Förfest 23.21

En uppdatering såhär mitt i:

* Martin har glasögon - fan va FOUR EYEZ!!!!!!!!!!!!1111

* Bror har inte sagt "surra" särskilt ofta. Däremot iscensatte han en sträcksam harang om hur Metallicas senaste album - Death Magnetic - utgjorde ljuv symbolik för människans tvetydiga förhållande till döden: den är som en magnet; något vi dras mot, fascineras av; samtidigt något vi räds, och gör vårt bästa för att undvika; plusminuskärlekhatlivdödstraightbög (Ingen fattade nåt.)

* Toma är inte här, och per definition gay. VAD NYTT UNDER SOLEN!

Va' ja' skrattar. Hehe. Hah! Hej dååå.

Uppenbrännelseboken (msn)

Janson säger:
Hade en kort tenta igår på bl a vidriga genitalier
Gustaf säger:
varde chill?
Gustaf säger:
och Gud sade: "Varde chill"
Janson säger:
HAHAH
Gustaf säger:
Gud sade: "Varde chill", och det vart chill
Gustaf säger:
och Gud uppfann snuset, och han såg att det var gott
Janson säger:
i begynnelsen fanns ickechillet

Lost in translation

Skrattade lite när jag såg det här. Inte av skadeglädje för Mickes komplicerade förhållande, men för hur fånigt det blir med översättningarna i svenska Facebook emellanåt. "It's complicated" betyder ju inte alls samma sak som att ha "ett komplicerat förhållande". Det låter snarare som en direkt diss mot den människa man fraterniserar med. Kanske borde det finnas fler alternativ för att adverbsbestämma sin relation? Så att allmänheten på allvar kan följa romantikens gradvisa förfall?

"Michael Andersson har ett olyckligt förhållande. Han är this close till att göra slut."

They bring you up to do like your daddy done

En av Anelas kursböcker i juridik heter Fordran & skuld; av någon anledning tycker jag att detta är så fantastiskt roligt. Fordran & skuld känns som en så pass utstuderat tungsint titel. Kolla bara på paratexten: svart och vitt, några gråzoner existerar inte. Titeln hade nog passat allra bäst på ett skönlitterärt verk. En svårmodig bok om luthersk ångest och värdet av sedlighet. En uppmanande roman om människor på landsbygden, som förgäves söker bruka den torra infertila jorden, var dag en plåga; en längtan efter döden, och syndernas befrielse. Kanske något av Steinbeck? Eller Dostojevskij?

Brott och straff II: Fordran & skuld - this time it's personal.

I går surrade jag med brorsan på telefon, han hade fått nys om vad jag anser om hans nyttjande av ordet "surra". Han ansåg tvärtom att han sade "surra" alldeles för sällan, och surrade vidare om hur han skulle försöka använda det än oftare. Han är på väg hit tillsammans med Johan och Martin just nu; de bilar ihop för att få surra av sig innan.

Nu ska jag och Toma äta lunch på universitetet. Surra lite.

Vinterns korta dar är långa i år

I morse när jag vaknade hade min penis under natten letat sin egen väg ut genom gylfen på mina underkläder. Det innebar att jag själv slapp fiska upp den när jag sökte mig mot toaletten för att morgonkissa. Det känner jag mig extremt tacksam över. Som nämnt i föregående inlägg är jag jävligt trött på somliga av vardagens måsten (och framplockandet av penis varje gång man ska kissa tillhör i högsta grad dessa slentrianmässiga rutiner).

Alla lagar som du sätter för hur hjärtat skall förbli

Fan vad jag är leds på att borsta tänderna. Det borde fan vara nog. Jag har stått ut med den här skiten hela livet. Dag ut och dag in, morgon som kväll, samma gamla jävla visa. Samma sak med duschande. Att det fortfarande existerar människor (typ Ville) som tycker att det är så schöööönt att duscha är för mig ett outgrundligt enigma. Det är, i mina ögon, alldeles som att tycka att det är roligt att borsta tänderna. Som att tycka att "det här med att tvätta händerna, det är inte så jävla dumt ändå". Jag har genomlevt proceduren i 24 år. Alla dessa monotona, spänningslösa och till förbannelse upprepade ritualer. Men sådant är livet: ömsom vin, ömsom vatten.

Dagens manifestation av ensamhet VI: Tröjan

I syfte att undfly en emotionellt betyngande start på dagen - samt det färska minnet av en fantastiskt tråkig språkhistorielektion - så gick jag till staden för att shoppa mig lycklig. Jag hittade en förträfflig Julian Red-tröja på Flott Fashion. Jag sitter iklädd den just nu, och bara njuter. Den här tröjan kommer jag att bära varje dag för resten av mitt liv.

I am walking through Rome with my heart on a string

Gustaf:
Kommer nog till Uppsala på valborgs, då ska vi gå på universitetsbiblioteket och titta på silverbibeln, en översättning nedtecknad av biskop Wulfila och enda kvarvarande rest av det utdöda gotiska språket
Joel:
Det gjorde jag igår, samt spanade in den nyligen återgäldade Principia Mathematica av Sir Isaac Newton. Det var ballt, de ruvar tillsammans med andra anrika volymer i Carolina Redivivas kulna utställningskammare.
Gustaf:
Störande, jag vill ha en stad med anor, vad fan har Umeå? Vi har en runsten i Humanisthuset men vad fan
Joel:
Nä, det står sig ju slätt mot Sveriges äldsta studentstad! Själv är jag sugen på Aten nu när man läser så mycket om det. Den västerländska civilisationens vagga!
Gustaf:
Jag vill uppleva resterna av Roms svunna flärd och extravagans; visste du att de gamla romarna brukade fylla Colosseum med vatten och anordna sjöslag där? Ibland kastade de ner några tigrar i vattnet också, just for the fuck of it liksom
Joel:
Haha, är det sant? Galet. Tänk dig att bevittna något sånt! Inte varit i Rom alltså?
Gustaf:
Nej men Anela har berättat för mig, och jag har även kontrollerat hennes utsagor mot det självrengörande Wikipedia. Romarna var sköna, gillar hela den där rastlösa, aristokratiska mentaliteten. De sitter typ och badar och är uttråkade, och plötsligt knäcker Maximus idén: ”undrar om tigrar kan simma förresten?”
Joel:
Panta rhei!

Plötsligt så står vi i ringformation

Vi läser litteraturhistoria i skolan. På en runsten från vikingatiden går att finna en smädesdikt författad av någon som kallar sig för ’Ulf Skald’. Smädesdikterna var forntidsmänniskans sätt att skälla ut folk i poetisk form. Man skulle kunna se det som dåtidens freestyle battles; Ulf Skald en 900-talets 50 cent.

Enligt Ulf (Liljegren, inte Skald) så är Eminems avslutande diss i 8 mile en direktöversättning av en smädesdikt signerad Ulf Skald. Den lär tydligen vara på pricken lik, förutom att begreppet ”Jag såg dig rida troll i fållgrind med utslaget hår när det stod jämnt mellan dag och natt” förenklats till det något mer tidstypiska ”Fuck you, hoe”.

Är du lycklig nu

I går var det fest. Det var inget vidare. Jag kände mig stundtals så otroligt trött på mig själv. Så fullkomligt utled på ljudet av min egen röst. Alkoholen lyckades inte heller göra mig glad; visst blev jag full, men inte lycklig.

Martin säger att han hört att människan kan uppleva känslan av lycka i maximalt tre månader, sedan är det stopp. Han påstår också att han hört att människans lyckotopp inte inträffar vid infriandet av våra förväntningar, utan att det största lyckoruset äger rum precis innan lyckans blomstring.

Det är sånt där som får en att undra vad fan som är punchlinen.

Dagens definition av konst VI

"Art, in the most general sense of the word, as a phenomenon that attempts to reach beyond the everyday world and at first sight pursues no readily apparent or understandable purpose, is something that is found in all human communities. It would be impossible to imagine the existence of man without art in some form or another."

- A. Buehler, T. Barrow samt C. Mountford

Dom pratar om dig via kortvåg

I dag har jag och Ville och Lasse köpt lägenhetsprylar på Ersboda. Alla sköt till en pott av en likartad summa pengar, men lade dessa på olika saker. Lasse köpte högtalare, främst av egennytta. Ville var snäppet värre; han valde att lägga sin pott på tavlor och blommor och bögiga små ljusstakar.

"Krimskrams!" säger jag. Själv köpte jag en dammsugare. En konkret, avsexualiserad maskin i hårdplast med tydligt framgående praktisk användning. Funktionsinriktad elektronik: någonting man kan förstå, något man kan greppa, väga i handen. Inte ornament med purt subjektivt värde och tolkningsbar, abstrakt utsmyckning.

Men du har fastnat i en känsla som är hans

I kväll har jag varit och köpt på mig en lösgodispåse; plockat samman tre hekto av mina absoluta favoriter som ett annat jävla dagisbarn. Nu sitter jag och frossar i sötsakerna och röker hetsiga cigaretter som en manlig motsvarighet till Bridget Jones. Choklad och cigaretter är väldigt goda ihop; det borde enligt satslogiken innebära att chokladcigaretter är typ det godaste som finns. Därför har jag också valt att hoppa den kursen.

Även jag inser ju att en sådan här ensam, kedjerökande ursäkt till helgkväll vore ett ypperligt tillfälle att kickstarta min nya roman. Jag har en del idéer, men det är samma gamla problem: jag kan ju egentligen ingenting om någonting, och har ingen egentlig tid för research.

"Skriv om det du kan!", sufflerar Stephen King, och menar att om man är rörmokare så skriv för all del om rörmokare, men förlägg handlingen till någon otippad plats, exempelvis rymden. Därför kommer min nya bok att handla om en telefonförsäljare, i rymden.

Dagens definition av konst V

"Konst är gay" - Anonym kommentarsröst (Yli?) på Kryddhyllan

Och rosorna fäller alla kronblad igen

Jag har länge frågat mig hur det kommer sig att violen är den blomma vars doft i smakform, mer än någon annan blomma, tillvaratagits. Det finns violpastiller; violpistoler; allehanda karameller betitlade viol, som smakar såsom violen luktar. Och violen luktar onekligen gott, och smakar därefter.

MEN - varför har det då fallit sig så att andra blommor som doftar himmelskt, rosen för att nämna ett godtyckligt exempel, aldrig fått återuppstå i form av smak på samma sätt? Varför finns det inga roskarameller? Inga tulpanpastiller? Violen och dess sötsaksinkarnationer har ju bevisat att luktar det gott, så smakar det gott. Varför slår inte handelsmännen mynt av detta faktum i högre grad? Eller är det något särskilt med just violen, som gör den överlägsen andra blommor i övergången från lukt till smaksättning?

Okej, prästkragen är väl ett undantag. Varför luktar prästkragar egentligen bajs? Är det inte meningen att blommor ska lukta gott? Prästkragspistolen skulle aldrig bli en bestseller att tala om (men en härlig påse gerberagubbar lägger jag gladeligen lördagspengen på).

Dagens definition av konst IV

"[Konst är en] kultur yttring vars utförande kräver särskild kunskap och förmåga att bruka denna med personlig behärskning och individuell anpassning till situation och avsikter."

- Nationalencyklopedin

Fuck you, etablissemanget! III (sms)

Joel:
Jag kommer in på Burger king, frågar killen "Hur lång tid tar en cheese?" och han bara rycker på axlarna och säger "Ingen aning..", varpå jag säger "Vad är det för jävla svar? Tror du jag har tid att stå här hela dagen eller?" Han ser rädd ut. "Gå in i köket då om du inte vet förihelvete!" Han gör det. Nä. Men tänk om man gjorde sånt

När hennes danssteg leder bort men inte ut

Häromdan påbörjades en ny kurs - vi har Anders Persson igen! För att göra lärarutbildningen optimal kunde man egentligen lämna all undervisning till två herrar allenast: Anders Bek och Anders Persson. Bek - som är en slags didaktikens superhjälte med B på bröstet - för upplevelsepedagogiken, övningarna, och Anders Persson för det litterära kunnandet, fnittret, den kittlande kuriosan. I och med denna reform skulle alla lärare utstråla kompetens och kärlek till sitt arbete, det är jag säker på.

Jag talade med Anna i klassen igår, hon hade träffat min före detta flickvän på nyår, de hade stulit ett kalvskinn från ett fjällhotell tillsammans, eller motsvarande. Det är märkligt det där, hur saker förändras. Hur man ena stunden sitter och dricker kaffe ihop och sen helt plötsligt är man ute till fjälls och knycker kalvskinn. Mer en observation än något annat; man glömmer fort också. Men jag kommer ihåg det där kaffet. "Vill du ha en kopp?" sa hon och jag sa "Ja tack". Och hon bryggde och så drack vi väl det där kaffet och pratade om något.

Dagens definition av konst III

"Konst är ett ord" - Ernst Billgren

Att surra

Jag har hamnat i en prekär sits. På vår stundande inflyttningsfest skall en av mina storebröder närvara (ja jag har faktiskt syskon). Det är ju, i sig, väldigt roligt. MEN - min storebror har för vana att överutnyttja verbet "surra". Exempel: "Igår var jag ute på krogen, riktigt skönt att bara träffa folk, surra lite!" Jag har väldigt svårt för det ordet. Man skulle kunna säga att jag konsekvent hatar alla som använder det. Vilket föranleder denna pliktkollision: jag kan ju inte hata min egen bror, mitt eget kött och blod! Eller kan jag det? För han säger det jävligt ofta. De tio senaste gångerna jag surrat med honom har han, utan att överdriva, sagt det i ett eller annat sammanhang. Vi har inte världens tätaste kontakt, jag och mina bröder. Det känns lite jobbigt att ta upp. Typ som att påpeka att någon har spenat mellan tänderna. Men det kanske är att göra någon en otjänst att ignorera det. Kanske läser han den här bloggen. Då är problemet löst.

"Han kan väl bara få säga det, känns som att det passar honom" säger Martin när jag ber honom om råd. Men är det, för att dra en befogad liknelse, lika blåögt som att påstå att: "Vadå, Hitler kan väl få gasa ihjäl judar. Känns som att det passar honom."

Perfekt som makt och rakblad

Igår var jag på NH - där spelade ett rock n' roll-band. Där spelade ock livet upp ett av sina mer meningslösa dramer då en icke namngiven "general", "fadder", eller vad fan det nu heter, vanan trogen utnyttjade sin maktposition för att förföra en rådjursögd nolla.

"Barnarov!" vrålar vän av ordning. Själv tycker jag att det är fullkomligt rimligt, och att dessa regler som är tänkta att reglera romanser under inspark, med hänsyn till påhittade maktstrukturer, är befängda: vem fan lägger någon som helst vikt (annat än de allra mest indoktrinerade studentoverallerna) vid dessa klubbar för inbördes beundran?

"Åh nej, han var fadder, så jag kunde inte säga nej! Hans makt förblindade mig!" - Jesus Kristus. Det är ju inte som att han är president of the fucking United States.

Svart som silver

Var på bio och såg The curious case of Benjamin Button igår. Gick in i biosalongen med inställningen att nu ska jag fan i helvete gråta. "Gustaf Borsgård never cries" är en gammal sanning, men har reviderats något genom åren - nuförtiden är det "One tear per year" som är ledordet. Vid ett väl valt tillfälle varje år rinner en ensam tår, skimrande i renaste silver, nerför min väderbitna kind. Den stelnade silvertåren sparar jag i en liten tändsticksask, sedan gör jag med tioårsmellanrum pärlhalsband av silvertårarna som jag säljer dyrt till lokalbefolkningen.

Grät jag igår? Ja, det gjorde jag. Jag fick hjälpa till lite genom att tänka på sorgliga saker. Gamla män med matlådor och sånt där. Små barn som blir mobbade för jackor de fått av sina mammor. Stepmom med Julia Roberts. Men sedan kom den. 2009:s ensamma silvertår. Nu är det fan bara att hoppas på att jag inte råkar ut för fler hemskheter förrän nästa decennium.

Här har ni 2008 års tår, plus en väldigt lustig bild på Kungen: http://kryddhyllan.blogspot.com/2008/05/jag-minns-att-jag-sprang.html

Dagens definition av konst II

"Art is what you can get away with" - Andy Warhol

Modeblogg på fullaste allvar (äntligen!)

Jag köpte en ny tröja i dag. En oversizad, mönstrad koftliknande historia i blått. Den har verkligen gjort mig lycklig. Jag sitter iklädd den just nu, och bara njuter. Ett gott inköp gör inte sällan en god dag - "lyckan finns i ditt nästa köp" som Timbuktu säger. Man kan lätt bli förblindad av ett nytt plagg, och intala sig att man aldrig kommer att vilja bära någonting annat. Så känner jag nu. Den här tröjan kommer jag att bära varje dag för resten av mitt liv. Men den materiella kärleken är oftast kortvarigare än man tror. Om en vecka eller så har den glöd som brann hunnit falna, och den passion som VILL VILL VILL har mattats av och blivit fläsklägg och rotmos, Stjärnor på is och pommac i badkaret. Och då köper man nåt nytt.

Thursday doesn't even start

21.20: Jag sitter dressed down framför datorn och smårunkar

21.25: Toma ringer och säger att det är fest

21.30: Jag anländer vid Tunnelbacken, svettig efter att ha sprungit från Kandidatvägen

21.35: Jag säger hej till alla och slås av att jag aldrig varit på fest nykter förut

21.40: Jag förses med ett smörgåsbord av snapsar

21.45: Jag är inte på fest nykter längre

21.50: Vi går till Origo

02.00: Fyllan kulminerar, lagom till läggdags

Let's overdose on N.Y.P.D. when we're blue

Ville har den senaste tiden försökt introducera mig för en rad nya sitcoms: How I met your mother, Big Bang Theory, och så vidare. Det är väldigt tacksamt att titta på humorserier med Ville. Han skrattar hjärtligt åt de flesta skämt vilket överröstar det själlösa studioskratt som är de enda hörbara ljud när jag i min ensamma tystnad försöker tillgodogöra mig såna program. Det är ett uttjatat påstående, men för mig kommer Seinfeld för evig tid att utgöra den måttstock varefter alla andra sitcoms bedöms. George Costanza kastar en lång skugga. Jag har heller aldrig lyckats behålla ett långvarigt intresse för Lost, Prison Break och dylika samtidsfenomen.

När jag var barn brukade pappa och jag stanna uppe för att kolla på den proustskt - vilket konsonantkluster! - svenskbetitlade polisserien På spaning i New York. Det började rätt sent men jag erhöll någon slags dispens i dessa enskilda fall. Pappa hade nog mest personlig behållning av sidohistorierna om Sipowicz' alkoholproblem (även fast det, mig veterligen, i realiteten främst var Dave Caruso som närde ett osunt förhållande till spriten). Själv tittade jag mest för att få vara uppe sent och för att det ibland slank igenom lite tillrättalagd amerikansk nakenhet. Och för att Sipowicz' cynismer stundom fick pappa att brista i skratt, och det var så härligt att höra honom göra det ibland.

There's more to life than books you know (but not much more)

Joel:
Jag har precis påbörjat Fantomerna av Östergren, förbannat kompetent författare, mycket Jack över hela konceptet. Jag känner mig alltid trygg på ett distanserat sätt inför dekadensen och ångesten i böcker av denna sort, det destruktiva levernet lockar alltid när man läser om det; och ändå, när man lever det är det bara hemskt. Eller vad tycker du?
Gustaf:
Jo absolut, tycker dock att Fantomerna är sådär, lovar stort men håller tunt. De böcker jag läst av Östergren har inte nått mig, men jag gillar hans språk (luguber!). Vad är det du gillar med karln?
Joel:
Boxarromantiken; dekadensen; flipperspelen; svettiga pokermatcher et cetera. Men jag har bara börjat läsa ännu!
Gustaf:
Fantomerna är ju kanske litteraturhistoriens mest uttjatade saga: en ung mans sorger och bedrövelser kryddade med lagom mängd droger och alkohol samt, framför allt, obefogat ältande och idoliserande gällande den första riktiga kärleken (Lejonet i ett nötskal). Det känns som boken varje författare behöver få ur sig; därmed inte sagt att den behöver publiceras.
Joel:
Vad fan, nu sabbar du ju boken för mig.. är det så du känner med Lejonet? Ventilation ovärd publicering?
Gustaf:
Ja, egentligen är det nog mer terapi och språklig övning än relevant prosa
Joel:
Äh, vadå relevant prosa liksom. Snyggt språk är ju en fröjd att läsa
Gustaf:
Stephen King, mångmiljonsäljande författare, hävdar bestämt motsatsen! Komplicerat språkbruk är ointressant, undvik alla onödiga adverb, och skriv alltid det ord du FÖRST kommer att tänka på. Varför söka efter ett svårare? En bok lyckas pga bra historia, intressanta karaktärer: språket är ett means to an end, inte en autonom behållning
Joel:
Men alltså, King... helt ärligt, den killen ordbajsar ju om någon! Skriver han ens särskilt bra böcker? Ge mig dansande verb, sjungande adjektiv och ett språk som bara VILL VILL VILL över hans daterade skräckfarser anyday! Språket är inte ett means to an end, det är konst!
Gustaf:
Jag håller med, och rekommenderar istället Lolita (1955) av Vladimir Nabokov, i svensk översättning (om du inte behärskar ryska) av Aris Fioretos - en språklig njutning rakt igenom!
Joel:
Kom den ja, då är vi på samma våglängd gosse
Gustaf:
Ett av mina favoritnöjen är för övrigt att uttala Klas Östergren som "Klas Östrogen". Det kan göra en hel dag för mig
Joel:
Ja, det kan jag se mig ägna mig åt njutandes av en mogen Amarone

Dagens definition av konst

"Konsten är motsatsen till natur" - Edward Munch

All of us are done for

Det här s.k. "kollektivet" saknar både dammsugare och sopborste. I frånvaron av nämnda ting får man ägna sig åt att handjaga dammråttor, och vid varje möjligt tillfälle infoga dem under mattor. Det här s.k. "kollektivet" saknar i och för sig också mattor.

Jag gillar egentligen inte ordet "kollektiv". Det är ett studentikost raggsockeord. "Kolla på oss, vilka helcrejsy studenter vi är! Vi har fula möbler och vi städar inte! Carpe diem! Hakuna matata!" Det är ingenting jag kan stå för. Det är s.a.s. inte "jag".

När du halkar med din tunga på en bokstav i mitt namn

Jag är född som Gustav Olov Borsgård. Enligt sägnen hette Borsgårdsläkten Johansson i efternamn fram till det sena 20-talet, då min farfar, salig Johan Johansson, i sin soldattjänst övertalades av barska överordnade att Johansson var ett tämligen godtyckligt och slätstruket, och framför allt dussinartat, efternamn. Året därpå övergav Johan Johansson - numera Johan Borsgård - familjefarmen i Bohuslän för att söka lyckan som språklärarstudent i engelska och franska vid universitetet i Lund. Hans fader Albert hade hoppats på en redig karlakarl till son som, vid Alberts stundande hädanfärd, kunnat axla snickaroverallen och överta gödselskyfflingen på gården utanför Borås ("Borsgården", enligt dialektal fonetik och upphov till påhittade efternamn). Men Johan Borsgård, eller the artist formerly known as Johan Johansson, var fullkomligt inkompetent när det kom till att plocka hönor och skotta skit; han var en intellektuell; en språkmänniska; en vattenkammad glasögonorm med långa slanka kvinnofingrar vars känsliga handflator svällde av vätskefyllda blåsor vid blotta åsynen av en skördetröska. Så han lämnade lantbruket för stadens ljus och som enda barn (de två andra avled innan fyraårsåldern) dog Borsgårdätten som bondsläkt ut och efterföljande generationer blev, till Alberts outsägliga sorg, präglade av närsynta akademiker med näsblod.

I enlighet med familjetraditioner har jag själv modifierat mitt namn genom åren - från "Gustav" till det något mer uppsvullna "Gustaaaaf" och, nu senast, efter att ha överlagt med mig själv om att den nyare given är mer litterärt kompatibelt, från uttalet "Bårrsgård" till ett mer högtravande "Booooorsgård". Bårrsgård låter lite för mycket som Torskgård, och Torskgård låter i sin tur som en "norsk fjord" (och grannlandets vattendrag är någonting jag för mitt liv inte vill förknippas med).

Den svarta kostymen ska av

Igår bar jag en färgglad sjal på fest. Jag har aldrig riktigt kunnat växa ut till den sjalbärare jag förväntar mig av mig själv att vara. Ibland lyckas jag få kontakt med den sjalbäraren, men så glider han undan igen och jag förtvivlar, jag blir förvirrad, jag börjar stressa igen, famla i intet, jag gör saker mer eller mindre mekaniskt tills jag åter kan tvinga in mig i bilden av mig själv som sjalbärare. Ibland skiter jag i det och tänker att det bara är samhällets bild av en man jag försöker frammana, sjalen en slags vedertagen kostym, som passar mig lika illa som alla andra kostymer samhället vill att man ska kliva i.

Gårdagkvällens Gustaf iförd metrosexuell halsbeklädnad

And the heart beats in its cage

... För precis som bördig Fantomen har dagar då han går på stadens gator som en vanlig man, så finns det sällsamma sensommarkvällar då jag kan påträffas byxlös i Döbelns park, till perfektion utförandes en egendomlig och uråldrig egyptisk parningsdans.

Varför? Sådan är min läggning.

Fönstret mot gården

Från mitt nya fönster på högsta våningen på Kandidatvägen brukar jag ibland fördriva tiden genom att på ett mycket utstuderat Hitchcockskt manér övervaka mina grannar medelst kikare. Problemet är att folk är så jävla vanliga. Ägnar sig åt könlösa Lennart Lagom-aktiviteter i stil med att äta tacos eller se på TV. Jag vill ju bli vittne till ett bestialiskt mord; ett passionerat samlag; ett skilsmässogräl; en man som bankar skiten ur sin hustru. Men icket.

Det är få nu levande människor som vet om det, men Lasse har en stark faiblesse för rymden. "Sikta mot månen, även om du missar hamnar du bland stjärnorna", brukar han skrocka förnöjt och sterilisera kanylen med en tändsticka. Med en gnutta tur hoppas jag därmed att Lasse skall införskaffa ett teleskop - för med denna utökade räckvidd kan jag åtminstone se bortåt Språkgränd - och då kan jag i alla fall iaktta Uffe när han blandar bark i sitt bjudbröd.

Martin är farlig men han är jättefin

Är det bara jag eller är det någonting med den här bilden som framställer mig och Martin Hansson som dvärgar? Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Är det avsaknaden av halsar? Martins korta armar? De överdimensionerade kranierna? Gott så. Jag råder er för övrigt att läsa Pär Lagerkvists dagboksroman Dvärgen: en mycket medryckande studie i omänsklighet och gränslöst förakt.

Jag väntar i mörkret som en baskervillehund

150 pers åstadkommer 2 kommentarer på 24 timmar. Det är inte rätt nånstans, i min bok. Må fan ta er, era jävlar!

I dag är jag på UB och pluggar politisk filosofi och har därutöver blöta sockor. Men jag är glad ändå. Hihihihi.

Har ni någonsin tänkt på... II

... Att den här bloggen stundom är förbluffande kvalitativ? Om jag hade vett att skala bort alla interna SMS- och MSN-diskussioner (som ju oftast är roliga för tu personer allenast) och lade av med alla egotrippade, självbekräftelsesuktande bilder på mig själv och istället ägnade mig uteslutande åt sömngångarironiskt skadeskjutna kåserier angående putslustiga trivialiteter så finns det i praktiken ingenting som skiljer mig från en Strage (förutom kunnande), en Schulman (förutom skrupler) eller en Ranelid (förutom solbränna)?

Om hjärtat har ett muskelminne så dröjer det till nästa uppdatering: under tiden må ni fylla kommentarsfältet med lovsånger. Annars lägger jag ner (ja hybrisen är tillbaka).

OK Computer

Om mindre än ett år infaller 2010. Men var fan är framtiden?? Det ska jag avslöja: i streamade saker. Där har ni framtiden i en liten liten ask med skära blommor på. Allt ska streamas. Film, musik, konst, litteratur, porr, mat, kläder - streama skiten! Leds på vatten? SodaStreama det! Streama streama streama!

En annan sak som måste hända är att allting ALLTING blir trådlöst. Det känns som fucking feodalsamhället att snubbla över sladdarna i hallen när jag går upp för att kissa i natten. Sen ser jag gärna att nån jävla streber uppfinner ett botemedel mot vanlig bonnförkylning - och vad fan hände med det manliga P-pillret?

Framtiden är ändå utom räckhåll för oss

För att fördriva väntan på min död - och för att slippa förkovra mig i min egen kurslitteratur - så läser jag Lasses istället. Det är måttligt roande. I hans socionomböcker beskriver författaren med illa dold fruktan den "nya", hiskeliga farsoten Generation X som vore den ett sabeltandat rovdjur eller svårutplånlig luftburen smitta.

"De värjer sig för allt som är Svenssonaktigt", viskar författaren och blickar nervöst från sida till sida i den fackelupplysta bunkern. "Genom att aldrig ta något på riktigt allvar undviker de att bli definierade och inordnade i någon form av kategorier" - (författaren tar en teatralisk konstpaus för att kontrollera att revolvertrumman är fylld) - "När de går på puben går de närmast på låtsas. De antar ett ironiskt förhållningssätt till stället de vistas på och människorna där."

EMO-kidsen får sig också en släng av sleven, men i kursboken benämns de "kväsarkvantingar". Dessa kännetecknas av sin speciella jargong och sina tjocka halsdukar och dödas enklast genom att driva en vässad träpåle genom aorta.

Men plåtarna till himlen var slut när vi kom dit

En gång i tiden hade jag på riktigt hybris orsakat av den här bloggen. Det är först i efterhand som jag kan inse det själv. Det var någon gång i februari 08, kring perioden då jag startade det här fabricerade gängbråket med Emil Marklund som rönte mig ett kort men intensivt kändisskap i HUM-husets korridorer. Mina Warholska femton minuter, s.a.s. Jag ville bara prata om min blogg hela tiden, jämföra mig med andra, svamla om etniska utrensningar i bloggosfären, orera om min egen förträfflighet, bli snedfull på Forsblom när han inte visade min blogg tillbörlig respekt. Det är tydligt om man lusläser de sjuttio (!) inlägg av mycket skiftande kvalitet som utspyddes den månaden. Ett sorgligt dokument över en man som gravt överskattat sin betydelse. Först i dag kan jag se på den här bloggen med något slags sobert sinne.

Det är som med min gamla skrivmaskin. Man vet att den har sina bättre dagar bakom sig, men man kan inte låta bli att älska den.

Som kall lotion för en slocknad stjärna

Jag och Lasse funderade på en sak. Det här med män som runkar medelst handkräm - är inte det ett av Hollywoods största falsarium? Jag har aldrig runkat med handkräm. Jag har aldrig träffat någon som runkar med handkräm. Jag har aldrig hört talas om någon som runkar med handkräm. Men i amerikanska collegefilmerna står handkrämstuben lik förbannat ständigt på gängse nattygsbord, som ett monument över sin egen oumbärlighet. Lasse bedömer att det har att göra med att 70-80% av alla män i USA är omskurna, och i brist på bl. a. förhud slår mynt av lotionens lubricerande egenskaper. Case closed, säger jag. Amerikanska kvinnor tycker förresten att förhudar är typ det äckligaste som finns. Den ska liksom inte vara där. För svenska kvinnor går det att jämställas med om ni skulle ligga med en man som har navelsträngen kvar, som far runt och sladdrar över er mage i själva kärleksakten. God morgon!

09-01-05 kl. 22:35 - Toma kommer ut som bög

toma säger:
har jag sagt någon gång att jag älskar dig
toma säger:
som vän alltså
toma säger:
:) :) :)
Gustaf säger:
sånt behöver sägas

Tre män och en muthafuckin' baby

HELT NYTT KOLLEKTIV!!! REDAN HÄR!!! SÅ VAD GORMAR JAG OM!!!

Behind the scenes (sms)

Joel:
Säg en bra blogg förutom din, alternativt uppdatera din
Gustaf:
Jag sitter här och vill skriva nåt men vet inte vad. Du får skicka nåt roligt sms som jag kan publicera utan ansträngning
Joel:
Vad har Forsblom för blogg? Skriver Uffe nåt? Jag kan inte vara rolig nu, ta nåt ur nödprovianten
Gustaf:
Helvete, har inget just nu. Uffe bloggar inte, Forsblom uppdaterar dåligt. Jag är ledsen.
Joel:
Va f... vad är detta, hela bloggosfären står ju still! Skriv nåt för helvete!
Gustaf:
Vad ska jag skriva??
Joel:
(frågan ekar tomt i etern...)

Something for the ladies

Jag hittade tre söta gamla kort på mig själv och ett konstigt.

Män är från euroshopper, kvinnor är från coop

Ville ringde från Boden och rapporterade om den gemensamme bekantes knullbravader under nyårsnatten. Den berörde hade gått på ett pizzahak efter en händelselös krogkväll och klockan 02.50 - i tio minuters respit för att calzonen skulle svälla likt en förväntansfull manslem i ugnen ("foreshadowing" över vad som komma skulle) - lyckats ragga upp en kvinna, medföljt henne hem, lagt pizzakartongen på hatthyllan, genomdrivit ett samlag på tio minuter och därefter förtärt med henne ifrågavarande pizza, ännu varm.

... Men när han på nyårsdagen tvättar den av torkad fittsaft mjöliga kuken med euroshoppertvål i handfatet (ja tjejer sånt gör vi) - ekar hans hjärta då tomt som en översnöad fågelholk? Och när kvinnan slänger pizzakanterna i papperskorgen och gnuggar spermafläckar från soffkuddarna med en tvål, som kanske inte är från euroshopper (men väl från coop) - fattas ändå någonting?

Freestyle battle (3-1 till Uffe)

Gustaf säger:
tjena hårding!!!!!!!!!!!!!!!!!!11111
uffe säger:
wazzup dog!!!!!!!!!!!!1 vad händer och fötter?
Gustaf säger:
jag chillar, kastade nyss ut min vän som bott här. vad ska du göra ikväll? jag och lasse är lite sugna på att inta jäst maltdryck
uffe säger:
ska jobba. jag är en loser
Gustaf säger:
FY FAN
uffe säger:
vet
uffe säger:
vet
uffe säger:
vilket blev ditt nyårslöfte?
Gustaf säger:
vara godare och röka mer. ditt?
uffe säger:
la inget. ingen mans slav du vet. jag kör med påsklöften
uffe säger:
ska till stockholm halv tolv imorrn
Gustaf säger:
varför?
uffe säger:
hålla föreläsning
Gustaf säger:
om kina?
uffe säger:
michael phelps, finanskrisen och adhd
uffe säger:
kommer väva samman allt med att förklara att den kinesiska ekonomiska kurvan och michael phelps puls har samma index
Gustaf säger:
haha
uffe säger:
får mat, flyg, sovplats och jag behöver inte köpa mina egna whiteboardpennor. Mitt gage har redan börjat stiga, trots ekonomisk kris
Gustaf säger:
har du rakat skallen? köpt nya glasögon?
uffe säger:
tänkte låna dina. funderar på helrakat med getskägg, en neil strauss look, fast mindre sexy
Gustaf säger:
en neil strauss som inte får brudar
uffe säger:
men cash
Gustaf säger:
true, true

Caught your eyes across the cantina floor

Jag skickade iväg Lasse för att köpa chips och dipp. Han återvänder efter fyrtiofem minuter utan dipp och med ett fucking grönt pringlesrör i handen. Bevisligen kan han inte klara av de enklaste av sysslor. Men skitsamma. Nu ska jag och Lasse kolla film och nästan äta chips och dipp. Chirre och dirre, som man säger i Umeå. Chippas och dippas, som man säger i Uppsala. Jag är rastlös.

Minns ni förr...

... när man faktiskt hade lektioner vid universitetet? Hela scenariot känns absurt. Nuförtiden går man mest runt och slår dank och pillar navel (och har så gjort bra jävla länge). Våren kommer presentera en chockartad reboot, gissningsvis.

Jag hör Lasse genom väggarna i kollektivet, och ni kommer inte tro det, men han nynnar på Per Gessles Silly Really.