I mörkret är alla katter rätt jävla lika varann

Det känns som att varje gång jag återvänder till Boden så har vi en ny katt. Det är en jävla ruljans på de små djuren, eftersom att samtliga tycks ha en fallenhet för att gå genom isen, springa framför tåget eller utveckla cancer i de mörkaste vrårna av bukspottskörteln. Det var mycket, mycket längesedan jag kunde beröras av detta; upprepade dödsfall lämnar en avtrubbad och likgiltig inför livets grymhet. I veckan får vi alltjämt ännu en olyckligt lottad katt - och den kommer med alla sannolikhet också ha ett kortvarigt och ospännande liv - men visst tusan är den söt:

Vår nya lilla kissekatt, med omisskännlig dödsångest i blicken, nyfödd men redan tungsint kontemplerandes sitt trollsländeliv