När jag behöver klippa mig brukar jag uppsöka min klasskamrat Mikaela. Jag blir sällan missnöjd, och dessutom kostar det mig inte ett rött öre. Nackdelen med att klippa mig gratis hos Mikaela är att jag får alldeles för lite att säga till om; ofta föreligger viss diskrepans mellan våra uppfattningar om vad som utgör en sund hårlängd. En avlönad frisörska ska ju förstås bara hålla käften och klippa en hur fan man vill, men eftersom jag inte betalar Mikaela någonting har jag svårt att motivera varför just MIN vilja skall gå fram. Därför blir frisyren ofta ett slags kompromiss.
Efter mitt senaste besök - som var bra! - bestämde jag mig dock för att åtgärda "problemet" hemmavid, och bad Anela snagga ner mig några extra millimeter. Det fick till följd att jag numer ser ut som en lobotomerad psykpatient. Må ingen skugga falla över Anela; det var praktiskt taget under hot om fysiskt våld som jag övertygade henne att utföra dådet. Men jag ser i alla händelser tämligen bedrövlig ut.
Varför berättar jag då detta? Varför påpekar jag något som människor annars kanske skulle undgått att lägga märke till?
Det finns en barnfilm som heter Asterix och britterna där Asterix och hans entourage hamnar i ett sjöslag med en rivaliserande fraktion av illgärningsmän. Dessa konkurrenters, något överilade, taktik består då i att hugga sönder fundamentet till sitt eget skepp - för att förhindra att bli sänkta av Asterix' kanoner. Och det är ungefär det jag sysslar med nu. Jag sänker mig själv, innan någon annan hinner göra det. Så att häckleriet någonstans skall framstå som mitt eget beslut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar