Min uppsats verkar - på sedvanligt manér - bryta sig ut ur datorskärmen till ett fullkomligt jävla episkt mördarmonster. Jag sitter vid skrivbordet och flämtar till av min egen genialitet. Det är ett ohyggligt brott mot mänskligheten, egentligen, att jag inte blir humanioraforskare.
Författare och sånt där må det ju vara som det är med: det kräver ju om inte annat originella idéer, livserfarenhet och andra svårligen förvärvbara kvaliteter. Men en forskare kan ju utgå ifrån något som redan är skrivet och förfärdiga en kvasi-litterär skugga av förlagan, med illa dolda författarambitioner mellan raderna.
Jag gissar att översättare vanligen drabbas av denna hybris: man interpreterar något insiktsfullt ur ett redan existerande verk - och lyckas i omvandlingsakten stråla sig själv i förlagans glans - och plötsligt får man låna rollen som Skapare i ett litet, litet ögonblick.
Sådana små tillfällen berusar, och måste ju vara the next best thing till att faktiskt förfärdiga ett eget alster av dignitet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
(som att det är fler humanioraforskare mänskligheten behöver)
SvaraRaderaFuck this! Jag drar och sveper en bägare.
SvaraRaderaDet tycker jag att du gör fullkomligt rätt i
SvaraRadera10.20 till 14.30
SvaraRaderaMån vecka 13 el 14 (28 mars alt. 4:e april).
Prel. Lektionsplanering samt Dr. Glas-material till Thomas Ekholm