Människor i studentåldern är enligt undersökningar mer rädda för att tala offentligt än för att dö, hävdar min kurslitteratur i retorik. Det tycks initialt te sig som en missbedömning av astronomiska proportioner - men kanske är det egentligen inte så egendomligt?
Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan, diktar Tranströmer. Det besöket glöms bort och livet fortsätter, men kostymen sys i det tysta. Vår postuma icke-existens tar man på allvar först då man känner dödens närvaro mer påtagligt, vilket enligt en annan av våra största skalder (Lundell) inträffar vid femtiorycket. Och jag lyssnar alltid på vad Lundell säger - vilket köper mig åtminstone ett kvartssekels respit.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar