söndagen den 15:e november 2009
Mörkrets hjärta
Den senaste tidens imperialism-kritiska litteraturläsning i skolan (Robinson Crusoe för att nämna ett exempel) har väckt mitt intresse för 'ensammen på en öde ö'-sagor och alla dess allegoriska tolkningsmöjligheter. Såg om Cast Away i helgen och mindes att jag tidigare irriterats av det antiklimaktiska slut som följer av Tom Hanks återkomst till fastlandet. Ett decennium senare inser jag att slutet är helt i sin ordning; längtan bortåt, hoppet om att ramla över en frälsning; en enkel lösning; den blinda tron på någonting som gör att alla problem upplöses - något sådant existerar inte. I realiteten är det samma gamla rutiner och demoner som man måste möta vapenlös vare sig man är på en öde ö eller i Memphis (eller i Umeå). I stället handlar det, som Tom Hanks så förnumstigt påpekar, om att fortsätta andas - för vem vet vad tidvattnet för med sig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
står de verkligen i kontrast med varann. Avslutar du inte med att förespråka det du meningarna innan förkastade.
SvaraRadera... Det har du fan rätt i.
SvaraRaderaDu har nu påvisat alltings meningslöshet. Grattis, eller vad man skall säga. Återstår gör snaran och en bärande trädgren. Fan.
Men om jag skulle försöka mig på att hitta någon krystad skillnad så är det att det är enkelt - och bekvämt! - att s.a.s. personifiera hoppet eller frälsningen i form av ex. en särskild händelse eller en annan människa (även om det är en chimär) - MEN, att man också kan leva utan någon bestämd hägring i sikte som man sätter allt hopp till, om man har en tro på att det går att leva hopplös tills att hoppet dyker upp... Men det är klart, förutsätter ju tron på en räddning det också, men en räddning som inte kristalliserats ännu... Går det att leva utan någon form av hopp? Knivigt det där.
Äh, livet är skönt!
SvaraRaderaI alla händelser är väl alternativet otänkbart, som en brysk man i "Deadliest Catch" på Discovery hävdade med eftertryck
SvaraRadera