För dig fanns aldrig nåt mellanting

I dag skrev vi vår årliga salstenta. Den var så lätt, att när jag fick papperet, så började jag skratta. Först som ett bubblande litet fnitter, sedan vidare till autentiska HA HA:n. En bordsgranne bad mig högaktningsfullt hålla käften, men jag kunde bara inte. Hennes sturska uppmaningar ledde bara till att skrattet stegrades; jag föll från stolen i flabbande paroxysmer; rullade runt på golvet röd i ansiktet med händerna krampaktigt knipna runt livet och bara garvade garvade garvade. Vid det här laget hade intermezzot uppmärksammats av salsvakterna, som på raka armar bar ut mig och kastade mig i nyponrabatten utanför Östra Paviljongen. Jag fick aldrig tillfälle att skriva tentan. Mitt livs chans att briljera och jag föll (skrattandes) på mållinjen.