Petrus 3:12 (Dagens Jack)

Och plötsligt mellan dom knastrande tuggorna och dom vinglande nubbarna så hör jag i mitt huvud följande: "Jag vill möta livets makter vapenlös." Och jag blev med ens spik nykter. Jag vill möta livets makter vapenlös. Ja visst. Jag vill. Jag vill! Och jag gick ut i vardagsrummet och såg ut över takåsarna och den där förbannade österhimlen som började ljusna igen, den drog, den drog i mitt hjärta, i hela mitt innanmäte drog den, som om det fanns trådar från mitt inre som sträcktes över hustaken bort och in i gryningshimlen, som drog och drog och talade om vapenlöshet, att det bara var att vandra vapenlös ut i världen och ville världen slå ihjäl mej så skulle den få göra det, bättre att möta livets makter vapenlös. Det var en så häftig vision att jag blev andfådd. Och jag ville ut, jag ville gå, på stubben ut i världen, men sansade mig en smula när jag tänkte att världen också var inom dom fyra väggar där jag befann mej, den världen, den världen som är svårast att möta vapenlös.