggande på lur, alla dessa konstiga ord som får från Abnorm till Ödesdiger att bli en amatörskrift. Han kritiserar sin samtid och berättar en skröna som sträcker sig från "andra världs" till nutid, kanske lite naivt berättat men ack så underhållande.

Den kostar 179 kr på Adlibris, du kan skicka efter den själv.
Jag sätter in 250:- på ditt konto så har du till en påse godis också.

med mammakärlek till dig."

(Hon låter nästan sponsrad av något bokförlag. Tack mamma!)

Mig äger ingen

Jag befarar att min iPod - i en överilad akt av sinnessvaghet - har begått digital harakiri. Och det är ju beklagligt och så, men jag säger som jag sagt förut: spill inga tårar, ety jag äger sakerna och sakerna äger inte mig. Dessutom händer det ibland att tekniska prylar återuppstår av sig själva om man bara lämnar dem ifred ett par dagar; ibland behöver robotar tjura av sig lite i sin ensamhet och det kan man gott låta dem göra så är de nöjda sen. Om inte, så kommer jag nog faktiskt att sakna min iPod lite grand. Jag svor alltid åt den när den strulade, men jag visade aldrig någon tacksamhet alla gånger den fungerade fläckfritt. Som Morrissey säger:

And you never knew
How much I really liked you
Cause I never even told you
Oh, but I meant to

Giv tillbaka Stella hel

Varför är gamla kvinnor så jävla fula? Emedan en herre i högt skriden ålder kan bibehålla silvertinningarnas pondus över de sjuttio, så tycks kvinnor efter pensionsålder ömsom förvandlas till alltmer skräckinjagande drakar; en sorglig utveckling som inte står i proportion med den manliga skönhetens fortskridande.

Eller med andra ord: jag skulle hellre ligga med en 80-årig gubbe än en 80-årig tant.

Hon är så söt när hon sover

Vit helg för undertecknad. Var nyss och hämtade Anela, som varit ute och festat, på Ålidhem centrum. Hon hade lyckats supa ner sig till något slags Down's syndrom-stadie. Det var som att försöka umgås med ett mycket ungt barn eller en senil gammal kvinna. Jag gav snart upp alla fåfänga attempt till dialog: nu har jag i alla fall bäddat ner henne i sängen, så där ligger hon tyst och rar. Kul att känna sig ordningssamt sober för en gångs skull.

The last of the famous international playboys

I går kväll hade Ville en tjejkamrat på besök och Kungen (jag) gick på sedvanligt manér runt i morgonrock med ett rödvinsglas i handen och chefade, varvid sagda kvinna utbrister någonting i stil med "Wow, värsta Hugh Grant!". Och förmodligen menade hon alltså Hugh Hefner, men jag lät det hela vackert bero.

Men det är ändå ganska lustigt. Att tanken var att jämföra mig med världens största pimp, men i realiteten blev jag jämförd med en anglosaxisk torsk som togs med brallorna nere.

Dagens definition av konst VIII

"Till byggnadstillbehör hör sådant som är fast inredning varmed byggnaden har blivit försedd. Denna inredning skall vara ägnad för stadigvarande bruk. Inredningen hör naturligt till byggnaden och skall vara till nytta i denna. Typiskt sätt hör konst aldrig till nytta."

- Anelas juridiska kurslitteratur

Sjuk humor

Gustaf:
Sitter i skolan och bajsar! Hehe prutti prutti
Martin:
Själv ligger man i los bingos och skjuter lösplugg faktiskt! Idag har jag studiedag och ska flyttstäda den gamla lägenheten, är även lite förkyld och dessutom vansinnigt förälskad i en dam som befinner sig trettio mil härifrån. Skönt liv? Idag? - Inte så värst faktiskt.
Martin:
Det är inte ofta jag erkänner att mitt liv inte är skönt, det vet mina vänner. Så berätta inte för mina vänner att mitt liv inte är skönt, för de vet faktiskt inte om det, och det skulle jag faktiskt vilja hålla hemligt - det vet mina vänner. Mina vänner känner mig. Känner dina vänner dig? - Dina vänner känner mig, för mina vänner känner dina vänner och har berättat om mig. Mina vänner känner mig, som sagt. Känner mina vänner dig?

Alla mot alla

Sitter i UB och skriver hemtenta. Lyrikanalys: förkovrar mig i Stagnelius och Tegnérs romantiska alster. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte ordbajsade lite grand. Bredvid mig sitter Anela och utreder ett rättsfall. Ett hus med snedtak på en tomt har drabbats av brunröta – DUN DUN DUN - vem är betalningsskyldig?

Hus av sten och trä som man kan sparka i, mot diktens ogripbarhet. Paragrafer mot bildspråkets associativa medvetandeprocesser. Hard facts mot pretentiöst flummeri. Anela mot jag.

Men dammet gör rösten så ful

Jag är väldigt kluvet inställd inför sociala situationer. En grupp människor man halvkänner runt ett bord. Jag både älskar och hatar det. Jag tror att jag har en rik social sida, såväl som en djupt introvert motpart. Småprat har aldrig kommit gratis för mig. Det som borde vara lättsamt tidsfördriv blir en utmattande ansträngning. Det ska tydligen vara ett tecken på Aspergers syndrom, säger Johan.

Det pedagogiska värvet är ett väldigt socialt yrke. Som lärare kan man uppleva hundratalet unika möten varje dag; varenda en bemött med ett glatt hej och lite omsorg. Det oroar mig ibland. Då kan jag längta till det där kritvita kontorslandskapet och det trygga förvaret bakom datorskärmen. Eller till en fylla.

Alla tre? Vad fan är oddsen?

Åh Uppsala, vi kan väl vara du med varann

Tidigare i dag när jag gick på stadens gator som en vanlig man började jag av någon anledning tänka på staden Uppsala och PANG! Plötsligt! var Pandoras ask öppnad och jag föll ihop i våldsamma konvulsioner på gatan, i saknad efter denna förträffliga stad, detta Uppsala - som jag älskar den staden!

Mitt livs sorg: att jag inte bor i Uppsala, utan i fula fula Umeå, som brann ner 1888 och i återuppbyggelsen blev dömd till björkar och breda esplanader, i stället för de snirkliga Pelle Svanslös-gränder som kännetecknar Uppsala, med dess härliga myller och huller-om-buller av kullersten som likt tänder som är sneda, men liksom på ett charmigt sätt, hälsar besökaren välkommen med sitt hemtama, olinjära leende; ett kullerstensleende, raka motsatsen till Stimorol.

Det går en liklukt genom menskolifvet

I eftermätningarna av en smärre identitetskris för Tre män och en baby (åh Gud som jag egentligen föraktar kollektiv som namnger sig själva, men "du blir ett monster så att monstret inte ska krossa dig" som Bono säger) har vi nu valt att profilera oss som ett tekniskt väldigt avancerat samboende.

Förutom tidigare nämnda, automatiserade introspår när man öppnar ytterdörren (http://www.youtube.com/watch?v=v9ROoPynGFM) satsar vi alltså fullt ut på att bli ett levande, pulserande multimediacenter; ett radiovågspumpande robothjärta i utkanten av Ålidhem. Detta åstadkommet med fem datorer, två Playstation 3, dubbla flat screen TVs och en microvågsugn - allting fritt flytande och trådlöst, trådlöst, trådlöst!

Målbilden är att man efter fem minuters vistelse hos Tre män och en baby utvecklar en lätt yrsel, kvarten senare börjar kinderna hetta och vätskefyllda blåsor uppstår i handflatorna, och efter en halvtimme faller man till golvet med skummande fradga i mungiporna och en apelsinstor hjärntumör buktande där kindben möter tinning.

Att släppa beigekappan

Jag har en vän som älskade en kvinna i beige kappa en gång. Åh, så högt och villkorslöst han höll av henne, denna vackra kvinna, och framtiden tycktes så ljus, så ljus! Men tids nog övergav kvinnan min vän. Hennes beiga kappa fladdrade undan och bort och vidare för att avklinga helt i det tårade ögats vrå.

Han har aldrig riktigt kunna släppa den beiga kappan. Och, ur denna sorgesamma anekdot har en semantisk förskjutning uppstått och ett begrepp har kommit till liv: Beigekappan - en symbol för det som på engelska kallas "the one that got away", den där första levande kärleken som VILLE VILLE VILLE men som sedan plötsligt inte ville längre, mot vår vilja.

De flesta av oss bär minnet av en beige kappa över våra axlar; som ett ok tynger den våra skuldror och producerar skeva orimliga ouppnåeliga jämförelsebilder och absurda ideal, eftersom ungdomssinnet har en fallenhet att idolisera den första riktiga kärleken; en fallenhet att hänga den förbannade beiga kappan på en piedestal.

Jag bär minnet av en beige kappa som alla andra. Men tro mig, den där beigekappan var aldrig så speciell som den framstår i retrospekt. Beigekappan var en hygglig tjej som minnet har förbättrat, förskönat, upphöjt till gudinna. Men inte mer än så. Så våga släppa era beigekappor. Det är liksom inte värt mödan. Ge någon annan en chans i stället.

Dagens definition av konst VII

"Tiden flyger bort,
konsten är så lång,
livet är så kort."

- Esaias Tegnér

Jag tänker aldrig på dig (bara i kväll)

I går var det nykter lördag. Det spelar typ ingen roll; har känt mig kroniskt bakfull hela dagen. Kroppen har liksom vant sig vid hur söndagar brukar gå till, och bryr sig inte om att kontrollera ifall jag verkligen druckit. Så i stället får jag hasa omkring med tungt huvud på ren jävla rutin, som en amputerad man upplever fantomsmärtor i en icke-befintlig arm.

Merci for being you

Jag brukar ju i regel lansera mig som en man som principiellt aldrig tittar på reklam, vilket inte stämmer, precis som med många andra drag jag försöker att lansera gällande min egen karaktär. Det är dock sällan som jag har förmågan att särskilt uppskatta någon av dessa reklamfilmer, men i dagarna har jag utvecklat en specifik avsky gentemot reklamfilmen for Mercis chokladaskar. Varför? Jo, på grund av följande fetstilade textstrof:

I'm so happy, I'm so glad that I've got you
I want to thank you, and thank you means Merci
Merci! My little way of saying thanks!
Merci for being you!

... För den homodiegetiske framföraren av texten tycks helt ha missat att "merci!" inte bara är HANS egna lilla speciella och finurliga sätt att säga tack, utan att det faktiskt är ett vedertaget ORD som BETYDER "tack!" i ett språk som talas av över 200 miljoner människor. Att med detta i åtanke lite malligt försöka ta patent på ordet "merci!" som ett signum för visande av uppskattning är, i mina ögon, lite väl fräckt.

Hej då allihopa! ("Hej då!" är ett eget litet uttryck jag knåpat ihop, och det är mitt eget speciella lilla sätt att vinka av någon, kan man säga).

02:05

Jag vill bara att ni ska veta, att jag älskar er. Vilka ni än är, var ni än är, jag älskar er. Jag säger det för sällan, men - jag älskar er.

Ellerskajagprova@hotmail.com

Joel brukar lite skämtsamt hävda att i framtiden kommer vår SMS-korrespondens - likt brevväxlingen mellan forntida tänkare - att bevaras och bli föremål för litteraturvetenskaplig forskning. Det är en lustig tanke. Något som inte är fullt lika lustigt är att läsa utkorgen på sin hotmail, och bli varse om vilket jävla dravel man stundtals hasplat ur sig för att hålla ryggen fri:

"Umgås med en kvinna som jag har lite svårt för. Nejdå, hon är jättesnäll men lite tom. Eller det är hon egentligen inte heller, men hon är lite för välmående och sorglös för min smak. Jag gillar ju rivningsobjekt. Emotionellt bagage. Någon att rädda. Den här kvinnan har nu så smått börjat ställa försiktiga krav på vad vi "är" och det drar jag ut på att besvara i den mån det går, vet inte om jag är så sugen på att vara någons pojkvän just nu. Jag vet inte om jag orkar leva upp till nån bild som hon har av hur man ska vara som pojkvän. En man är en ö."

De är de dyrbaraste smycken du har

De gånger jag står i begrepp att byta mina örngott förfäras jag alltid över hur ankomna mina kuddar framstår i sin ärliga nakenhet. Sotiga och solkigt svarta; befläckade av bittra mascaratårar; var bläckplump ett brustet hjärta. Ingenting för det egna välmåendet att kvardröja vid, så jag sätter kvickt på ett nytt och fräscht örngott med glada blommor som skyler sorgen och konstaterar att jag borde köpa nya kuddar (eller sluta göra folk ledsna).

Asså jag och mina polare... (sms)

Martin:
Din humor verkar ganska sjuk faktiskt!
Gustaf:
Min humor är skadad, det ber jag inte om ursäkt för, mina vänner vet om det.
Martin:
Grejen med min humor, vet inte riktigt om du hängt med på det, är ju att den är jävligt, jävligt svår men också jävligt, jävligt sjuk!
Gustaf:
Din humor är sjuk, kan tänka mig att det inte är alla som fattar!
Martin:
Mina vänner känner mig, så de fattar. Och de som inte är mina vänner, känner inte mig. Så var det sagt!
Gustaf:
Helvete! FAN vad svår din humor är! Kan tänka mig att många har problem med att förstå den, förutom dina vänner förstås, de som känner dig! För ibland blir din humor lite svår tycker jag, men jag antar att om man känner dig, då fattar man, typ som dina vänner känner dig! Känner du dina vänner?
Martin:
Mina vänner känner mig, det är det absolut viktigaste för mig.

Det luftkonditionerade ljudet av fart

På mitt (fina, söta och högaktligen anonyma!) jobb skickar vi ibland ut PDF-filer till andra företag i syfte att marknadsföra oss själva. Några rader om det egna företagets förträfflighet, toppat med för branschen så signifikativa uttryck i stil med "kompetensförsörjning", "annonskanaler" och "leveranskapacitet". Och det må ju vara gott så.

Men det roliga är att dessa PDF-filer också pryds av bilder på unga, äppelkäcka konsultpersoner i ljusa kontorslokaler som inte har någonting whatsoever med företaget att göra, utan hämtas ur någon slags tysk bildkatalog som är standard för företag i branschen som vill smycka sin PDF-fil med bilder på etniskt varierade och välmående personal. Och det kvittar väl lika, även det.

Men det ALLRA ROLIGASTE är att på en av dessa bilder återfinns en man som har en skjorta med små flygplan på. Jo det är faktiskt sant! Karln sitter rakryggad, till synes utan skam i kroppen, bärandes en skjorta kryddad med Boeing 747s.

Vem är mannen med flygplanen?
Var fan hittar man en sån skjorta?
Och borde jag inte jobba i stället för att fundera över sånt här?


"Håna oss, vi rör oss, ni står still..."

Nu ska lagren tömmas

Nu finns min debutroman Lejonet till allmän beskådan online. Så att ni som bett om att få läsa den men inte fått chansen nu äntligen kan göra det utan att jag tvingas tillverka ytterligare kostsamma kopior (och så att ni som redan läst den kan läsa om den varje dag).

http://www.kapitel1.se/gustaf-borsgard/lejonet

Bröst och rövar och sånt

Det finns de som anser att styrkan i en mans karaktär kan mätas i huruvida han föredrar kvinnors byst, alternativt deras bakdelar. Daniel Sjölin vill hissa en flagga av förakt mot män som tänder på bröst. Det är inte sexualitet, det är incest, en förlängning av modersymbiosen. Män som tänder på bröst bär oftare inställningen att kvinnan skall domineras, medan stjärtälskare håller driften ren från sina mödrar.

Kryddhyllan har som princip att inte ta ställning i sakfrågor. Men när jag var ung så tillhörde jag ett hip hop-crew under aliaset Assman.

Det är dumt och idiotiskt men man vänjer sig

Hej hoppsan vad full jag är. I kväll har vi haft Lumpen Reunion. Det var förbaskat trevligt. Omtalad i kretsar var min blogg. En betydande egenhet med min s.k. "blogg" är dess förmåga att upplyfta vardagskrigare till mytiska gestalter. Mången är de män som fått stämpeln av "kändisar" när de slutligen igenkänts av trägna bloggläsare; däribland bloggrelaterade klassiker såsom Uffe och Lasse. Ja, jag är full. Och jag är extremt trött på att bevista den här bloggen full. Jag är extremt leds på att vara full över huvud taget. Folk talar om nyktra perioder hit och dit. Jag har, helt utan att överdriva, haft max sju nyktra helger sedan 2003. Och jag tror att något måste hända. Eller inte hända.

Låt oss avrunda med en "awwwwww"-bild:

Awwwwww... "Du ser ut som en reklamare", säger Tommy.

Och när hon talade var tystnad allt som fanns

I går blev jag utslängd från ett uteställe; det var ett tag sen sist. Anledningen var att jag i ett svagt tillfälle av blixtrande frustration kastade en öl i väggen. Snubben som visade ut mig sa att han blev så förbannat less på rikemanssnobbar som jag som tror att de äger världen och kan bete sig hursomhelst. Jag förstod inte vad han pratade om. Är väl min blonda kotlettfrilla, antar jag.

Människa utan hund

Efter åtskilliga hetlevrade diskussioner, långsinta tårar och sönderslagna marimekkomuggar har jag och Anela nyligen fattat det unisona beslutet att adoptera vår alldeles egna hippie. Det känns som ett nytt och fräscht grepp; ett fuck you-finger med skit under naglarna långt upp i tolvfingertarmen på samhälleliga normer. Vår gemensamma hippie kallas för Hoffman, Christoffman eller Chroffman; i kväll döpte vi honom i Red Bull/ Vodka på innestället Rött. Chroffman fann vigvattnet välsmakande, och kallade sedan sin juridikstuderande adoptivmor för ett hjärntvättat kugghjul i omoralens samhällskropp. Pappan i familjen höll käften och drack grogg, såsom en god far förväntas göra. Sedan sket han sönder emaljen på Rötts toalett till en följd av vårdslös överdosering på ärtsoppa och koffein.

Min de Beauvoir

En sak som gläder mig mycket med att ha träffat Anela (undantaget hennes förtjusande person) är att jag äntligen åstadkommit ett legitimt s.k. blatte-alibi. Eftersom Anela är bördig Jugoslavien lämnar det undertecknad fritt spelrum att blomma ut i mina rasistiska tendenser, ständigt bibehållandes triumfkortet att jag "faktiskt fraterniserar med en invandrare".

En gång i tiden hade jag en kompis som var svart, Brändström hette han, det var den bästa tiden i mitt liv, eftersom negerskämten var mig ständigt till hands: trivsamt befogade. Sedan gled jag isär min Brändström, och rasismen började bli fadd, obefogad, smaklös; bristfälligt motiverad. Men även Brändström skall jag snarligen få träffa, på helgens Lumpen Reunion - min lycka är gjord! Prisa Herren Gud och hans outgrundliga vägnar.

Nu saknas bara en bögkamrat så jag kan få häckla homofiler (om nu inte Yli skall träda ur garderoben nån gång).

Kvällens pythagoreiska ypsilon

Ska jag festa på Nydala?
Eller ska jag spela Left 4 Dead och käka snorkusar?

"Sup då, din jävla stockholmsironiker" som Markus Mustonen lär ha sagt till Henrik Schyffert då han var ledsen nån gång sent 90-tal.

När mina glasögon just sparkats av

Ville har införskaffat ett par trendigt nördiga glasögon med fönsterglas. Det ogillas. Kanske en fånig sak att beängsta över (beängsta är ett uråldrigt lånord från lågtyskan som ingen ingen INGEN använder eller har använt sedan medeltiden och som jag nyttjar utan att riktigt veta innebörden av men som föreföll vackert och som jag tror betyder ungefär "ängsla" eller "förklaga" och som jag nu ämnar ta tillbaks till modernt svenskt språkbruk) men härvidlag finns en viktig poäng: att människor som inte är synskadade svänger sig med oäkta synhjälpmedel riskerar att urvattna det varumärke - kulturbågarna - som ju är en förmån som bör undvaras oss reella glasögonormar allenast.

Jag menar, jag går ju inte runt som en annan jävla sprätt och försöker plocka creddpoäng med falsk hörapparat.

Jag hatar dig som nykter & jag älskar dig som full

De som känner mig vet att jag ibland brukar tycka om att sova på badrumsgolv när jag är berusad. I helgen tog jag det steget längre, och sov faktiskt tätt hopkrupen i självaste badkaret. Låg där i fosterställning och ivägsände kryptiska SMS. Ibland har jag vid dessa tillfällen sinnesro nog att radera utkorgen innan jag svimmar. Det tackar jag alltid mitt fyllejag för dagen därpå, för jag vill fan inte veta. Men det var väl det gamla vanliga 02.00-"booty messet" till Forsblom, antagligen.

Lika långt till stjärnorna

Det var en stjärnkarta av fimpar i snön under vår balkong på söndagsmorgonen. Orions kompletta jävla bälte and shit. Inflyttningsfesten var kul och lyckad, trots att jag fick torka upp rödvinsspya som rikoschetterat mot en garderobsdörr och ut längs tapeten, trots att folk åt upp min råglimpa, trots att min bror höll inte ett, men TVÅ, sentimentala tal (nej nu ska vi inte vara sådana, min bror har ett mycket stort hjärta och är en på alla betydande sätt mig överlägsen person).

I dag väcktes jag av hyresvärden som sade att nu hägrar vräkningen, era jävla fittor. Så nu blir det nog att gå under jorden och spela GTA ett tag.

Ja, då kan man kalla sig refuserad författare

Hej Gustaf Borsgård!

Tack för att vi fick läsa ditt manus. Tyvärr är det inte aktuellt för utgivning hos oss. Varje år får vi in cirka 1 000 svenska manus och bokförslag till förlaget och av dem ger vi endast ut ett fåtal. På grund av den stora mängden manus har vi sällan möjlighet att ge personliga omdömen.

Men vi önskar dig lycka till på annat håll!

Bästa hälsningar,

Hanna Håkansson