Monologue

Hamnade ensammen med chefen i matsalen på jobbet. Det var lite svettigt. Vad fan ska vi prata om, liksom? Turligtvis hade han sett Schackspelaren på Norrlandsoperan dagen innan, vilket gick att spinna på ganska länge. Jag försökte vinna tid genom osammanhängande och illa underbyggda oreranden om Pinter och Den nya dramatiken och återgav den dråpliga episod då jag utestängdes från Krister Henriksson-uppsättningen av Doktor Glas.

Men det var svårt att kräma tjugo minuter ur den bullen. Så mot slutet svalde jag min microvärmda bolognese i så glupska tuggor att jag befarar att jag fått brännskador i gommen.