Under min svunna sommars semester i Sydeuropa hamnade jag vid ett tillfälle i enrum med en kroatisk gammal kvinna. Jag hade naturligtvis ingenting att säga - dels just för att jag inte hade någonting att säga, men givet att jag nu haft det vore jag ändå rent hantverksmässigt hämmad eftersom jag bara kan kommunicera ett fåtal fraser på kroatiska (varav merparten rör beställningen av öl).
Jag tyckte förstås att det blev ganska konstig stämning. Frågan som uppkommer när jag läser Theodor Kallifatides är huruvida kvinnan uppfattade stämningen som konstig. En lättvindig tanke, måhända: men precis som orden har ett språk, så har väl också tystnaden ett språk? Och precis som kroaternas ord för "hav" frammanar en annan bild med andra associationer än mitt svenska "hav" så betyder väl också tystnaden olika saker på olika språk?
Så den tystnad som för mig kunde översättas till: "eeeeh okeeej, konstig stämning" kanske för henne innebar: "se där, vi har visst ingenting att säga varann". Eller också tyckte hon - precis som jag - helt sonika att jag var en stel och lankig jävel.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar