I förrgår besökte författaren Klas Östrogen Babel. Han framstod mycket sympatisk och knöt till och med en Henry Morgansk slipsknut åt korgossen Daniel Sjölin. Sjölin var sedvanligt dumgullig, i synnerhet när han avslöjade att han idoliserat Klas Östrogen under sin gymnasietid. Det var i och för sig svårt att avgöra hur mycket av Klas Östrogens munterhet som var uppriktig - kanske ville han helst av allt hem till Kivik och palla äpplen - men det tycktes mig som att det infann sig ett slags innerlighet i studion.
Värre var det härom veckan, när upphovsmänniskorna bakom "Litterärt manifest för ett nytt decennium" var på visit, för att positionera sig gentemot språkliga akrobatövningar och kufiska formexperiment. Sjölins eget författarskap tycks nämligen ohjälpligt uppbyggt kring detsamma (jag tror inte han kan skriva en inköpslista utan att förvandla det till en lingvistisk laboration).
Men han skötte det snyggt och dumgulligt och drog handen genom håret och plirade med ögonen och log och jag kände att jag - hur trötta vissa formexperiment än må vara - tyckte bättre om honom än om de där stöddiga reaktionärerna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar