Det är något vanskligt med att universitetslärare skall beskriva forskningsprocessen med sin egen avhandling som modell. Alltför ofta blir det distraherande uppenbart hur kärt om hjärtat just denna rapport ligger för doktoranden, och lektionen kretsar snart kring putslustiga anekdoter om oknullade kvällar på biblioteket i stället för mer konkreta och praktiskt tillämpbara matnyttigheter.
Det är ungefär som att föra en generell diskussion om barn med sin egen dotter eller son som förlaga. Det är förmodligen svårt att inte bli blödig och erinra sig de där första skälvande stegen eller premiärbajskorven i toaletten. Men jag vill ju veta hur barn blir till! Det jag eftersträvar är en redogörande beskrivning av självaste samlagsakten - inte sentimentala sidospår om vad ungjävelns favoriträtt på dagis råkade vara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar