Om doktorn är skuggan

Äntligen börjar jag få styrsel på min uppsats! På förmiddagen har jag haft en förnöjsam tête-à-tête med professor Ringby. Något som är så oerhört rart med Ringby är att han - trots uppnådd pensionsålder (?) och även fast han vistats vid universitetet sedan sena sextiotalet - fortfarande verkar tycka att det är lite "häftigt" med akademisk lingo. Och detta är absolut inte kritik: tvärtom njuter jag av att sällskapa med någon som delar min faiblesse för besvärliga synonymer.

Stundom fick jag nästan känslan av att vi satt och freestyle-battlade: en strid Ringby naturligtvis alltid vinner. I dag rev han av en skön tirad om "etiska komplikationer inom Ekmans meta-diskurs" vilket jag desperat försökte stävja med en ganska fånig ramsa om "narrativets nietzscheanska grubblerier" och då fick han något mörkt i blicken, spände professorsbröstet till bristningsgränsen, och avlossade med kristallklar stämma och flimrande blick en höglitterär harang som pågick i minst tjugo minuter alltmedan fönsterrutorna skallrade, papper flög omkring och gudarna (hänsovna medlemmar ur Svenska Akademien) stämde upp i kör för att understödja hans ordflöde med de vänaste av överjordiska sånger:

"Diiiskuuurs... Paa-raaa-diiigm... Chiii-määär...", sjöngo andarna.

Vad Ringby själv sade kan jag inte återge en bråkdel av ens om jag försökte, för jag kan inte stava till hälften av de franska lånorden. Jag resignerade, och strax var den sammankomsten förbi. Sannolikt lämnade vi bägge kontoret utan att ha en jävla aning om vad vi nyss pratat om.