Jag har fan ett fult skratt. "Hhfhfhhfhfhhhffffhhfhh" låter det ungefär - det är ett skratt som kan skrämma livet ur små barn. Turligtvis ligger det inte i min natur att skratta; något som Gud varit noga med att poängtera genom att begåva mig med detta paradisormslika väsande.
Det jag i stället måste göra är att omgärda mig med folk som skrattar, ungefär som människor på världens mörka platser gynnas av ljusterapi. Lasse har exempelvis ett varmt och härligt skratt som han nyttjar hellre än bra, och det ser jag till att suga näring ur.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Passar du ibland på att smygskratta när andra skrattar?
SvaraRaderaJa - förutsatt att mitt vedervärdiga mopedbrummande kan gömmas som en dov ljudkuliss under de andras brölande vackra salvor
SvaraRadera