Dagens manifestation av ensamhet VII: Snuset

Ett enkelt sätt att skapa lite nerv i sin avmätta tillvaro är att med flit glömma snusdosan hemma när man åker till jobbet. Vad detta åstadkommer är nämligen ynnesten att längta, och så länge vi har någonting att längta efter existerar också något slags mening - eller i vart fall mål - med livet. För vad består varandet egentligen av än just längtan: längtan efter nästa ledighet, fest, kvinna, snus, Roland Emmerich-film eller spelkonsol?

Och detta är väl dessutom helt i sin ordning, eftersom att längtan och föreställning i nio fall av tio är överlägset det västgötaklimax som infaller vid dina drömmars infrielse, för hur djupt du än älskar din mystiska unga förälskelse - som helt visst måste vara svaret på gåtan som är du den här gången! - och hur många eftersträvansvärda egenskaper du än hällt i kärlet som är din utsedda frälsares dimhöljda kropp så kan ingen INGEN människa i hela världen någonsin leva upp till den bild du redan skapat i ditt huvud min missledda lilla älskling.

Man famnar en skugga och man älskar en dröm, som Hjalmar Söderberg skriver.

Så! - kvarglöm snusen och njut av att ha din ouppfyllda längtan i behåll. Med reservation alltså för den avgrundsdjupa tomhet som uppstår när snusen väl ligger under läppen, men det är legio.